Text av Andrea Malesevic

Andrea Malesevic, leg. psykolog, skriver här om hur psykiska trauman överförs från en generation till en annan. Detta fenomen har många namn och brukar benämnas generationstrauman, transgenerationella trauman eller intergenerationella trauman. I en artikelserie i tre delar kommer Malesevic gå igenom forskningsläget, psykoanalytisk teori samt kliniska erfarenheter av att arbeta med intergenerationella trauman.

Del 1: Bakgrund och forskningsöversikt

“What human beings cannot contain of their experience—what has been traumatically overwhelming, unbearable, unthinkable—falls out of social discourse, but very often on to and into the next generation as an affective sensitivity or a chaotic urgency”. (Fromm, 2012 s. xvi)

Traumatiska upplevelser påverkar och förändrar människors biologi, psyke och sociala relationer. Traumaforskaren Bessel Van der Kolk (1996) sätter den traumatiserade upplevelsen i ett existentiellt perspektiv och skriver att erfarenheter av traumatisering är en essentiell del av att vara människa, ”historien är skriven i blod”. Risken för att bli utsatt för trauma är ett mänskligt livsvillkor. Genom historien har människor som utsatts för våld och förtryck visat på kapacitet till motstånd, överlevnad och adaption. Samtidigt sätter de traumatiserande erfarenheterna spår som kan påverka generationer framöver, något som oftast benämns som generationstrauman, trans- eller intergenerationella trauman. Detta har blivit ett intresseområde inom olika vetenskapliga discipliner och även inom kultur och politik. Traumaforskningen har de senaste decennierna kommit långt i kartläggningen av psykologiska och kroppsliga konsekvenser för den traumatiserade individen. Vi vet dock mindre om traumatiseringens sociala, familjemässiga och institutionella konsekvenser samt hur och om trauma kan överföras mellan generationer. Psykologiska studier av inter- och transgenerationella trauman går inte att skilja från historiska, politiska, etiska och sociala faktorer menar psykoanalytikern Clara Mucci (2013). Maktstrukturer i samhället och den ojämlika fördelningen av resurser kommer påverka vem som har högre risk att bli traumatiserad, vilka liv som anses värda att sörjas för och vilken rehabilitering som erbjuds (Mucci, 2013; Butler, 2009). Mucci (2013) hävdar att som kliniker är det högst nödvändigt att ha kunskap om historiskt förtryck och strukturella maktstrukturer för att kunna förstå hur trauma kan överföras och adresseras psykoterapeutiskt. Mucci (2013) menar samtidigt att den psykoanalytiska teorin och praktiken har mycket att bidra med i förståelsen av generationstrauman generellt och att den kunskapen bör lyftas för folkbildande syften. Mucci (2013) åberopar det hon menar är psykoanalysens ursprungliga etik, en praktik som eftersträvar sanning och fungerar som vittnesbörd om en historisk verklighet för det som i samhället alltid fortlöper en risk för att osynliggöras, trängas undan och marginaliseras.

Definition

Intergenerationella trauma har definierats som de kumulativa psykologiska och emotionella skador som överförs från en generation till en annan (Cerdeña et al. 2021). Begreppet används för att förklara hur traumatisering som upplevs i en generation påverkar hälsan hos individer i nästkommande generation. Traumahändelserna kan röra sig på en mer personlig nivå, såsom våld i nära relation eller på samhällsnivå och vara kollektivt upplevda såsom krig och folkmord (Cerdeña et al. 2021). I litteraturen konceptualiseras ofta intergenerationella trauman som den påverkan traumatiska upplevelser har mellan två generationer medan begreppet transgenerationella trauman refererar till traumats påverkan på tre eller flera generationer. Dock finns ingen konsensus kring definitionerna och begreppen används ibland synonymt. Detta gäller även begreppen generationstrauman och ärvda trauman som också påträffas i litteraturen. Begrepp som historiska trauman och kollektiva trauman används uteslutande för traumahändelser som ägt rum på en större samhällsnivå (Cerdeña et al. 2021).

