Text av Vincent de Verdier
[Recension] I psykoanalysens filosofi går Johan Eriksson öga mot öga med grundläggande frågor – vad är psykoanalysen? Hur kan man förstå den som vetenskap, hur ser den på människan och hennes psyke? Och den alltid lika lockande frågan, vad är sanning?
”Spontant förstår vi oss själva och andra som psykologiska subjekt som känner, tänker och handlar med utgångspunkt i en meningsfull erfarenhet eller upplevelse av oss själva, vårt liv och vår omvärld.” – Johan Eriksson
Eriksson tar fenomenologin till hjälp och börjar med att förklara ”vardagspsykologin”, hur människor genom sin empati, kunskap och fantasi försöker förstå sitt eget och andras agerande. Karaktäristiskt för denna psykologi är att den förklarar saker med ett inifrån-perspektiv och med intentionalitet, att den handlar om något. Det vill säga ”Våra psykiska yttringar är inte i första hand blinda reaktioner på meningslösa stimuli, utan har snarare formen av att vara svar på ett tilltal från en meningsmässig och inte sällan intrikat strukturerad situation” (s. 43-44 ). Dess förklaringar känns, går att förstå intuitivt och ger en känsla av igenkänning. Vardagspsykologin sätts i kontrast med den vetenskapliga, positivistiska psykologin som visserligen kan ge en kunskap om hur saker och ting fungerar, men inte varför de fungerar som de gör. Förklaringar kommer från ett tredjepersonsperspektiv, men de vardagspsykologiska utgår från första person.
Sedan förklaras psykoanalysen som en utvidgning av vardagspsykologin. Men genom att rikta blicken mot ”drömmar, felhandlingar och neurotiska symtom” (s.72), tvingades Freud, enligt Eriksson, till en rad innovationer, bland annat det omedvetna, som gör psykoanalysen till ett eget fält. Boken fortsätter med en genomgång av dessa innovationer och den grundläggande teorin som Freud utvecklade.
Vidare försöker Eriksson utröna hur man kan förstå psykoanalysen som vetenskap, vad är det som studeras och hur ser sanningsanspråken ut? En diskussion förs om splittringen i Freud, mellan den humanistiska praktikern, och den med ambitioner att grunda en vetenskaplig disciplin. Eriksson utgår från den transcendentala filosofin och placerar psykoanalysen i en hermeneutisk kunskapstradition som primärt inte är intresserad av vad som sägs utan vem som säger det. Med hjälp av Heidegger formulerar Eriksson psykoanalysens sanningsanspråk, och utifrån den vetenskap om subjektivitet som skickligt målas upp kontextualiseras Freuds metapsykologi som både ett hjälpmedel i och en produkt av det kliniska arbetet.
Ovanstående var den filosofiskt tyngsta delen av texten, vilket stundtals blev utmanande. Men slutprodukten är en intressant diskussion om evidens, subjektivitet och sanning. När Eriksson ställer denna nya psykoanalytiska vetenskapen i kontrast till ”den moderna vetenskapen” ger han intrycket av att all modern vetenskap är kvantitativ och positivistisk, vilket inte tar hänsyn den väletablerade kvalitativa forskningstraditionen som utvecklat ett flertal vinklar för att förstå den subjektiva upplevelsen inifrån.
Avslutningsvis beger sig Eriksson hem till kliniken, och breddar psykoanalysen ytterligare. Det är inte i första hand en vetenskap som söker förstå ett subjekt, utan en moralisk behandling. Där symtom som snarare än att ses som problem som ska behandlas betraktas som ett inlägg i en inre debatt om vem man är och den hjälp som erbjuds är att skapa ett rum där det är möjligt att uttrycka sig mer och mer sanningsenligt.
Som student på psykologprogrammet får man möta en del information om psykoanalysen och terapimetoder som grundats i dess mylla, men det har saknats en vetenskapsteori, en introduktion som går igenom hur man behöver tänka för att förstå psykoanalysen. Följden blir studenter som försöker förstå hur påståenden om det omedvetna passar i en positivistisk tradition, eller fnittrar åt sekundära könskaraktäristiska med tveksamma avsikter. Resultatet blir allmän förvirring – Eriksson har enligt min mening, i Psykoanalysens filosofi, på ett befriande tydligt och koncist sätt förklarat inte bara vad psykoanalys är, utan även visat att dess perspektiv ligger närmare vardagslivet, än abstrakt och komplicerad filosofi.
Bild: detalj ur Marika Holms Källa, olja på duk 20×25 cm från 2005. Se hela målningen här.