Oförenliga teorier om affekter i två aktuella böcker 1


Text av Alf Nilsson

Oförenliga teorier om affekter i två aktuella böcker

På kort tid har två böcker om affektteori publicerats. Först kom Lisa Feldman Barrets bok ”How Emotions Are Made/Så skapas känslor – Hjärnans hemliga liv.” Sedan kom Virginia Demos ”The Affect Theory of Silvan Tomkins for Psychoanalysis and Psychytherapy – Recasting the Essentials.” Böckerna innehåller delvis oförenliga teorier om känslor, emotioner och affekter. Alf Nilsson, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och professor emeritus i klinisk psykologi, recenserar här de två böckerna för Psykodynamiskt forums läsare.

Vi som är verksamma inom den vetenskapliga psykologin vet att den kognitiva psykologin är mainstream. Omkring 1960 inträffade ”den kognitiva revolutionen”. Så kom den kognitiva psykologin att slå följe med hjärn- och den datalogiska forskningen på stark frammarsch. Kliniskt kom det här synsättet att förverkligas i uppifrån-och-ner-tekniken kognitiv beteendeterapi, KBT. I dagsläget har den tekniken blivit till medial vardagsmat. Med det har KBT omsatts i ett flertal utlöpare med olika varubeteckningar: KPT, kognitiv psykoterapi; DBT, dialektisk beteendeterapi; MCT, Metakognitiv terapi …

Hjärnforskningens nya redskap var de hjärnavbildande metoderna. Med det tog forskning vid om affekternas plats och processer i hjärnan. Bland pionjärerna för den forskningen ingick bl.a. Joseph LeDoux och Jaak Panksepp.

Det är inte enbart i vardagslivet som termerna affekt, emotion och känsla används som synonyma. Skam till sägandes gäller det oftast även för psykologin som vetenskap.

Till synes är något på gång: 2017 publicerade Lisa Feldman Barret en bok, översatt till svenska i fjol med titeln ”Så skapas känslor. Hjärnans hemliga liv” (Natur & Kultur). I mars i år publicerade Virginia Demos ”The Affect Theory of Silvan Tomkins for Psychoanalysis and Psychytherapy. Recasting the Essentials” (Routledge). Inom kort tid två böcker om affekter/känslor. Redan här: Två böcker på total kollisionskurs med varandra om vad känslor i grunden är till sin natur. Som det förefaller – känslan fortfarande som en ständigt gåtfull, undflyende och gäckande spjuver?

Demos anspråk: ”Den här boken är primärt skriven för kliniker.” Barrets anspråk då? Boken är skriven ”för att skynda på paradigmskiftet som tar sig bortom de västerländska stereotyperna om känslor”. Som förespråkare för dessa stereotyper inleder hon med Platon. Sedan fortsätter hon med bl.a. namn som Charles Darwin1, Silvan Tomkins2, för att landa i aktuella namn som Jaak Panksepp (1943–2017)3 och Paul Ekman4. Alla då som företrädare för ”essentialism”. Att Platon utgick från den för människorna ouppnåbara idéernas värld som essensen torde vara allom bekant. Men ifråga om övriga Barrett nämner? Jo, för att de utgår från ”en given kategori känslor som medfödda och biologiskt givna”.

Både Demos och Barret hänvisar till hjärnforskaren Jaak Pankseep. För Demos då som mentorn vars hjärnforskning ger stöd för Tomkins affektteori, och som samtidigt fungerar som underbyggnad för hennes egen verksamhet som kliniker och psykoterapeut. Enlig Barrett ingår Panksepp i ”gänget” av, med ett mildare av hennes invektiv, ”Darwin-hackare”. För Barrett är LeDoux läromästaren.

***

Som kliniker och psykoterapeut inleder Demos med att betona vikten av uppföljningsstudier – och över lång tid. I ett kapitel finns en genomgång av Sigmund Freuds arbeten, och psykoanalysen allmänt. Enligt Demos saknar psykoanalysen en teori om affekter. Från den sene Freud hämtar Demos ett citat: ”Ångest är något man i första hand förnimmer. Vi kallar det ett affekttillstånd trots att vi inte heller vet vad en affekt är.”5 Efter det följer ett citat från en senare psykoanalytiker: ”Affektteori i psykoanalysen har i regel syftat på ångestteori.”6 Demos slutsats är att affekterna inom psykoanalysen betraktats som avledningar av driften.

I huvuddelen av boken återges Tomkins affektteori som den framställs i hans tre huvudarbeten ”Affect, Imagery, Consciousness” (se Litteratur). I Darwins efterföljd urskiljer Tomkins ett antal biologiskt givna och medfödda affekter (hos Darwin benämnda ”emotioner”). Evolutionärt är de en utveckling hos däggdjuren efter dinosauriernas dramatiska utplåning för ca 67 miljoner år sedan. Det var med diandet som ”care” blev till ett inslag i den fortsatta utvecklingen. Kan vi tala om ”medvetande” hos däggdjur”? Demos citerar Jaak Panksepp: ”Det grundläggande ’tillståndet’ av medvetande hos däggdjur är inneboende affektivt.”

Tomkins urskiljer nio biologiskt givna affekter: sex negativa, fruktan-skräck, vrede-raseri, kval-pina (distress-anguish). De här tre är ”ursprungsaffekter” tillsamman med avsmak (”överbyggnad” på smaksinnet) och avsky (”dissmell”, ”överbyggnad” på luktsinnet). Den sjätte är skam-förödmjukelse, och en av de tre ”primärt mänskliga” affekterna. Det gäller också för de två positiva affekterna intresse-upphetsning och förnöjelse-glädje. Det är endast hos människan de framträder som två separata affekter. Som ”mänsklig” betonas också kvalet. För utan affekten kval, inte heller födelsegråten. Den nionde affekten förvåning-överraskning är ”neutral”. Den föregår alltid triggande av samtliga övriga affekter.

Affekterna är ”analogt stimulus-responsamplifierande”. ”Respons”? Demos betonar att ”respons” hänför sig till ”sensomotorisk handling”, ”erinrade minnen”, ”tankar” – men även till ”emotioner” och ”känslor”.

För Tomkins skiljer mellan affekt, emotion och känsla. Om affekten är ”biologi” är emotionen ”biografi” och känslan som i regel ofrivilligt frammanad ”förnimmelse”. Demos hänvisar till den ”moderna späd- och småbarnsforskningen”. Inom ramen för den finns förslag om skillnad mellan de affektiva ”kvaliteterna” omsatta i utvecklingsperspektivet av ”föreställningar”: ”emotivt genomsyrade (omedvetna) igenkänningsföreställningar”, ”frammanade föreställningar” som vid spontant tecknande samt ”frammanade flermodala åskådningar (images)” Till det ofrivilligt frammanade känslor som förnimmelser.

Demos citerar Tomkins om tidsföljden i det han benämner ”Omvänd arkeologi”. Hos Tomkins finns det som en lång och komprimerad utsaga. Citatet delvis i mitt sammandrag: ”De tre mest tvingande och motiverande tillstånden gäller människans känslighet länkad med huden som yta: Tortyr via hudstimulering; sexuell förförelse via hudstimulering, speciellt av könsorganen” […] – ”föregånget av de förälskades möte blick-mot-blick avskalat tabut mot blickkontakt”; det tredje då tröttheten mot ”den extrema sömnighetens framträdande där huden är som tunnast, alltså i ögonlocken”. Till det: ”Den primära affektiva motivationen hos människan som framkallad ur hennes hudkänslighet – och inte djupt inifrån henne.”

***

Som forskare är min erfarenhet försiktighet med användande av analogier och metaforer. Det gäller inte för Barretts bok som vimlar av metaforer. Närmast två exempel: ”Om känslobegrepp är kakor, så är hjärnan som ett kök fullt med vanliga ingredienser som mjöl, vatten, socker och salt.” Längre fram: ”[H]järnan [behöver] konstant förutse kroppens energibehov, och upprätta en budget för kroppen. Precis som företag har en ekonomiavdelning som följer upp insättningar, uttag och pengaflytt mellan konton så att dess övergripande budget håller balansen, så har hjärnan en krets som huvudsakligen ansvarar för kroppsbudgeten.”

Från citaten ovan hämtar jag ”hjärna”, ”kroppsbudget” och ”känslobegrepp”. Det är via hjärnans uppbyggnad vi kan få förklarat vad känslor är till sin natur. I Barretts egna studier av hjärnan används genomgående de senast lanserade hjärnavbildande metoderna. Det som hjärnan i allians med kroppen huvudsakligen verkar mot är ”prediktioner”: Varje krets eller nätverk i hjärnan som föregriper/förutsäger/förutser skeendet i en följande krets/ett nätverk, som föregriper … Varje gång det sker, handlar det om ”simulering”. När en person hamnar i situationen med aning av fara aktiveras ett ”känslobegrepp” hämtat från ”populationen” av alla känslobegrepp förknippade med fara. Med den ”prediktionen” strävar personen efter att hålla ”kroppsbudgeten” i balans. Känslor är inget annat än ”abstraktioner”. Och: ”När vi delar […] abstraktioner med andra genom att synkronisera våra begrepp under kategorisering kan vi uppfatta varandras känslor och kommunicera. Det är teorin om konstruerade känslor i ett nötskal …” Detta sker enligt följden: Kroppsbudget – Interoception – Prediktion – Simulation – Kategorisering – Känslobegrepp, det senare ”som skapas i stunden”. För Barrett är ”Hjärnans hemliga liv” en ”social konstruktion”, vilken uppstått mellan: i den ena polen ”kroppsbudgeten och interoceptionen”, den senare intrycken från kroppens inre organ; i den andra polen den ”sociala konstruktionismens” skapelse av människans känsla.

Följer vi Barrett, gäller från början för det nyfödda barnet att ta sig an och ”kategorisera begrepp” som virvlar runt i den omvärld som omger hen. Vad gäller då för affekterna som susar förbi i hens omvärld? Visst, Barrett menar att affekter finns, omsatta i form av ”affektiv realism”. Känsla och emotion används synonymt av Barrett. Affekt är din ”vardagskänsla” uppbyggt av två inslag: ”arousal” och ”valens”. Som en ”magkänsla att någon går att lita på eller är en skitstövel, …”

***

Både Jaak Panksepp och Joseph LeDoux hade den välkände hjärnforskaren Michael Gazzaniga (”Split/Brain”) som lärofader. Om Panksepp höll fast, med löpande fördjupning, vid affekterna som forskningsområde, har LeDoux i sin hjärnforskning tagit steget över till kognition och medvetande7. Gazzaniga skriver (2015)8: ”I vår samtida era med användandet av hjärnavbildande metoder är tusentals forskare engagerade i att finna områden och/eller nätverk till synes aktiva i vissa kognitiva tillstånd. Egentligen inser alla att denna hjärnfrenologi inte kan fånga in essensen i hur hjärnan utför den magi, som gör oss till de personer vi är, och hur vi erfar känslor.”

Enligt min uppfattning bör vi ta Gazzaniga på orden. Som forskare, kliniker och psykoterapeut, menar jag, hamnar Demos betydligt närmare sanningen än Barrett.

Litteratur

1. Darwin, L. (1872/2009). “The Expression of the Emotions in Man and Animal”. London: Penguin Books.

2. Tomkins, S. (1962). “Affect, Imagery, Consciousness: Vol I. The Positive Affects”. New York: Springer.

Tomkins. S. (1963). “Affect, Imagery, Consciousness: Vol II. The Negative Affects”. New York: Springer

Tomkins, S. (1991). “Affect, Imagery, Consciousness: Vol. III. The Negative Affects: Anger and Fear”. New York: Springer.

3. Davis, K. & Panksepp, J. (2018). “The Emotional Foundations of Personality. A Neurobiological and Evolutionary Approach”. New York: Norton & Company. 

4. Ekman, P. (2003/2019). “Emotions Revealed. Understanding Faces and Feelings”. London: Weidenfeld & Nicolson.

5. Freud, S. (1926/2001). ”Hämning, symptom och ångest. Samlade skrifter VII”.  Stockholm: Natur & Kultur.

6. Compton, A. (1983). The current state of the psychoanalytic theory of instinctual drives II: The relation of the drive concepts to structures, regulatory principles and objects. “Psychoanalytic Quarterly”. 52.

7. LeDoux, L. (2019). “The Deep History of Ourselves. The Four–Billion–Year Story of How We Got Conscious Brains”. New York: Viking.

8. Gazzaniga, M. (2015). “Tales from Both Sides of the Brain: A Life in Neuroscience”. New York: Harper Collins Publishers.


Bild: detalj ur Marika Holms Landskap i brand, olja på duk 150×150 cm från 2004. Se hela målningen här.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Oförenliga teorier om affekter i två aktuella böcker