Trauma, dissociation och desorganiserad anknytning

Ordet trauma kommer från grekiskan och betyder skada eller sår. Psykologiska trauman syftar till psykiska sår orsakade av en eller flera dramatiska och chockartade händelser som blivit för överväldigande för individen att hantera (Wennerberg, 2013). Sverre Varvin (2006) skriver att fenomenologin i den traumatiska upplevelsen består av följande triadiska karaktär: ”Något fruktansvärt sker. Det finns ingen som hjälper. Det finns ingen som bryr sig” (s. 67). Den traumatiska upplevelsen kännetecknas av hjälplöshet, oförutsägbarhet, skräck och ensamhet. Varvin (2006) skriver att traumatisering är en komplex process bestående av ett före, under och efter. Det som sker efter en potentiellt traumatiserande händelse och hur personen blir bemött av andra människor betonas som avgörande för effekterna av traumat. Varvin (2006) beskriver att den traumatiska upplevelsen reflekterar det passiva och utsatta beroendetillstånd vi endast varit med om som spädbarn, att fullständigt befinna sig i händerna på den andre. Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är en psykiatrisk diagnos som utgör en beteckning för de symtom som är vanliga vid trauma: återupplevande av den traumatiska händelsen, undvikande av saker som påminner om händelsen, överspändhet, minnessvårigheter och förändring i känslo- och tankeupplevelser. För att få diagnosen PTSD ska också kriteriet ”exponering för faktiskt död eller livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld” på olika sätt vara uppfyllt enligt rådande diagnossystem. Diagnosen PTSD har därmed kritiserats för att vara för snäv och inte täcka in t.ex. interpersonella trauman (Wennerberg, 2013). Många studier har också visat att traumatisering är vanligt bland många andra psykiatriska patientgrupper som behandlas under andra diagnoser såsom personlighetsstörningar och psykostillstånd (Varvin, 2006, Strand, 2014). Anknytningsteoretiska forskare menar att psykiatrins traumadefinition utgår ifrån ett vuxenperspektiv med fokus på objektiva kännetecken i olika dramatiska händelser istället för att beakta den relationella kontext i vilken händelserna sker. Man menar att störningar i relationellt samspel mellan förälder och barn kan vara traumatiserande i sig (Wennerberg, 2013). Diagnosen komplex PTSD föreslogs av psykiatrikern Judith Hermann (1992) som beteckning för att fånga in upprepade och tidiga kumulativa trauman. Inom klinisk praktik och psykodynamisk forskning används även begreppet anknytningstrauma för att referera till trauma som sker inom ramen för en anknytningsrelation samt den långsiktiga påverkan dessa trauman har för en persons kapacitet att utveckla nya trygga anknytningsrelationer (Allen, 2013).

Van der Kolk (1996) har i sin forskning via intervjuer och hjärnskanningsdata sett att traumatiska minnen återkommer som emotionella och sensoriska tillstånd med lite kapacitet för verbal representation. Det har föreslagits att traumatiska minnen troligtvis kodas annorlunda från andra minnen (Van der Kolk, 1996). I forskning har man kunnat se hur anknytningstrauman påverkar barnets högra hemisfär, det limbiska system, kortisolnivåer och kapacitet för affektreglering (Schore, 2011). När intensiteten i en traumatisk upplevelse är så stark som i massiva trauman eller sker i ett utvecklingsstadium där de explicita minnesstukturerna inte är mogna går det inte att koda in dem i ett verbalt minnessystem utan de återfinns i procedurminnet. Hypotesen är att det traumatiska minnet hamnar på en icke-verbal nivå av kroppsliga sensationer, bilder och affektiva tillstånd. Det blir fragmenterat och inte en del av en linjär livsberättelse (Mucci, 2013). Van der Kolk et al (1996) har även kritiserat epitetet ”post” i posttraumatiskt stressyndrom och vill lyfta fram pågående traumatisering och de traumatiserande livsvillkor många människor lever under. Han talar om en ”traumatisk atmosfär” som en definition på ett vardagligt klimat som är högst destruktivt för självet, där en individ lever under högst stressfyllda, hotfulla eller försummade villkor. Det kan röra sig om att leva i ett krigstillstånd, grav fattigdom, hemlöshet, prostitution eller irreguljär migration (Van der Kolk, 1996).

Lyons- Ruth (2013) som forskar på desorganiserad anknytning presenterar en relationell sårbarhetsmodell i två led för att förstå traumatisering: den potentiellt traumatiserande händelsen i sig och anknytningskontexten i vilken händelsen sker. Studier har gjorts kring specifika föräldrarbeteenden som hör ihop med desorganiserad anknytning, bland annat att föräldern bete sig fientligt, skrämmande, hjälplöst, sexualiserande eller inte är kontaktbar. Man har också funnit att det är vanligt med ”rollombyte” mellan förälder och barn när barnet blir större, att barnet iklär sig en föräldrarroll och visar överdrivet omhändertagande beteende gentemot sin förälder. Wennerberg (2013) redogör för anknytningsforskning som menar att förklaringen bakom desorganiserad anknytning oftast handlar föräldrars egna obearbetade dissocierade trauman och en oförmåga att reglera sin egen rädsla. Hypotesen är att den oreglerade rädslan triggas av samspelet med barnet och i mötet med barnets anknytningssignaler och hjälplöshet:

Förälderns egna obearbetade trauman kan överföras till barnet genom indirekta beteendemässiga och affektiva signaler, som inte motsvarar direkt misshandel, och som kan ha sin grund i förälderns delvis dissocierade känsla av en inre katastrof kopplad till traumatiska erfarenheter och förluster i det förflutna. (Diamond, 2004)

Det blir svårt för föräldern att få en inre bild av sitt barn som ett eget subjekt med egen vilja, intentioner, känslor och agentskap. ”Barnet förkroppsligar istället smärtsamma minnespår i förälderns traumatiserade, inre värld” (Wennerberg, 2013). Både barn och förälder i den desorganiserade anknytningen har ett ständigt dysreglerat rädslosystem. Förälderns rädsla förs över på barnet som inte får hjälp i att begripa eller reglera den. Den desorganiserade strategin införlivas i barnet som behöver splittra självet för att kunna lösa konflikten mellan att närma sig och fly. Selma Fraiberg (1975) myntade uttrycket ”spöken i barnkammaren” för att beskriva fenomenet med att föräldrar tar med sig egna trauman in i föräldraskapet. Flera studier har visat hur desorganiserad anknytning är relaterat till dissociation och psykopatologi i vuxen ålder (Wennerberg, 2013). Wennerberg (2013) skriver att förälderns upplevda skräck och hjälplöshet kan handla om egen desorgansierad anknytning men kan faktiskt också bero på förälderns traumaupplevelser i vuxenålder och vad han benämner som ”olika angrepp mot omvårdnadssystemet”. Dessa angrepp kan röra sig om bland annat krig, fattigdom, ojämlikhet och politiska förtryck som hotar omvårdnadsystemet och gör det svårt för en förälder att skapa trygga uppväxtförhållanden för sitt barn. Tryggheten i anknytningsrelationerna är avhängiga den trygghet som erbjuds i den utökade sociala kontexten, både den runt familjen och sociala strukturer på en politisk nivå.

Forskningsöversikt intergenerationella trauman

Fromm (2012) skriver att studier om överföring av trauman mellan generationer på allvar började på 70-talet med uppmärksamhet på det lidande som fanns hos andra generationens överlevare till Förintelsen. Studier vid den tiden fann att barn och barnbarn av förintelseöverlevare uppvisade kliniska symtom som om de hade upplevt traumatiseringen själva (Rakoff et al, 1966). Senare studier i psykologi, epidemiologi och neurobiologi har också funnit att det finns en påverkan på barn och barnbarn till traumaöverlevare avseende psykisk ohälsa (Mucci, 2013). Växande forskning finns kring epigenetiska effekter av svåra trauman och överföring, särskilt de epigenetiska förändringar som är ansvariga för regleringen av HPA-axeln (Mucci, 2013). Studier kring hur historiska trauman kan överföras har lokaliserat olika sätt för överföring (Danieli, 1982). Mekanismer som tas upp är inlärda beteenden kring aggression och våld, hypervigilians eller inlärda kognitiva scheman om att världen är en farlig plats. (Danieli, 1982; Daud, Skoglud, & Rydelius, 2005). The International Handbook of Multigenerational Legacies of trauma (Danieli, 1998) har samlat decennier av forskning från författare från olika discipliner på området överföring av trauma som upplevts av sociala grupper på grund av man-made trauman. Flera kapitel berör generationseffekter av förintelsen, men även andra sociala trauman såsom slaveriet, våldet mot ursprungsbefolkningar, politiskt förtryck, krig och folkmord. Mucci (2013) skriver att det finns mycket data på området intergenerationella trauman men många av studierna inte helt uppfyller kravet på hög vetenskaplig kvalité. Hon diskuterar att studier av överföring av trauma genererar metodologiska och teoretiska svårigheter eftersom ämnet är oerhört komplext och kan förstås utifrån många vinklar. Det har också funnits en viss diskrepans mellan kliniska och empiriska studier. Ett exempel är Segi-Scharts (2008) meataanalys om den psykiska hälsan på barn och barnbarn till överlevare av Förintelsen där de inte fann statistiskt signifikanta skillnader på olika mått avseende psykisk ohälsa mellan dem och kontrollgrupp. Mucci (2013) skriver att forskningsresultaten avseende den judiska gruppen verkar skilja sig beroende på om det är människor som uppsökt vård själva eller tillhör en icke-klinisk grupp. Allra mest data finns på generationseffekter av Förintelsen vilket gör generaliserbarheten tvivelaktig utanför den specifika kontexten. Mucci (2013) betonar att det föreligger en stor heterogenitet och att det därför är viktigt att inte dra för långtgående slutsatser. Hon skriver att intergenerationella trauman aldrig blivit betänkt som diagnostisk kategori då det inte har inte tillräcklig validitet och är för svårt att operationalisera. Hon förordar att använda det mer som ett teoretiskt och kliniskt koncept. Specifikt psykoanalytiska studier och arbete med inter- och transgenerationella mestadels är baserade på fallbeskrivningar utifrån psykoterapier. Ett undantag är Susanne Kaplans (2006) empiriska forskning med psykoanalytisk utgångspunkt. Kaplan (2006) gjorde bland annat en intervjustudie med kvinnor som överlevde folkmordet i Rwanda och fann att teman kring döden och reproduktion var centrala. Ett sätt att hantera traumat var en vägran att föda barn och skapa band till nya generationer, särskilt om offren själva varit barn när händelserna skedde. Flanagan et al (2020) gjorde en stor systematisk review med syfte att identifiera potentiella mekanismer för intergenerationell traumaöverföring för asylsökande flyktingfamiljer. Deras metaanalys var på studier där föräldrar hade haft erfarenheter av direkt krigsrelaterad traumaexponering, men inte barnen. Resultatet visade att föräldrars traumaexponering och traumasymtom kunde påverka barnet via olika mekanismer: otrygg anknytning, maladaptiva föräldrarstil, bristande emotionell tillgänglighet och dysfunktionell intra-familj kommunikation. Grad av påverkan var korrelerat med grad av föräldrarsymtom. De fann att föräldrars PTSD var en signifikant riskfaktor för negativa hälsomått för andra generationen. Flanagan et al (2020) lyfter särskilt fram störningar i dyadisk interaktion mellan vuxna och barn som en mekanism för överföring av trauma. Man hittade stöd för att påverkan minskade om familjernas erbjöds trygghet och upplevde stöd i mottagarlandet och det fanns ett socialt nätverk runt familjen såsom släktingar. Skyddande faktorer var också om föräldrarna trots traumasymtom kunde respondera med lyhördhet för sitt barn och att kommunikationen med barnet centrerades utifrån barnets behov (”child-centered communications”). Forskarna lyfter behovet av longitudinella studier. De tar upp att det kan vara svårt att helt utesluta att egen direkt traumaexponering för barnen förekommit. Därmed blir det också svårt att avgöra om barnens beteende och symtom handlar om en självständig generationstraumaeffekt, är en reaktion på egna trauman eller en blandning av både och (Flanagan et al 2020). I en aktuell metastudie av Cerdeña et al (2021) analyserar de 10 kvalitativa och 34 kvantitativa/mixed method-studier gjorda kring intergenerationella trauman på latinamerikansk befolkning. Där framkommer det att kvalitativa studier oftare konceptualiserar traumaöverföring i en historisk och politisk kontext, medan kvantitativa studier som är dominerande inom fältet lägger fokus på enskilda händelser och på stressfaktorer på en individnivå. De kritiserar att individuella riskfaktorer och enskilda föräldrarskapsbeteenden studeras på bekostnad av kulturella, strukturella och historiska faktorer. Cerdeña et al (2021) menar att risken med detta är att insatser och interventioner för att förebygga överföring av trauma mellan generationer riktas främst på individnivå istället för på grupp- och samhällsnivå. De ser behov av mer forskning som använder kulturellt anpassade mätinstrument och som utgår ifrån kritisk teori. De lyfter också behovet av mer forskning gällande skyddande faktorer och recilience i studier av intergenerationella trauman, tex kring positivt föräldraskap, kollektivt historieberättande, överföring av kunskap och kulturella praktiker.

Referenser

Allen, J. (2013). Mentalizing in the Development and Treatment of Attachment Trauma. London: Karnac Books Ltd.

Butler, J. (2009). Krigets ramar: när är livet sörjbart? Tankekraft.

Cerdeña, J. P., Rivera, L. M., & Spak, J. M. (2021). Intergenerational trauma in Latinxs: A scoping review. Social Science & Medicine, 270.

Danieli, Y. (Ed.) (1998). International Handbook of Multigenerational Legacies of Trauma. New York and London: Plenum Press.

Flanagan, N., Travers, A., Vallières, F., Hansen, M., Halpin, R., Sheaf, G., Rottmann, N., & Johnsen, A. T. (2020). Crossing borders: a systematic review identifying potential mechanisms of intergenerational trauma transmission in asylum-seeking and refugee families. European journal of psychotraumatology, 11(1), 1790283. https://doi.org/10.1080/20008198.2020.1790283

Fraiberg, S., Adelson, E. & Shapiro, V. (1975). Ghosts in the nursery: a psycho- analytic approach to the problems of impaired mother–infant relation- ships. Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 14: 378–421.

Danieli, Y. (1982). Families of survivors of the Nazi Holocaust: Some short- and long-term effects. Series in Clinical & Community Psychology: Stress & Anxiety, 8, 405–421

Diamond, D. (2004). Attachment Disorganization: The Reunion of Attachment Theory and Psychoanalysis. Psychoanalytic Psychology, 21(2), 276–299.

Fromm, M. G. (Ed.). (2012). Lost in transmission: Studies of trauma across generations. Karnac Books.

Herman, J. L. (1992). Trauma and Recovery: The Aftermath of Violence—From Domestic Abuse to Political Terror. New York: Basic Books.

Jowett, S., Karatzias, T., Shevlin, M., & Albert, I. (2020). Differentiating symptom profiles of ICD-11 PTSD, complex PTSD, and borderline personality disorder: A latent class analysis in a multiply traumatized sample. Personality Disorders: Theory, Research, and
Treatment, 11(1), 36–45.

Kaplan, S. (2006). Children in genocide: extreme traumatisation and the “affect propeller”. International Journal of Psycho-Analysis, 87: 725–746.

Mucci, C. (2013). Beyond individual and collective trauma : intergenerational transmission, psychoanalytic treatment, and the dynamics of forgiveness. Routledge.

Rakoff, V. (1966). A long term effect of the concentration camp experience. Viewpoints.

Sagi-Schwartz, A., van Ijzendoorn, M. H. & Bakermans-Kranenburg, M. J. (2008). Does intergerational transmission of trauma skip a generation? No meta-analysis evidence for tertiary traumatizaton with third generation of Holocaust survivors. Attachment and Human Development, 10(2, March): 105–121.

Schore, A. N. (2011). The right brain implicit self lies at the core of psychoanalysis. Psychoanalytic Dialogues, 21: 75–100.

Sigal, J. J., Weinfeld, M., & Mazal Holocaust Collection. (1989). Trauma and rebirth: Intergenerational effects of the Holocaust. New York: Praeger.

Strand, J. (2014). Without you there is no me: An interpersonal framing of psychosis.

Van der Kolk, B. A. & McFarlane, A. C. (1996). The black hole of trauma. In: B. A. van der Kolk, A. C. McFarlane & L. Weisaeth (Eds.), Traumatic Stress: The Effects of Overwhelming Experience on Mind, Body, and Society (pp. 3–23). New York: Guilford.

Van der Kolk, B. A. (2014). The body keeps the score: brain, mind, and body in the healing of trauma. Viking.

Varvin, S. (2006) Behandling av överlevare efter extrem traumatisering. 61-81.I Trauma i vår tid. Svenska psykoanalytiska föreningens skriftserie. Nr 9, 2006.

Wennerberg, T. (2013). Vi är våra relationer. Om anknytning, trauma och dissociation. Stockholm: Natur och Kultur.

Detta var del 1 av 3 i artikelserien om intergenerationella trauman.

Bild: detalj ur Marika Holms Landskap i brand, olja på duk 150×150 cm från 2004. Se hela målningen här.

Andrea Malesevic är leg.psykolog och under utbildning till psykoterapeut med psykodynamisk inriktning. Hon arbetar inom specialistpsykiatrin i Skåne och har särskilt kliniskt intresse för trauma. Hon har även undervisat på psykologprogrammet i psykodynamisk teori och metod.