Debatt: diskrimineringen av de med psykisk ohälsa måste få ett slut


Debatt: diskrimineringen av de med psykisk ohälsa måste få ett slut

Text av Daniel Sykes

Den 9 oktober 2018 publicerade tidskriften The Lancet en rapport om det globala psykiska hälsotillståndet [1]. Rapporten beskriver en alarmerande och för världssamfundet inte särskilt smickrande situation. Man finner att den psykiska ohälsan tydligt ökat under den senaste 25-årsperioden och att detta gäller både för ekonomiskt svaga nationer men även i resursstarka länder som vårt eget. Ökningen gällande den psykiska ohälsan står dessutom i skarp kontrast till de av läkemedelsindustrin hävdade framstegen inom området för psykofarmakologisk behandling som lyfts fram under samma tidsperiod.

I rapporten uppskattas att den psykiska ohälsan mellan 2010 och 2030 kan komma att kosta samhället cirka 145 000 miljarder kronor på världsbasis om inte kraftfulla åtgärder sätts in. I dagsläget är de ekonomiska resurser som läggs på människors psykiska lidande en bråkdel av de som satsas på den somatiska hälsan. Som exempel i rapporten nämns att det läggs mer än 150 gånger resurserna på arbetet med hiv/aids och mer än 50 gånger mer på arbetet med tuberkulos jämfört med bekämpningen av den psykiska ohälsan. Denna obalans i resursfördelning står inte på något sätt i paritet till beräkningar av det mänskliga lidandet och samhällskostnaden för dessa skilda hälsoområden. I rapporten lyfter man exempelvis fram att genomtänkta interventioner avseende psykisk ohälsa skulle kunna rädda 13 miljoner liv årligen.

Det som framkommer i rapporten är minst sagt nedslående. Och de senaste åren har även jag som kliniskt verksam psykolog erfarit hur människor som lider av psykisk ohälsa systematiskt farit illa på grund av brister i den psykiska hälsovården. Låt mig ge ett talande exempel ur min egen erfarenhet: 

Nyligen tog en kvinna – låt mig kalla henne Stina –  kontakt med mig på min privata psykologmottagning [2]. Stina berättade att hon haft ett stort psykiskt lidande sedan tonåren –  med djupa depressioner, ätstörning och självskadehandlingar. För ungefär 10 år sedan – då hennes dotter var ett år gammal – gick Stina in i ett djupt depressivt tillstånd och sökte då hjälp via akutpsykiatrin. På avdelningen hon lades in på fanns inget stöd, ingen att samtala med och hon upplevde där en total ensamhet. Fortfarande inlagd formulerade Stina avskedsbrev till vänner och familj och skrev sedan ut sig för att begå självmord. Slumpen gjorde att hon hittades i tid så att hennes liv kunde räddas. Det hon förutom medicinering erbjöds efter detta självmordsförsök var en besökstid till kurator 3 månader senare! 

Stina har idag, 42 år gammal, inte lyckats bli klar med sina högskolestudier eller fått någon hjälp att hitta ett arbete som passar henne och hon lever på försörjningsstöd. Hon har fått kämpa för att få hjälp via öppenvårdspsykiatrin och det hon erbjudits där är ständiga byten av läkare och otaliga olika mediciner, som enligt Stina själv inte haft någon effekt, eller i vissa fall rent av försämrat hennes tillstånd. Att få tillgång till en psykoterapeutisk samtalskontakt har varit nästan omöjligt, trots att hon efterfrågat en sådan många gånger. 

Efter mycket påtryckning och lång tids väntan får Stina under 2018 tillslut träffa en psykolog på den öppenvårdspsykiatriska mottagning hon tillhör. Hon upplever dock att denna samtalskontakt inte blir bra, att hon och psykologen inte förstår varandra. Efter att Stina påtalat detta finner hon att man från psykiatrimottagningens håll gör allt för att bli av med henne. Hon bollas mellan olika personer och uppmanas att ha så lite kontakt som möjligt med mottagningen. Och under en och samma vecka i slutet av februari 2019 utspelar sig följande händelseförlopp. Stina får först en tid till en sjuksköterska hon inte känner för att sedan bli uppringd av denna sjuksköterska som avbokar tiden. Senare samma dag blir hon uppringd av en psykolog hon inte träffat tidigare och som uppger sig vara Stinas nya kontaktperson på mottagningen. Psykologen förmedlar att Stina inte ska börja ta de nya mediciner som skrivits ut till henne. Dagen efter blir hon vid två tillfällen uppringd av en läkare hon aldrig mött. Vid första samtalet uppger läkaren att Stina inte ska ha någon kontakt alls med mottagningen, förutom för att förlänga sin sjukskrivning och att hon bör byta team. I det andra samtalet menar läkaren istället att det inte är någon mening att försöka byta team, eftersom väntetiden är alltför lång. Läkaren vill nu att Stina ska påbörja den nya medicineringen och att hennes tidigare psykolog fortsatt är hennes kontaktperson. 

Är denna brist på lyhördhet och normalt mänskligt omhändertagande rimlig i svensk psykiatri 2019? Att personer som Stina ska känna sig nödgade att vända sig till mig som privatpraktiserande psykolog, för att få tillgång till hjälp som man då tvingas bekosta med egna medel? Stina är tyvärr varken den första och troligen inte heller den sista patient med djupgående psykiska svårigheter som upplever att psykiatrin gjort lidandet värre. I min egen kliniska vardag har jag fått höra liknande berättelser alltför många gånger. Och jag är säkert inte ensam om denna erfarenhet. 

För några år sedan fick den vårdcentral jag är verksam vid en remiss från en läkare på den allmänpsykiatriska mottagningen i upptagningsområdet. I remissen efterfrågades samtalsterapi för en av deras patienter angående depressiva besvär. Patienten gick vid denna tidpunkt i behandlingsprogram för sin ADHD-problematik på den psykiatriska mottagningen, men de ansåg sig inte kunna erbjuda psykologisk behandling för patientens depressiva svårigheter som man menade tillhörde primärvårdens ansvar. Jag trodde först att denna hantering representerade en engångsföreteelse, ett olyckligt misstag, men har efter detta fall stött på ett antal liknande ärenden. I en värld där ett medicinskt perspektiv fullkomligt råder – exempelvis, patient som av mottagning X behandlas för hjärtsvikt behöver även hjälp av mottagning Y avseende sina reumatiska besvär – kan detta sätt att betrakta en människa måhända verka rimligt. Men när det gäller psykiska och psykiatriska svårigheter är en sådan uppdelning helt vansinnig. En människas psykiska symptom måste alltid ses som en helhet och kan inte styckas upp. Visst kan flera olika behandlingar ibland användas samtidigt och visst kan en person ha flera olika symptom, men man möter och behandlar alltid en hel människa. 

Min slutsats är otvetydigt att radikala förändringar i vårt samhälles stöd till människor med psykisk ohälsa måste genomföras. Och The Lancets rapport lyfter fram några mycket intressanta rekommendationer för hur dagordningen kring arbetet med att främja människors psykiska hälsa bör omformuleras jämfört med idag. Med fokus på situationen i Sverige bör följande områden beaktas:

  • Definitionen av psykisk ohälsa behöver omformuleras. Idag definieras psykisk ohälsa ofta i termer av psykiatriska diagnoser. I rapporten förespråkas en bredare definition där den psykiska hälsan ses som en oskiljbar aspekt av det allmänna hälsotillståndet. Samhället bör inte enbart fokusera på personer/grupper med psykiatriska tillstånd eftersom den psykiska hälsan är av största betydelse för alla människor och bör ses som en del av det allmänt nyttiga (The public good). 
  • Den psykiska hälsan bör betraktas som ett för varje individ unikt samspel mellan miljömässiga, biologiska och utvecklingsmässiga faktorer. Nyare forskning visar på hur dessa faktorer interagerar och vilken betydelse detta har för den psykiska hälsan, särskilt under känsliga utvecklingsfaser tidigt i livet. Av detta skäl bör man satsa extra resurser inom alla samhällssektorer på åtgärder som befrämjar den psykiska hälsan för unga. Särskilt fokus bör läggas på förebyggande insatser som exempelvis föräldrastödjande interventioner och insatser som ökar den emotionella kompetensen hos barn i förskole-/skolåldern och för tonåringar och unga vuxna. 
  • Den psykiska hälsan måste få en mycket mer central plats i hälso- och sjukvården och man bör aktivt arbeta för att den nuvarande uppdelningen mellan somatisk och psykisk ohälsa upplöses. Åtgärder för att öka resurserna till insatser som riktar sig till personer med psykisk ohälsa och psykiatriska tillstånd måste snarast genomföras. Särskilt fokus bör läggas på primärvårdsnivå, vilket i Sverige kan översättas till resursökning för vårdcentraler, ungdomsmottagningar, skolhälsovård och dylika instanser. Sjukvården bör även öka resurserna till forskningsgrundade men icke-medicinska metoder för att motverka psykisk ohälsa så som psykologisk behandling och psykosociala insatser. Man bör dessutom fokusera på insatser riktade till särskilt sårbara grupper, till exempel barn som varit utsatta för trauman eller som lever i social utsatthet. Denna resursförstärkning inom hälso- och sjukvården måste ske samtidigt som och inte på bekostnad av att resurserna för att främja psykisk hälsa inom andra samhällssektorer ökas. 

Bilden som framträder för mig som kliniker i mötet med mina patienter vittnar om att den psykiska hälsovården i Sverige 2019 har allvarliga brister och The Lancets rapport bekräftar att det finns en objektiv grund för min subjektiva erfarenhet.  Människors psykiska ohälsa är även i vårt land ett gigantiskt samhällsproblem som systematiskt blir negativt diskriminerat. Denna diskriminering måste få ett slut!

[1] Rapporten som bär namnet “The Lancet Commission on global mental health and sustainable development” är författad av 28 internationella experter inom området. Rapporten är publicerad online och finns att ladda ner på: https://www.thelancet.com/commissions/global-mental-health

[2] Stina heter egentligen något annat. Hon har tillfrågats och godkänt att hennes berättelse publiceras. 


Daniel Sykes är legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och psykoterapeut. Verksam vid egen mottagning och på vårdcentral i Göteborg. Hemsida: www.danielsykes.se, e-post: sykes.psykologmottagning@gmail.com


Foto: Tina Jonsson

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *