Text av Charlotta Björklind

Utan frustration blir vi inte till

psykoanalysens relevans i en ständigt uppkopplad tid

Utan frustration finns inget mänskligt psyke. Den psykoanalytiska teorin postulerar att människans erfarande av frånvaro är vad som ursprungligen framtvingar vår psykiska födelse. Detta är begynnelsen, därefter fortgår oupphörligen det psykiska arbetet med uppleva och representera frånvaro och vår kamp med detta kommer att strukturera vår utveckling och vårt varande i världen.

Freud beskriver hur barnet, i sin första upplevelse av frustration, fyller tomrummet genom hallucinatorisk önskeuppfyllelse. Först när även detta är otillräckligt, tränger sig realitetsprincipen in och tar striden med lustprincipen. Det rudimentära jaget föds (Freud;1900,1923). Bion tar samma postulat som utgångspunkt för sin teori om tänkandet. En önskan som inte gratifieras ger upphov till frustration. Förutsatt att frustrationen kan tolereras, föds den första kärnan till en tanke, en representation av det frånvarande objektet. Tanken kräver utvecklingen av en tankeapparat, utvecklandet av en egen alfafunktion. Om frustrationen är outhärdlig, på grund av destruktiv avund, hatiska attacker eller den begynnande tankeapparatens omognad, blir det omöjligt att erfara frånvaro liksom att tänka. Istället omvandlas situationen till en konkret upplevelse av närvaron av ett förföljande objekt. Situationen kan inte bemötas psykiskt, genom förmågan att tänka och lära av sina erfarenheter, utan plågan måste evakueras genom projektiv identifikation (Bion, 1962).

Winnicott grundar en utvecklingspsykologi utifrån likartade resonemang. Han fastslår nödvändigheten av att det lilla barnet först möts av omgivningens fullkomliga anpassning. Det begynnande självet måste först etablera en illusion om omnipotens, där gratifikation upplevs stå under subjektets kontroll där önskningar tycks framkalla det önskade objektet. Utan denna start uppstår ingen grundläggande trygghet, ingen sammanhängande värld som är möjliga att begripa och interagera med. Lika avgörande är dock att omgivningen därefter, i optimal och intuitiv takt, ökar graden av frustration så att omnipotensen efterhand desillusioneras. Den yttre realiteten och det verkliga objektet kan efterhand tillerkännas en separat existens. Även här är således frustration den psykiska grunden för vår förmåga att relatera till andra människor, bortom omnipotent kontroll. Vidare utgör det grunden för vår förmåga att vara ensamma, att leva i ett kreativt och genuint samspel med vår omvärld (Winnicott, 1971).

Frånvaro eller bristande gensvar är också ett högst väsentligt inslag i vår psykosexuella utveckling. Laplanche (1989) beskriver i detalj hur begäret konstitueras av det enigmatiska glappet mellan det nyfödda psykets behov och den vuxna omgivningens förföriska oförmåga att matcha det till fullo. I det tomrum som uppstår i denna missanpassning – Fonagy (2008) beskriver det hellre som en avbruten spegling i anknytningen när barnet uttrycker sexuell arousal – uppstår det mänskliga begäret. Begäret erhåller här för alltid formen av ett sökande efter det som inte kan återfinnas. Begäret vecklar ut sig ur behovet, driften uppstår ur den biologiska instinkten, just i och med denna nödvändiga och ofrånkomliga frustration. Slutligen kan vi åter luta oss mot Freud och hävda vikten av ytterligare en paus, ett tomrum, genom att notera hur en genitalt organiserad sexualitet kräver oidipuskomplexets undergång, samt en därpå följande bortträngning och latensperiod. Detta är vad som strukturerar det vuxna psyket och dess förankring i kroppen, i samhället och i kulturen (Freud, 1905).

Det utrymme som kan uppnås mellan formulerandet av en önskning och önskningens tillfredsställande är slutligen även det centrala verktyget för den psykoanalytiska behandlingen. Det psykoanalytiska mötet sker i spänningsfältet mellan de två parterna; ett fält mättat med det begär som riktas mot objektet. Abstinens, eller psykoterapeutens skolade motsträvighet mot sin egen sociala responsivitet (Asplund, 1987), är inte en regel för reglers skull, utan en förutsättning för att det omedvetna kan bli föremål för gemensamt utforskande i det psykoanalytiska terapirummet.

En ny tid – en ny människa?

Den digitala tekniken är ett verktyg och samhällsutvecklingen har i alla tider varit avhängig teknologiska framsteg. Ett av kriterierna för vårt människoblivande är i själva verket just att vi konstruerar och använder verktyg. Verktygen anpassas efter våra behov, men de påverkar också oss, vårt samhälle, vår världsbild och självförståelse. Det kan sannerligen sägas om skriftspråket, om hjulet, om telegrafen eller järnvägen. Informationsteknologin är inte heller det första verktyg som påverkar och omformar hur vi kommunicerar och relaterar till varandra. Dock kan vi med fog hävda att våra internetuppkopplade mikrodatorer är kvalitativt annorlunda. De väsensskilda kvaliteterna berör den ständiga tillgängligheten till en oöverblickbar mängd andra användare och det virtuella gränssnittet, som möjliggör en upplevelse av alternativ realitet. De nya verktygen bär inte bara en del av vår agens, utan de förändrar själva upplevelsen av agens och medför nya sätt att interagera. Utifrån grundantagandet att självuppfattningen är relationellt och perceptuellt baserad leder det i slutänden till omformade självrepresentationer (Turkle; 1984, 2011).

De generationer som föds och växer upp nu och framgent, kommer att framleva sina liv helt inom ramen för en digital kontext. Prensky (2001) har kallat dem ”digital natives”, för att skilja dem från alla oss digitala immigranter, som vuxit upp i den huvudsakligen analoga kultur som rådde före internetrevolutionen. Utvecklingen fortgår dessutom. Den tydliga gränsen mellan människa och maskin är snart ett minne blott, trots allt (Hesslow, 2013). Inte så att vi kommer att leva i cyberrymden – det är science fiction enligt expertisen – men s k distribuerade kognitiva miljöer kommer att finnas överallt, diskret invävda i tillvaron, även inne i våra kroppar. Vi kommer inte att tydligt skilja på när vi är uppkopplade eller inte. Det är i själva verket troligen redan fallet (Kragic, 2013).

Psykoanalysens relevans i en ny tid

Vad innebär realitetsprincipen i en realitet där verktyget – ett verktyg som utgör en ständigt öppen länk mellan subjektet och andra begärande subjekt – är alltmer införlivat i kroppen, i själva varseblivningsapparaten? Om jaget även fortsättningsvis är ”först och främst ett kroppsjag” (Freud, 1923) där den psykiska utvecklingen lutar sig mot kroppen, om utvecklingen av tänkande, sexualitet och psykisk struktur är avhängigt att vi erfar optimal frustration och tomrum, om vi annars inte kan etablera den avgörande mentala förmågan att representera objektet i dess frånvaro; vad händer med människors jagutveckling i denna framtid?

Är det människan eller psykoanalysen som vantrivs i kulturen?

Om psykoanalysens teoretiska grundvalar, som jag beskrev inledningsvis, ännu är giltiga, tycks teorin föreskriva en kvalitativ förändring av det som gör oss till människor, då själva den strukturerande principen inte är sig lik. Här kan vi se framför oss att såväl psykoanalysens teori som praktik blir obsolet, då den inte längre på ett giltigt sätt kommer att kunna beskriva människan och hennes levnadsvillkor. Guignard (2014) hävdar exempelvis att den virtuella eran är (icke) strukturerad på ett sådant sätt att den psykosexuella utvecklingen kommer att förändras i grunden. Hon hävdar att ”det nödvändiga och strukturerande intervallet i tid och rum mellan utformningen av en önskan och dess tillfredsställelse” (s. 64.) nu urholkas i denna tid som hon menar kännetecknas av omedelbar behovstillfredsställelse. I ett tänkt scenario där en önskan omedelbart gratifieras utan paus och frustration – blir begrepp som psykisk mognad, neuros, bortträngning och Nachträglichkeit så småningom utan relevans.

Alternativet är naturligtvis att människans grundvalar går oförändrade genom denna revolution, då vi ännu har vår bas i en fysisk realitet, som vi inte kan undkomma. I den virtuella verklighet kan vi i gynnsamma fall relatera kreativt, bruka den som ett Winnicottskt övergångsområde, men vi kan också fly den depressiva positionen genom att förskansa oss i ett virtuellt psychic retreat (Steiner, 1993). I denna framtidsvision uppstår en ökande segregation mellan dem med gynnsam utvecklingspsykologiska betingelser och stabilt psyke, och dem som brottas med större svårigheter. Här behövs psykoanalysen mer än någonsin.

Referenser

Asplund, J. (1987) Det sociala livets elementära former. Stockholm: Bokförlaget Korpen.

Bion, W.R. (1962) Learning from Experience. London: Karnac Books.

Fonagy, P. (2008) A genuinely developmental theory of sexual enjoyment and its implications for psychoanalytic technique. Journal of the American Psychoanalytic Association, 56:11, 11-36.

Freud, S. (1900) Drömtydning. Freuds samlade skrifter, Drömtydning, NoK.

Freud, S. (1905) Tre avhandlingar om sexualteori. Freuds samlade skrifter, Sexualiteten, NoK.

Freud, S. (1923) Jaget och detet. Freuds samlade skrifter vol III, Metapsykologi, NoK.

Guignard, F. (2014) Psychic Development in a Virtual World. I: Psychoanalysis in the Technoculture Era (red Lemma, A & Caparrotta, L) London: Routledge.

Hesslow, G. (2013) Intervju med Germund Hesslow (professor of neuroscience and philosopher at Lund University) i ‘Godmorgon Världen’, Sveriges Radio 131124. www.sr.se

Kragic, D. (2013) Intervju med Danica Kragic (professor of computer science at Royal Institute of Technology in Stockholm) i ‘Godmorgon Världen’, Sveriges Radio 131124. www.sr.se

Prensky, M (2001) Digital Natives, Digital Immigrants. On the Horizon, vol.9 (5). MCB University Press.

Steiner, J. (1993) Psychic Retreats. London: Routledge.

Turkle, S. (1984) The Second Self. Computers and the Human Spirit. New York, NY: Simon & Schuster.

Turkle, S. (2011) Alone Together. Why We Expect More from Technology and Less from Each Other. New York: Basic Books.

Winnicott, D.W. (1971) Playing and Reality. London: Tavistock Publications.