Enrique Pichon-Rivières liv – en av den argentinska psykoanalysens förgrundsgestalter – skildrat i dokumentärfilm


Enrique Pichon-Rivières liv – en av den argentinska psykoanalysens förgrundsgestalter – skildrat i dokumentärfilm

Text av Sören Lander

Uppdatering: till följd av Covid-19 är Psykoterapimässan 2020 inställd.

På psykoterapimässan i oktober 2020 kommer du att kunna se en dokumentärfilm om den den legendariska argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Filmen fyller en kunskapslucka när det gäller pionjärer inom psykoanalysen från det latinska språkområdet (en annan sådan pionär är ju Lacan, vilken var personlig vän med Pichon-Rivière som indirekt bidrog till att introducera Lacan i Latinamerika i mitten av 60-talet).

Enrique Pichon-Rivière (1907-1977)

I denna dokumentär från 2017 tecknar regissören (likt en Sherlock Holmes) genom intervjuer och tillbakablickar bilden av den legendariska argentinske psykiatrikern, psykoanalytikern och socialpsykologen Enrique Pichon-Rivière (1907-1977). Han var en sannskyldig kulturell gränsöverskridare (psykoanalys, guaraní-kultur, fotboll, konst, tango, journalist etc) i det Argentina som från 1940-talet och framåt kom att utvecklas till ett av världens psykoanalytikertätaste länder (och där Pichon-Rivière var en av initiativtagarna och någon att fortfarande nästan obligatoriskt hänvisa till inom psykoanalytiska kretsar i Sydamerika).

Enrique Pichon-Rivière var en av psykoanalysens pionjärer i Argentina och skapare av (den argentinska formen av) socialpsykologi.

Filmen lägger inte speciellt stor tonvikt på vad som teoretiskt kännetecknar Pichon-Rivière, utan mer på de miljöer och erfarenheter (främst från uppväxten) som haft ett formande inflytande på honom. Föräldrarna kom från södra Frankrike och emigrerar i början av 1900-talet till Argentina där de bosätter sig i norra delen av landet och kommer i nära kontakt med ursprungsbefolkningen (guaraní-indianerna och deras kultur).

Genom att Pichon-Rivières föräldrar är fransktalande lär han sig först franska, därefter guaraní (fadern hade på sina bomullsodlingar en förman som var guaraní-indian och denne lärde ut språket till Pichon) och först som tredje språk (!) spanska när han börjar skolan.

Vad brukade man kalla Er som barn? Sade man Enrique?

Min mor kallade mig ”Petit” … När man ibland frågade mig vad det betydde så blev översättningen (till spanska) ”Chiquito” (ungefär ”lillgrabben”).

Vad kallade Era vänner Er?

För mina vänner var jag alltid ”El Francesito” (den lille fransmannen).

Pichon konfronteras en del med guaraní-kulturen under sin uppväxt. Den kulturen präglas av en mytisk världsuppfattning med ett tänkande som huvudsakligen är av magisk karaktär. Det faktum att Pichons föräldrar hade sitt ursprung i sydfransk medelklassmiljö färgad av upplysningstänkande kommer tillsammans med förstnämnda förhållanden att inverka på honom – som ett möte mellan två sinsemellan mycket olika världar.

”Ty på något sätt var han mycket bunden till det magiska tänkandet, ett tänkande typiskt för Guaraní-kulturen … som innefattar … vansinnet som en del av det vardagliga. Och på grund av detta utesluter han inte någon som är förvirrad från samhället … Jag tror att detta skapade en öppenhetens och omsorgens sensibilitet.” (röster från filmen)

Surrealismen intar en betydelsefull roll i Pichon-Rivières föreställningsvärld. I en ganska omfattande essä (från 1946) använder han sig av ”tillämpad psykoanalys” för att (likt en psykoanalys) tolka innehållet i boken ”Maldorors sånger”, skriven av den mystiske franske 1800-talspoeten Greve Lautréamont, vilken kan ses som föregångare och inspiratör till surrealismen. Detta tema avhandlas i en del av filmen.

”Den franska poesin och litteraturen var mycket närvarande hos familjen Pichon. Rimbaud och Baudelaire framförallt är bland de första han närmar sig. Jag vet inte om detta intressen, denna böjelse, kom från … hans familjekultur … Och i detta behov av att förstå …stöter han sedan på ett verk som han ser som den moderna poesins ursprung, den moderna poesins fader … Isidoro Ducasse, som använde Greve Lautréamont som pseudonym.” (röster från filmen)

Pichon-Rivière är en av grundarna av APA (det argentinska psykoanalytikersällskapet) i början av 40-talet och till en början med stort inflytande. Han kommer dock gradvis att inta allt större distans till APA i takt med att det sociala (samhälle, relationer, institutioner och grupper) alltmer drar till sig hans intresse.

Trots sin i många stycken kritiska inställning till många av psykoanalysens begrepp avvisar dock inte Pichon-Rivière psykoanalysen som grund att stå på – men det är också i samband med att han under en viss period uppfattar att divanen ”stänger in” patienten som han lyfter fram gruppen som behandlingsform. Gruppen har större möjligheter att komma fram till och avtäcka konflikterna. Den utgör en scen och så gör också vår inre värld. Vad Pichon-Rivière hävdar är att psyket är ett öppet system, som konstitueras via sina relationer. Den fråga han ställer sig när han närmar sig en patient och dennes problematik är: ”Vad är det vi måste analysera? Varifrån kommer det som händer i den inre världen och som manifesteras i överföringsförbindelsen – förbindelsen till analytikern”? Gradvis upptäcker han och får bekräftat familjens grundläggande roll. Sett i Gestalttermer utgör då patienten ”förgrund eller figur” och familjen ”bakgrund eller fond”. Och när den scenen sätts i rörelse ser man att det inte bara finns närvarande en patient i kris utan även en grupp (dvs familjen). För Pichon-Rivière blir därför all psykologi social – därför att individen (subjektet) är social.

Så länge inte Pichon-Rivière sätter den analytiska referensramen ifråga kommer det inte till några större konflikter med kolleger. Men gradvis växer polemiken och det är också ett skäl till att han börjar arbeta på ett annat sätt ute i samhället (i filmen tas den här processen upp på ett originellt sätt). Pichon-Rivière har stöd från en yngre generation som passionerat tar till sig hans teorier. Kollegerna från den egna generationen ser däremot hans idéer som misstag och avvikelser från de psykoanalytiska principerna.

Pichon-Rivière var något av en enfant terrible, som gick sin egen väg i många sammanhang; tog initiativet till att sätta igång mycket, men lämnade det sedan ofta i händerna på andra. Detta är bland annat fallet med den skola i socialpsykologi han skapade i Buenos Aires (Primera Escuela Privada de Psicología Social Fundada por el Dr E. Pichon Rivière) och som nu drivs vidare av Ana Quiroga, som varit med i projektet från början.

Och det är kanske mest som socialpsykolog (med tydliga rötter i psykoanalysen) som han satt tydligast spår. Det handlar då om dels ovannämnda skola i socialpsykologi, dels om den gruppteknik (operativ grupp) han skapade. Detta koncept har gradvis spridits från Argentina ut över Sydamerika och vidare till främst Sydeuropa och med utlöpare i Schweiz och Sverige (Göteborgs Psykoterapi-Institut). Via återkommande kongresser i Europa och Sydamerika sker ett fortlöpande kunskapsutbyte med betoning på det ”pichonianska” tänkandet och tillämpningar av operativ grupp (nästa kongress är planerad att äga rum under hösten 2020 i Brasilien – om den nu kan bli av med tanke på den pandemi som går över världen idag).

Är då det ”pichonianska” tänkandet i realiteten en del av den argentinska psykoanalytiska rörelsen – som fick en sådan ”boom” med början under 40- och 50-talet – eller rör det sig om ett tänkande som söker avgränsa sig och upprätta en gräns mot just denna rörelse? Argument för det sistnämnda skulle kunna vara de hos Pichon tydliga tendenserna att i takt med sin ändrade teoretiska inriktning även avlägsna sig från det psykoanalytiska språket för att istället använda sådana begrepp som ”förbindelse”, ”emergent”, ”stereotypi”, ”dialektisk spiral”, ”gruppmoment” etc – något som kan ses som tecken på att han håller på att ta sig in på eller skapa ett nytt vetenskapligt område.

Ännu idag är en omläsning av hans texter omskakande. I dessa finns ”mobiliserande” element som fortfarande några decennier efter hans död åstadkommer läroeffekter. Och visst kan man stundtals få en känsla av att det är först nu vid skiftet mellan det tjugonde och tjugoförsta århundrandet som samtiden har hunnit ifatt Pichon-Rivière i hans interdisciplinära tänkande, vilket i mycket kan beskrivas som en tendens till att låta interfererande kreativa aspekter uppstå i såväl teorin som praktiken (något som tycks ha skapat en viss olust och desorientering bland hans psykoanalytikerkolleger).

Och Pichon-Rivière rör sig, som sagt, inom flera områden samtidigt – psykiatri, psykoanalys, konst, tidningsskrivande etc. I viss mening kan man säga att Pichon-Rivière tillhör gruppen avantgardistiska intellektuella i Argentina från början av det förra seklet och framåt – med namn som Borges, Roberto Arlt, Cortázar etc. Delvis kan man se detta återspeglas i den heterogena blandning människor som firade Pichon-Rivières 70-årsdag 1977 (några veckor innan hans död). Här fanns psykiatrer, psykoanalytiker, psykodramatiker, psykologer, sportkommentatorer, historiker, antropologer, skådespelare, dramaturger, konstnärer, tangopoeter, musiker etc.

Filmen fyller en kunskapslucka när det gäller pionjärer inom psykoanalysen från det latinska språkområdet (en annan sådan pionär är ju Lacan, vilken var personlig vän med Pichon-Rivière som indirekt bidrog till att introducera Lacan i Latinamerika i mitten av 60-talet).

I filmen söker regissören Miguel Kohan mer eller mindre finna en ”metafor”, som fångar Pichon-Rivières fängslande personlighet och tänkande. I fullt medvetande om att ord inte skulle ha räckt till för detta ändamål återvänder Kohan till de platser och sammanhang, som sannolikt bidrog till att forma Pichon-Rivières unika sätt att närma sig såväl psykoanalys, psykiatri och psykisk hälsa som samhälle, kultur och vardagsliv.

Avslutningsvis: Ett par böcker på engelska har under den senaste 15-årsperioden kommit ut innehållande dels introduktioner av Pichon-Rivière, dels översättningar av vissa centrala texter.

Juan Tubert-Oklander & Reyna Hernández de Tubert: Operative Groups: The Latin-American Approach to Group Analysis.

Roberto Losso, Lea S. De Setton & David Scharff: The Linked Self in Psychoanalysis. The Pioneering Work of Enrique Pichon-Rivière.


Filmen visas på Psykoterapimässan i Stockholm tisdagen den 6 oktober 2020. Den omfattar Pass 1 D och 2 D och sträcker sig från 11.10 och ca 2 timmar framåt.

En kort inledande bakgrund ges innan filmen och efteråt finns visst utrymme för frågor och diskussion.

Filmen presenteras av Sören Lander som är leg. psykolog och leg. psykoterapeut med gruppanalytisk inriktning. Han är idag pensionär, men fortfarande delvis verksam inom primärvård och företagshälsovård förutom att han sedan ca tjugo år tillbaka översätter spanskspråkig (främst argentinsk psykologisk litteratur). Han har även varit svensk representant på några kongresser om den argentinska (pichonianska) varianten av socialpsykologi i Sydeuropa och Sydamerika.


Det finns en kort trailer på Youtube om filmen med engelsk undertext. Den ger en liten försmak av vad som väntar för den som önskar se filmen.


Bild: detalj ur Marika Holms Landskap i brand, olja på duk 150×150 cm från 2004. Se hela målningen här.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *