I SBU:s senaste nr av Medicinsk Vetenskap och Praxis finns en artikel med den talande titeln: Enbart evidens räcker inte för vårdbeslut. En läsvärd artikel om Evidensbaserad Praktik.
http://www.sbu.se/sv/Vetenskap–Praxis/Vetenskap-och-praxis/Enbart-evidens-racker-inte-for-vardbeslut/

I artikeln skriver Jesper Jerkert att studier måste vara giltiga under realistiska förhållanden och inte enbart för en selekterad grupp som avsevärt skiljer sig från de mänskor vi möter i den kliniska verkligheten. Prioriteringar kan behöva göras ex utifrån ekonomi men också utifrån andra värderingar, ”Olika patienter kan, även om de har samma sjukdom, ha olika uppfattning om vad de helst vill uppnå med vården.” Dessutom påpekas att studier på gruppnivå inte preciserar var i en variation den enskilda individen befinner sig.

Det är, mot bakgrund av detta, märkligt att Socialstyrelsen fortsätter att hålla fast i det smala evidensbegreppet där enbart RCT-studier ger hög evidens – utan att diskutera ”evidensbaserad praktik”. Man säger att Riktlinjerna är vägledande, men det är svårt att tyda dem på det sättet när de olika behandlingarna ställs upp i nummerordning (prioriteringsordning?) såsom skett i Riktlinjerna för Depressions-och Ångestbehandling.

Vi måste tala mer om Evidensbaserad teori och praktik. Annars riskerar vi få en helt teknokratisk sjukvård, där vi tappar kunskap om betydelsen av relationer, möten, tillit etc.