Robert Pfallers filosofi


Robert Pfallers filosofi

Text av Sören Lander

NÅGRA REFLEKTIONER RÖRANDE BOKEN ”ROBERT PFALLER. DEN FÖRNEKADE KUNSKAPEN. EN INTRODUKTION TILL ROBERT PFALLERS FILOSOFI”.

Med texter av Robert Pfaller, Octave Mannoni, Sverker Lundin, Tobias Wessely, Emil Asbjörnsen, Ulf Karl Olov Nilsson, Ola Sigurdson, Leo Berglund, Magnus Weber.

Förlag: Tankekraft Förlag. Utgivningsår: 2019. Antal sidor: 317.

Av bokens elva texter finns, enligt min mening, fyra mer centrala – tre av Robert Pfaller (inkluderat en intervju med denne) och en av den franske psykoanalytikern Octave Mannoni. Därutöver finns ett par introducerande samt fem kommenterande texter omkring Pfallers tankevärld.

Då jag inte hade någon kännedom alls om Robert Pfaller, när jag påbörjade läsningen av boken, var det med viss skepsis jag närmade mig honom (initialt fick jag uppfattningen att det återigen rör sig om en av dessa postmodernistiska teoretiker med ett alltför stort intresse av psykoanalysen och av att fördjupa sig i perifera dekonstruerande frågeställningar). Men jag måste säga att boken gradvis växte och blev alltmer intressant.

Vad som gör Pfaller särskilt intressant för mig är dels att den franske filosofen Louis Althusser (så populär på 60-talet med sin annorlunda läsning av Marx) är en central referenspunkt för Pfaller, men även att en av Althussers inspiratörer – Gaston Bachelard (idag ganska bortglömd vetenskapsteoretiker med sina intressanta tankar om kunskapshinder: ”Vi lär oss alltid mot något”) – finns med på scenen som del av Pfallers teoretiska ”bakgrundslandskap”. För att skaffa mig ytterligare referensmaterial tittade jag på en föreläsning av Pfaller på Youtube samt laddade ned några texter på engelska och spanska. Utifrån denna ”bredvidläsning” fick jag intrycket att Pfallers böcker nästan blivit något slags bestsellers i den tyskspråkiga världen.

Boken är dock inte så lätt att göra en ”recension” av och därför skriver jag istället ”reflektioner” i artikelns titel. Att jag gör så beror på att Robert Pfallers tänkande (och indirekt bokens innehåll) redan blir ”recenserat” i de texter som utgör såväl introduktion som kommentarer till hans tänkande. Möjligen kan detta vara ett skäl till att Pfaller faktiskt framstår som ganska ”anonym” för mig i boken (Pfallers ursprungliga tankegångar och övriga skribenters vidarebroderingar eller extrapoleringar av dessa har en tendens att flyta samman för mig som ”naiv” läsare). Troligtvis hade boken tjänat på att innehålla fler originaltexter av Pfaller och färre kommenterande texter. Detta innebär naturligtvis inte att de kommenterande texterna på något vis skulle vara ointressanta – tvärtom!

***

Bland annat två aktuella tendenser i vårt moderna samhälle ligger i fokus för Pfaller – den av nyliberalismen pådrivna nedmonteringen av välfärdsstaten och den tilltagande moralismen inom det politiska området. För dessa mina reflektioner väljer jag dock att främst fokusera på begreppet ”interpassivitet” som något centralt för boken och Pfallers tankevärld. Följande definition tar jag från Wikipedia:

Interpassivity is a state of passivity in the presence of the potential of interactivity. The purpose of the concept is to explain how works of art and media sometimes seem to provide for their own reception. The term was coined by Robert Pfaller and Slavoj Zizek, and combines the words ”interactivity” and ”passivity” … Robert Pfaller has developed his theory since the 1990s, accounting for diverse cultural phenomena where delegation of consumption and enjoyment stands central; answering question such as – ”Why do people record TV-programmes instead of watching them? Why are some recovering alcoholics pleased to let other people drink in their place? Why can ritual machines pray in place of believers?”

Genom begreppet interpassivitet föreslår Pfaller en förklaring av vissa ”fascinerande” beteenden inom vår kultur – ”magiska handlingar” som utförs av (till synes) civiliserade upplysta människor. Interpassivitet som begrepp kan då bidra med viktiga aspekter för att förstå mystiska och egendomliga element som behäftar vår civiliserade post-moderna tillvaro. Möjligtvis skulle interpassivitet kunna ses som ett begrepp som tar sikte på den diffusa gränslinjen mellan verklighet och illusion i en människas föreställningsvärld.

Termen interpassivitet sätter ord på det annars svårfångade och paradoxala fenomen som består i att människor frivilligt undviker erfarenheter som man kunde förmoda att de skulle uppleva som lustfyllda. Ett exempel som Pfaller ofta återkommer till (hämtat från Slavoj Zizek) är den kulturellt institutionaliserade praktiken bland tibetanska buddhistiska munkar att ”be” med hjälp av roterande bönehjul i vilka munkarna placerat remsor med böner (Lundin sid 12-13 i föreliggande bok).

Bönehjulen utför på så sätt (den rituella) handlingen att be istället för att munkarna gör det (en ställföreträdande handling). Likt tvångsneurosen utgör interpassiva handlingar ”ersättningshandlingar” och konsekvenser av en intrapsykisk konflikt.

Det är i realiteten vardagslivets illusioner det handlar om – men samtidigt situationer som innehåller mer än vad ögat uppfattar (och med innebörder den handlande ofta inte är medveten om). I sina texter berör Pfaller bland annat det freudianska begreppet ”det kusliga” (”das unheimliche” på tyska, ”the uncanny” på engelska, ”lo siniestro” på spanska) och den tanketråden är det utan tvivel intressant att följa vidare och koppla samman med begreppet ”interpassivitet” och det delegerande till något (tredje) som detta senare begrepp inbegriper.

Låt oss dock kort beröra Freuds beskrivning av ”det kusliga”. Det rör sig om återkomsten av något från barndomen välbekant, men som åter gjorts främmande och förvrängt genom bortträngning och det bortträngdas återkomst. I den mån detta har en skrämmande karaktär uppkommer det kusliga – något som befinner sig i gränslandet mellan det välbekanta och det okända (på sätt och vis kan man säga att ”det kusliga” utgör en manifestation av den övervunna animismen – om den nu är övervunnen helt och hållet). Vi moderna människor vet (via bland annat vetenskapliga landvinningar) att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt. Men – och här kommer Mannonis text (se nedan) i boken in – trots denna vår förankring i såväl modern vetenskap som upplysningstänkande står vi i vissa situationer med en osäkerhet: ”Jag vet att det inte finns spöken eller gengångare – men ändå … Vad är det där konstiga hasande ljudet, den där hastigt förbiglidande skuggan, i det hus jag just nu befinner mig där det (och detta vet jag) faktiskt begicks ett mord för femtio år sedan?”

Genom att delegera en handling som borde vara vår egen (och då dikterad av vår tro eller övertygelse) – blir konsekvensen av att inte själva utföra den att vi löper risk att förlora kontrollen över (den delegerade) handlingens (medvetna och omedvetna) konsekvenser … det tibetanska bönehjulet som utför bönehandlingen, den nedladdade filmen eller boken som står i vårt bibliotek (osedd eller oläst).

Interpassivitet skulle alltså bidra till att upprätthålla illusioner som ingen egentligen säger sig tro på, men ändå … (man tror inte på astrologi, men kan ändå inte låta bli att kasta en blick på vad dagens horoskop säger utifall att … ). Man skulle kunna tänka sig att dessa illusioner finns kvar därför att de fungerar som ett viktigt sammanhållande kitt, ett ”socialt omedvetet” som del av en kulturs omedvetna – eller överskridna – innehåll … eller en kulturs ”gengångare” som i vissa situationer blir synlig. Vardagshandlingar kanske skulle kunna sägas utgöra ”kungsväg till ett samhälles omedvetna” (för att nu dra en parallell till Freuds ”Drömmen som kungsväg till det omedvetna”).

Gradvis har min text glidit över mot det tema i boken jag finner mest intressant (och originellt). Det handlar dock inte om någon av Pfaller-texterna, utan om Octave Mannonis text med titeln ”Jag vet mycket väl, men ändå … ”. Om jag har förstått Pfaller någorlunda riktigt finns i Mannonis text något av en kärna som Pfaller därefter broderat vidare ifrån.

I Mannonis text spelar förnekandet en stor roll (och det handlar då om ett förnekande av verkligheten). Frasen ”Jag vet mycket väl, men ändå … ” lyfts fram som ett sätt att beskriva hur verkligheten förnekas fastän man intellektuellt VET hur det förhåller sig (det handlar alltså om att den andra delen av frasen upphäver den första – och så kan man fortsätta att tro på något som är en illusion!). Exempelvis: ”Jag vet mycket väl att horoskop är bara strunt, men ändå … ”.

Möjligtvis är det just en variant av detta fenomen, som hypokondriska personer med sjukdomsrädsla illustrerar: ”Jag vet mycket väl att de prover som tagits inte visar på något, men ändå … ” (det här är faktiskt något som – tack vare läsningen av boken – slog mig vid mötet med en sådan patient). Detta sätt att tänka (jag vet, men … ) blir härigenom (sett utifrån Gaston Bachelards tänkande) till ett epistemologiskt hinder (eller kunskapshinder). Men inte så att man hindras av bristande kunskaper om hur det egentligen ligger till, utan att man – trots detta – konstruerar ett epistemofiliskt (känslomässigt) hinder som inte tillåter en att fullt ut använda sig av det man verkligen vet (det vill säga att horoskop inte har någon som helst möjlighet att förutsäga något om framtiden). Man låter en illusion gripa in i verkligheten (som något slags lek – men ändå inte utan allvar).

Mannoni pekar på hur psykologin före psykoanalysen fokuserade enbart på det första ledet i frasen och stod oförstående inför det som döljs bakom frasens andra led (”men ändå … ”), vilket bidrar till en förklaring av varför vårt beteende och tänkande kanske inte alltid är så logiskt och upplyst som vi föreställer oss (och fortfarande kan jag tycka att modern psykologi i sitt helt eller delvisa avvisande av psykoanalysen framstår som ”prefreudiansk” och utan begrepp för att hantera människors irrationella beteenden).

Mannoni illustrerar på ett intressant sätt sina tankegångar med hjälp av de nordamerikanska Hopi-indianernas sätt att från generation till generation vidareförmedla och behålla sina religiösa föreställningar om andeväsendet Kachina – på ungefär samma sätt som vi vuxna ”leker” med begreppet ”jultomte” inför våra barn (som spelar med i leken fastän de mycket väl vet hur det ligger till). Det blir något slags teater där bägge parter är medvetna om att detta inte existerar – men man spelar upp scenen som om det funnes en tredje att lura.

Parentetiskt kan här tilläggas att ovanstående Kachina-tema (med sitt ”Jag vet, men ändå … ” – resonemang) illustreras på ett mycket underhållande sätt i den amerikanske deckarförfattaren Tony Hillermans roman ”Dans med de döda” (boken är del av en serie deckare som Hillerman skrev om indianpoliser i ett reservat i USA. Vad som ger hans böcker en annorlunda spänning är just att dessa poliser i sin yrkesutövning måste ta hänsyn till såväl faktiska realiteter som till i vilken mån rituella religiösa handlingar – illusioner – blir viktiga att ha kännedom om för att kunna förstå exempelvis brottsliga handlingar utförda av reservatets invånare).

Det finns givetvis mycket mer att säga om bokens innehåll (inte minst vad som skrivs om den tilltagande politiska moralismen i samhället, som oroväckande nog till stor del representeras av dagens moderna vänster – Pfaller har en del att säga om detta), men utrymmet räcker inte till. Jag överlåter därför åt den presumtive läsaren att tänka vidare själv (så vida inte denne läsare bara – som en äkta ”interpassiv handling” – utför handlingen att köpa boken och sedan låter den stå i biblioteket som ett ”monument” över just något som tycks vara en del av ett beteende hos dagens moderna människa).


Sören Lander
leg psykolog, leg psykoterapeut, översättare av spanskspråkig (främst argentinsk) psykologilitteratur till svenska


Foto: Tina Jonsson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *