Text av Andrea Malesevic

Andrea Malesevic, leg. psykolog, ger skriver här om kliniska erfarenheter av att arbeta psykoterapeutiskt med intergenerationella trauman, alltså hur ett trauma överförs från en generation till en annan. Detta är del tre av tre i en artikelserie där intergenerationella trauman belyses utifrån empiriska, teoretiska och kliniska perspektiv. Du kan läsa del ett här och del två här.

Del 3: Kliniska erfarenheter av intergenerationella trauman

I syfte att undersöka hur kliniker förstår och arbetar med intergenerationella trauman i terapirummet genomförde jag semistrukturerade djupintervjuer med fem psykoterapeuter. Materialet tolkades sedan utifrån en fenomenologisk hermeneutisk ansats (IPA) och mynnade ut i 4 huvudteman.

• Dilemman i konceptualisering
• Det traumatiserade föräldraskapet
• Gestaltningar i terapirummet och
• Bortom individen

Resultaten visade att fenomenet intergenerationella trauman var komplext och svårt att särskilja från egenupplevd traumatisering. Vikten av subjektivitet och noggrann bedömning av varje enskild patient lyftes fram. Resultaten visade även att psykoterapeuterna förstod överföring av trauma som en omedveten kommunikation vilken skedde i det relationella samspelet mellan förälder och barn. Olika former av skadlig familjekommunikation såsom tystnad eller invadering lyftes också fram i resultaten tillsammans med traumatiserade föräldrars potentiella omsorgssvikt, dissociation och bristande affektreglering. Resultaten visade hur intergenerationell traumatisering kunde förstås i relation till kliniska symtom med missbruk och somatisering som exempel. Narrativa interventioner med syfte att öka mentaliserings- och symboliseringsförmågan framhölls som viktiga terapeutiska mekanismer. Tankar om hur det omgivande samhället kunde vara en plats för bearbetning av trauma lyftes också fram.

Dilemman i konceptualisering

Ett mönster som framkom i intervjuerna var vikten av att sätta den enskilde patienten i centrum när det kom till förståelsen av intergenerationella trauman. Balansen mellan det generella och det specifika lyftes, att ha kunskap om patientens kontext och samtidigt möta hen som unik individ. Många informanter tog upp bedömningens centrala roll i traumaarbete och också i förståelsen av det intergenerationell perspektivet. Det uttrycktes att den psykodynamiska diagnostiken med sin emfas på subjektivitet och noggranna bedömningar av personlighetsstruktur, personlighetsnivåer, objektrelationer, försvar, kognitiva förmågor, genetik och anknytningshistoria var till hjälp för att fånga in och också utforska tidigare generationers historia. Förutom att orientera sig i den psykodynamiska diagnostiken menade flera informanter att det krävdes att sätta patienten i ett socialt och kulturella sammanhang och förstå hens lidande utifrån olika positioner såsom etnicitet, kön och sexualitet. En informant uttryckte att det fanns en risk att generalisera kring kollektiva trauman utifrån en upplevd kulturkompetens, vilken var hennes erfarenhet kunde finnas som en diskurs i arbetet med traumatiserade flyktingar. Nästan alla informanter lyfte hur svårt det var att särskilja egenupplevd traumatisering från ”bara” en intergenerationell sådan utan att de hörde ihop. I de verksamheter de arbetade var det ovanligt att möta patienter med traumatiserade föräldrar som inte hade blivit traumatiserade själva. Antingen genom att föräldrar som bar på trauman hade blivit förövare på olika sätt eller att patienterna själva utsatts för traumatiska händelser genom livet. Det beskrevs som en ond spiral där trauma föder trauma. Det kan vara traumatiserande att växa upp med förälder som inte kan ge omsorg och det skapas en sårbarhet för att lättare bli ytterligare traumatiserad av händelser senare i livet.

Det traumatiserande föräldraskapet

Flera informanter hade traumatiserade patienter som också var föräldrar där farhågan att överföra traumat till sina barn kommit upp i terapin. De beskrev att många föräldrar tänkte på det aktivt och hade en stark önskan om att skydda barnen från att bli påverkade av deras traumatisering. Det betonades att en traumatiserad förälder inte var olämplig som förälder per se. En erfarenhet var att majoriteten var väldigt kärleksfulla gentemot sina barn men att det ofta handlade om en oförmåga till självreglering i specifika situationer i interaktioner med barnet. Flera av informanterna diskuterade hur det är utmanande att bli förälder för alla människor, men särskilt för den med traumaerfarenheter. De tänkte sig att mötet med barnets hjälplöshet kunde trigga egna osymboliserade känslor och erfarenheter. En informant talade utifrån Winnicott (1971) att den traumatiserade föräldern kan ha svårt att skapa ett mellanområde för sitt barn och att det är något som inte alltid syns utåt. Man resonerade kring den djupa ensamhet ett trauma innebär som får konsekvenser för den som är nära den traumatiserade. En erfarenhet var att den traumatiserade föräldern har skadats i sin tillit till världen och att det är denna brist på tillit som går över till barnet och spiller över på tron på förmågan att kunna skydda sitt barn; ”det går inte att lita på att jag blir skyddad, därför kan jag inte skydda dig heller”. Man tog upp att den traumatiserade kan som försvarsmekanism under traumatisering också identifiera sig med förövaren, något som följer med in i föräldraskapet.

Överföringens kroppsliga kommunikation

Några av informanterna tänkte sig att en överföring skedde på en tidig, kroppslig och ordlös nivå, ”från modersmjölken”. En referens var till Bions (1941) teori om betaelement som föräldern inte kan smälta som går över till rå materia i barnet. En informant lyfte även fram fransk psykoanalytiker vid namn Pierra Aulagnier (2001) som skrivit om utvecklingsprocesser utifrån sitt arbete med psykotiska patienter (”Den första nivån, den första tiden som bara är hud, beröring, röstprosodi, procedur, kropp, kroppsvätskor osv. Där någonstans tänker jag, där blir det mycket osublimerat, djupt omedvetet och icke-mentaliserat. Och jag tänker att en människas sätt att hantera möten med andra, relationella mönster och sånt, men också hur man möter livet; det börjar här, det överförs här”)

Familjehemligheter och invadering

Flera informanter tog upp patienter de haft i terapi med traumatiserade föräldrar eller mor- och farföräldrar där tystnaden beskrevs som central under uppväxten. Flera informanter använde ordet ”familjehemligheter”, att barnen visste att det var något de inte fick prata om men inte varför. Informanterna resonerade att tystnaden blir ett sätt att försöka att inte överföra traumat men som kan få motsatt effekter. Man resonerade att tystnaden blir skadlig i och med att föräldrarna inte tar ansvar och pratar med barnet på ett barnanpassat sätt, reparerar och skapar ett narrativ kring det som har hänt. Eftersom det förnekas går det inte att härbärgera, reparera och integrera. Istället kan det bli att barnet tar på sig skulden. Förutom tystnaden lyfte en informant hur barnen i vissa familjer invaderas med traumaberättelser utifrån föräldrarnas behov att bli förstådda.

Offer, förövare, åskådare och hjälpare

I resultatet framkom också olika roller som kan intas och scener som utspelas i relation till trauma och traumaöverföring. En informant resonerade utifrån lacansk terminologi kring att konsekvenserna kan bli att grundläggande lagar och regler saknas i det traumatiserade föräldraskapet, då den lagen själv satts ur spel när föräldrarna blev traumatiserade. Hon resonerade att det kan bli ett slags arkaiskt drama med en gränslöshet där det inte är tydligt vem som är barn och vuxen, då den vuxne inte har en internaliserad lag inom sig (”det blir som att leva som i en urjord med en urfader som inte har någon begränsning”). Aggressiviteten regleras inte, skuld och gottgörelse aktualiseras inte. Det blir istället en negativ våldspiral som överförs mellan generationerna och förhindrar en gynnsam psykologisk utveckling. Det diskuterades kring positionerna offer och förövare och att det är en svår fråga när man slutar vara offer. Några av av informanterna diskuterade skyddande faktorer för att barn inte skulle påverkas negativt av föräldrars eller andra släktingars trauman. De betonade flera gånger att en traumatiserad förälder inte behövde vara en dålig förälder utan att det berodde på många faktorer såsom traumats omfattning och duration, psykologiska resurser hos föräldern innan traumat, kontexten familjen befann sig i och nätverket runt omkring dem. De uttryckte att ha andra vuxna personer nära familjen spelade stor roll. Att föräldern fick hjälp att verkligen bearbeta sin egen traumatisering lyftes också som en central skyddande faktorer. Informanterna uttryckte att samhället behöver erbjuda skydd och rehabilitering för föräldern för att motverka överföring.

Gestaltningar i terapirummet

Några informanter uttryckte att det inte var ovanligt att patienter sökte för annat och det först efterhand uppdagades att det fanns erfarenheter av trauma i familjehistorien som visade sig spela en roll i deras lidande. En informant beskrev utforskandet av intergenerationella trauman som den pusselbit som ibland har fattats för att komma vidare i en behandling.

Den språklösa patologin

Informanterna uttryckte att påverkan av intergenererationella trauman kunde yttra sig i alla möjliga symtom beroende på personens personlighet och kontext i övrigt. Flera nämnde dock psykosomatiska besvär och psykos som kliniska uttryck de själva observerat. Ett resonemang fördes att det kan handla om att något osymboliserat görs om till kropp och tar psykotiska former. Två av informanterna talade utifrån Lacans (1997) begrepp om den reala ordningen och att intergenerationella trauman hamnade i en språklös domän. Flera uppgav patientexempel där t.ex. patienter hade fått psykoser med vanföreställningar relaterade till far- eller morföräldrars trauman. Två av informanterna lyfte att mer välfungerande patienter där det förekommit trauman hos föräldrar, tidigare släkt eller i den etniska gruppen ofta brottades med en skuldproblematik. Skulden tedde sig oproportionerlig stor och ibland obegriplig. Patienterna kunde ha svårt att redogöra för den själva men den erfors starkt kroppsligt och påverkade deras beteenden i relationer. Flera av informanterna lyfte också missbruksproblematik i relation till traumatiserade familjer.

Traumatiserade överföringar

Flera informanter uttryckte att i terapier där de arbetat med intergenerationella trauman, som ofta också innebar att patienten bar på egen traumatisering, väckte ångestfyllda känslor, överföringar och motöverföringar. Det lyftes att ångestnivån i terapirummet ofta var hög, patienterna dissocierade lätt och det krävde mycket av terapeuten för att kunna hjälpa till att reglera den. En överföringsreaktion som framkom var att man som terapeut lätt kunde göras till förövaren, ”ett balanserade på en tunn tråd att göras till aggressorn”. En informant diskuterade en patient med en påtaglig dissociativ personlighetsstruktur där hon upplevde att hon själv blev dissociativ och fick svårt att tänka sammanhängande i mötet med patienten. Flera lyfte att det var existentiellt tungt att arbeta med trauma överlag och extra komplext när det också fanns trans- och intergenerationella trauman. Det lyftes att det ofta krävdes många års behandling och att det var viktigt att behålla hoppet i sig själv och se de små framstegen.

Narrativets reparerande funktion

Flera informanter betonade narrativets betydelse i terapin, att skapa en begriplig berättelse av sin historia. Verbalisering, mentalisering och symbolisering erfors som de huvudsakliga terapeutiska interventionerna för bearbetning av både egen traumatisering och intergenerationell sådan. Den terapeutiska uppgiften ansågs vara att få igång den språkliga funktionen och skapa en sammanhängande berättelse i ett tryggt rum. Det framkom utifrån informanternas svar att terapin kunde fungera som en rekonstruerande historieskrivning. Terapi tycktes betraktas som motpolen till den tystnad och ensamhet familjetraumat kunde innebära. Flera av informanterna lyfte att de arbetade med livslinjer, generationskedjor och narrativ där de utforskade familjehistorien. Detta för att få ihop alla fragment patienter kommer med till en begriplig kronologi. Det tolkades som att patienten och terapeuten blev gemensamma författare till patientens livsberättelse med ett nytt språk.

Referenser

Aulagnier, Piera. (2001). The Violence of Interpretation: From Pictogram to Statement: Philadelphia: Brunner-Routledge.

Bion, W. R. (1984). Second Thoughts: Selected Papers on Psycho-Analysis. London: Karnac Bion, W.R. (2013). The Psychoanalytic Study of Thinking, The Psychoanalytic Quarterley, Vol.

Lacan, J. (1977). Écrits: A Selection. New York: W. W. Norto


Winnicott, D. W. (1971). Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur.

Detta var del 3 av 3 i artikelserien om intergenerationella trauman.

Bild: detalj ur Marika Holms Fontän, olja på duk 100×120 cm från 2005. Se hela målningen här.

Andrea Malesevic är leg.psykolog och under utbildning till psykoterapeut med psykodynamisk inriktning. Hon arbetar inom specialistpsykiatrin i Skåne och har särskilt kliniskt intresse för trauma. Hon har även undervisat på psykologprogrammet i psykodynamisk teori och metod