I boken Psychoanalytic and phenomenological reflections on masculinity hävdar Gunnar Karlsson att det som anses typiskt för maskulinitet i första hand är en reaktion på människans existentiella villkor, som innefattar hjälplöshet, sårbarhet och beroende. Bokens bärande tankegång är att maskulinitet är ett ouppnåeligt projekt, då den just söker undkomma de existentiella villkoren. Maskulinitet förstås som ett avståndstagande från den primära (vanligtvis moderliga) omsorgen, en kompensatorisk reaktion snarare än som ett fullbordande av något naturligt givet hos ett mankön. Centrala frågor som diskuteras i boken är: Vad är det som karaktäriserar fallisk maskulinitet? Hur kan man förklara den utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv? Varför är idén om maskulinitet så laddad, och lockande? Vad finns det för alternativ till strävan mot fallisk maskulinitet? Vad är det som försummas i den falliska maskuliniteten.
Boken består av ett utförligt förord och sju kapitel. I kapitel 1 diskuteras den omvittnat besvärliga och förvirrade begreppsapparaten som råder inom kön/genus-området. Syftet är att med hjälp av bland annat fenomenologiska reflektioner utarbeta en stringent begreppsapparat inom forskningsområdet. Viktiga skillnader mellan kön och genus presenteras, bland annat karaktäriseras begreppen kön, genus och maskulinitet som sedan ligger till grund för de efterföljande kapitlens fokus på maskuliniteten, det vill säga det maskulina genuset.
Kapitel 2 är ägnat psykoanalytiska teorier om maskulinitet. Inledningsvis konstateras att det finns ett missnöje med den psykoanalytiska teoribildningen om maskulinitet. Därefter presenteras och diskuteras inflytelserika psykoanalytiska teorier om maskulinitet, såsom Freuds fallocentriska teori såväl som olika efterföljare till Freuds teoretiserande. En sådan post-freudiansk teori är den så kallade ”avidentifikationsteorin” (the theory of dis-identification) som betonar vikten av att pojken avidentifierar sig från modern för att istället identifiera sig med fadern för att utveckla en förmodad sund maskulinitet. Vidare diskuteras mer relationella genusteorier inom den psykoanalytiska teoribildningen, inte minst Jessica Benjamins idéer om erkännandeproblematiken och möjligheten till jämställdhet mellan könen.
I kapitel 3 fördjupas analysen av vissa teman som diskuterats i föregående kapitel. Det är fortsatt den falliska maskulinitetens karaktär som är i fokus, som inte minst utgörs av ett avvisande och ett avståndstagande från den moderliga omsorgen och det feminina. Men förutom fallisk maskulinitet berörs ett par andra former av maskulinitet: hypermaskulinitet (toxisk maskulinitet) och en paradoxal maskulinitet som benämns i termer av ”avmaskuliniserad maskulinitet” (demasculinized masculinity). Den avmaskuliniserade maskuliniteten tar avstamp i den falliska maskuliniteten och upplevs som en befrielse från falliskt maskulina ideal.
I kapitel 4 vidareutvecklas analysen av den falliska maskuliniteten med en tydligare utvecklingspsykologisk vinkling. Om kapitel 3 i första hand ägnades åt maskulinitetens karaktär är fokus i detta kapitel snarare att diskuteras hur fallisk maskulinitet kan förklaras psykogenetiskt utifrån psykoanalysen. Kapitlet organiseras kring följande tre utvecklingspsykologiska utmaningar för pojken/mannen: (i) utmaning rörande människans existentiella villkor i termer av hjälplöshet och beroende; (ii) kastrationshot i förhållande till den pre-oidipala modern; (iii) kastrationshot i förhållande till fadern. Det är främst den första utmaningen som diskuteras utförligt eftersom den är den minst utvecklade i litteraturen och förtjänar mer uppmärksamhet än den har fått.
Innehållet i framför allt kapitel 3 och 4 handlar om den falliska maskulinitetens karaktär och psykogenes. I de tre återstående kapitlen riktas strålkastarljuset snarare mot vad som kan sägas försummas i den falliska maskuliniteten.
I kapitel 5 aktualiseras åter frågan som behandlades i kapitel 1, om hur kön/genusområdet bör konceptualiseras för att beskriva människans identitetsutveckling. Argument framförs för nödvändigheten av att introducera jag-identitet inom detta forskningsområde. I detta kapitel fördjupas också diskussionen om varför fallisk maskulinitet inte ska betraktas som en identitet utan som en strävan till identitet eller projekt, som dock är dömt att misslyckas då den just söker undkomma människans existentiella villkor.
I kapitel 6 diskuteras hur den falliska maskuliniteten står i motsatsförhållande till omsorgen. Begreppet omsorg kan innebära olika saker, den omsorg som avses här är den vars ursprung står att finna i en intersubjektiv relation präglad av bland annat hjälplöshet och beroende. Det blir avgörande att ett tillräckligt gott härbärgerande föreligger för att smärtsamma och ångestfyllda upplevelser inte ska leda till psykiskt lidande utan till och med kunna ligga till grund för möjlig livsglädje. Istället för att i linje med den falliska maskuliniteten undvika eller förneka hjälplöshet och beroende belyses här vikten av att bejaka dessa existentiella villkor för det subjektiva livet och därmed lägga grunden till meningsfullhet, kreativitet och livsglädje.
I kapitel 7, det avslutande kapitlet, fullföljs tankegången att söka öppna sig för de existentiella villkoren. Vad kan då vara mer utmanande än att ta i beaktande ändligheten och döden? Det hör inte till vanligheten att döden behandlas i kön/genusdiskussionen. Likaså är den existentiella döden förvånansvärt frånvarande i den psykoanalytiska teoribildningen. Med utgångspunkt i den existentiella dödens realitet och den utmaning den innebär, inte minst för det maskulina projektet, diskuteras dödens möjliga betydelser för det psykiska livet i allmänhet och för det maskulina projektet i synnerhet.