Text av Andrea Malesevic

Andrea Malesevic, leg. psykolog, ger här ett psykoanalytiskt perspektiv på intergenerationella trauman, alltså hur ett trauma överförs från en generation till en annan. Detta är del två av tre i en artikelserie där intergenerationella trauman belyses utifrån empiriska, teoretiska och kliniska perspektiv. I kommande artikel kommer kliniska erfarenheter och beprövad erfarenhet från behandling av intergenerationella trauman att vara i fokus.

Del 2: Psykoanalytiska perspektiv på intergenerationella trauman

Transposition av symtom

Judith Kestenberg (1989) har kommit med signifikanta bidrag i utvecklingen av psykoanalytiska teorier av intergenerationella trauman och hur det gestaltar sig i terapirummet. Hon började intressera sig för fenomenet överföring av trauma efter att ha jobbat kliniskt med barn till överlevare av Förintelsen. Kestenberg (1989) utvecklade en teori om ”transposition av symtom” mellan generationer. Transposition betyder att någonting överförs, byter plats och införlivas. Kestenberg (1989) observerade att patienter som var barn till traumaöverlevare ofta flyttade sig över i fantasin till sina föräldrars traumatiska förflutna under Förintelsen och identifierade sig med ett särskilt drag eller erfarenhet hos föräldern. Hon utvecklade hypotesen att de levde simultant i förälderns förflutna och sin egen nutid. Det blev ett sätt för barnet att göra sorgearbetet åt den traumaöverlevande föräldern och genom identifikation försöka reparera de objekt som blivit förstörda för föräldern. Kestenberg (1989) menade att transpositionen till den förflutna världen är en mekanism som psykoterapeuter bör vara medvetna om då den omedvetet formar den andra generationens verklighetsbild.

Det transgenerationella spöket

Nicholas Abraham and Maria Torok (1994) skrev i sin bok The Shell and the Kernel om ett ”transgenerationellt spöke” som ibland gömde sig djupt i berget av familjeminnen och fortsatte att ha en omedveten hållhake på livet för familjen i generationer. De menade att psykopatologiska symtom kunde spåras tillbaka inte bara till upplevelser i den egna livshistorien utan också till andra släktingars trauman, psykologiska konflikter och hemligheter. De beskrev att en traumatiserad förälder utvecklade en ”krypta”, ett inre dolt psykologiskt rum som lagrade upplevelser och känslor relaterade till trauma och förlust. Kryptan utgjorde en underjordisk del som begravde ”det transgenerationella spöket”, den onämnbara familjehemligheten som gavs vidare till ättlingarna. Spöket överfördes från förälderns omedvetna till barnets omedvetna i en icke-verbal och oprocessad form. Abraham och Torok (1994) förklarade spöket som ett intuitivt omentaliserat minne av traumat som aldrig varit medvetet. Det visade sig hos nästa generationer som en frånvaro, tomhet eller överväldigande främmande känslor och kroppsliga sensationer.

Omedveten kommunikation

Psykoanalytikern Ilany Kogan (2012) vidareutvecklade dessa idéer också utifrån sitt kliniska arbete med andra generationens överlevare av Förintelsen. Hon menade att den traumatiserade föräldern hade fått dissociera från vissa minnen, sensationer och känslor för att överleva. Dissociationen uppfattades av barnet på ett omedvetet plan och blev ett lidande som tog sig olika uttryck. Kogan (2012) identifierade fyra sätt för hur överföring av trauma sker till andra generationen med fokus på den implicita kommunikationen:

• Genom projektiv identifikation. Barnet repeterar omedvetet teman kopplade till förälderns trauma.
• Genom att bli ”det kloka barnet” (med hänvisning till Ferenczi, 1949). Barnet utvecklar ett omhändertagande gentemot föräldern om denne är emotionellt otillgänglig och barnet lär sig svara på förälderns signaler.
• Genom att omedvetna fantasier projiceras på barnet såsom vrede mot förövaren, t.ex. kallar barnet för ”lille Hitler” när barnet visar ilska.
• Genom att barnet identifierar sig med en förlorad släkting till föräldern och på så sätt ”sörjer åt” föräldern och avstår sitt eget liv genom denna identifikation.

Kogan (2012) skrev att föräldern omedvetet men också ibland medvetet tvingade på aspekter av sig själv på barnet som fick fungera som ett kärl för deponerade bilder och affekter kopplade till traumat. Barnet fick därmed hantera den skam, ilska, hjälplöshet och skuld som föräldern inte kunde jobba igenom själv och kom att identifiera sig med förälderns sår. Barnet fick specifika uppgifter och roller att spela i familjen vilket påverkade deras egen identitetsbildning.

Tidens och språkets död

Connolly (2013) diskuterade i sin artikel ”Att läka våra fäders sår” om tre fundamentala aspekter i intergenerationell överföring av trauman: tidens död, språkets död och narrativets död, utifrån Bions teorier (1984) och olika klinikers fallbeskrivningar. Med tidens död åsyftades att traumatisering innebär en dissociation i temporalitet. Traumaupplevelsen har inte kunnat integreras i medvetandet och bli ett vanligt minne. Traumaöverleverar erfar därför en brist i kontinuitet mellan dåtid, nuet och framtid som sedan överförs till barnen. Det skapas en brytning mellan den objektiva historietiden och den subjektiva minnestiden. De överförda minnen som barnen till överlevarna får är ”minnen utan upplevelser”. Dessa icke-upplevda minnen är inte bilder utan överförda sensationer och emotioner med en repetitiv och statisk karaktär. Tidens död i traumatisering försvårar förmågan för överlevare och deras barn att skapa meningsfulla narrativ. Med språkets och narrativets död menade Connolly (2013) att extrem traumatisering, deprivation, hot om utplåning och dehumanisering leder till en ”värld utan metafor”. Hon refererar till Ilse Grubrich-Simitis (1984) som beskrev koncentrationslägren som ett psykotiskt universum där allt upplevdes konkret, där det hemska hände på riktigt och inte var någon mardröm eller fantasi. Connolly (2013) menade att när mardrömmen blir verklig påverkar det symboliseringsförmågan, att utöva drömarbete; bilda metaforer och länka ihop dem till narrativ. Denna språkliga och narrativa död kan överföras till barnet genom svårigheten att skapa ett fantasifullt lekutrymme och mellanrum i relationen, förmågan till reverie, som omvandlar barnets betaelement till smältbara upplevelser.

Fantasi och identifikation

Mucci (2013) har kartlagt gemensamma nämnare i olika psykoanalytiska teorier om intergenerationella trauman som handlar om fantasi, omedveten kommunikation och identifikationens roll i överföringen. Hypotesen är att när traumahändelser inte processas så överförs traumatiseringen vidare till framtida generationer i ett växelspel mellan realitet och fantasi. Även om andra generationen inte genomlevt traumats realitet får de genomleva det i fantasin, som en fantasm, om det inte blivit bearbetat av första generationen. Medan den första generationen drabbades av den direkta traumahändelsen så är det för den andra och tredje generationen översatt i fantasmatiska termer; de upplever traumat genom en fantasibild, genom omedveten kommunikation, relation och interaktion. De dissocierade traumaelementen kan överföras som en implicit relationell kunskap. När föräldern har obearbetade trauman lämnas nästkommande generationer med uppgiften att hitta representation och mening med det som hände innan de föddes. Deras psykologiska uppgift blir att klargöra för sig själva vad föräldern varit med om, vad som gått förlorat och vilken plats som finns tillgänglig för dem i denna förlust och förstörelse (Mucci, 2013).

Frånvaron av mentalisering

Peter Fonagy (1999) anlade ett anknytnings- och mentaliseringsperspektiv på transgenerationella trauman i en fallstudie där han redogör för behandlingen av ett barn med tvångssyndrom vars morföräldrar suttit i koncentrationsläger. Fonagy (1999) menade att överföringen av trauma genom generationer medieras av en sårbarhet för dissociativa tillstånd. Det uppstår en skörhet i bandet mellan förälder och barn som skapar möjlighet för överföring av omedveten traumatisk fantasi utifrån en psykisk ekvivalens. Risken ökar för desorganiserad anknytning med svårigheter att utveckla ett integrerat själv. Fongay (1999) beskriver att i denna process sker en internalisering av ”mördade inre objekt” vilka ej sörjts av tidigare generationer. Dessa förblir ointegerade delar i barnets självstruktur som inte går att tänka på eller reflektera kring, utan visar sig som primitiv ångest vilket leder till olika slags symtom och psykiatriska tillstånd. Fonagy (1999) betonar att det inte är traumat i sig som skapar problemet utan att det inte har lösts. Överföring av trauma handlar enligt honom om en frånvaro av mentalisering hos den traumatiserade föräldern kring egna smärtsamma upplevelser av hjälplöshet och skräck, som gör hen sårbar för att identifiera sig med förövaren snarare än att respondera adekvat på sitt barns känslor. Fonagy (1999) har betonat att mentalisering är en viktig skyddande roll för att motverka generationstraumatisering. Han och andra forskare (Ensink et al 2014) har utvecklat en skala som ämnar mäta reflektiv förmåga hos föräldrar med trauman, Trauma Reflective Functioning Scale, där de jämför med olika anknytningsmått. De refererar till tidigare studier som funnit att mödrar som upplevt traumatiska händelser men har hög reflektiv funktion i större utsträckning får tryggt anknutna barn i jämförelse med mödrar med liknande erfarenheter men med låg reflektiv funktion. Forskarna hoppas göra fler studier och öka validiteten för skalan, som senare kan ligga till grund för utformning av interventioner med mentaliseringsfokus riktade till föräldrar med trauman (Ensink et al 2014).

Den transgenerationella atmosfären

De ungerska psykoanalytikerna, Tihamer Bako och Katalin Zana (2020) använder begreppet ”transgenerationell atmosfär” för att förklara hur trauma överförs mellan generationer. De menar att den traumatiserade retirerar både från den externa världen och från egna obearbetade känslor och erfarenheter. Hon skapar istället en egen intrapsykisk verklighet i form av en traumatisk livsvärld där världen utanför blir farlig. I kollektiva trauman bär en hel grupp eller generation på denna upplevelse. Om samhället inte härbärgerar och integrerar traumatiska erfarenheter blir gruppen eller individen lämnad ensam med dem. För att försöka dela de osmälta känslorna med andra skapar den traumatiserade en mer konkret och patologisk form av relaterande och drar in sin omgivning, inklusive barn och barn som ännu inte fötts i ett slags traumafält. Bako och Zana (2020) benämner detta som den transgenerationella atmosfären. Den innefattar inte bara den enskilda individens livsvärld utan har också en horisontal och vertikal aspekt: vi-upplevelsen sprids till dem som finns i omgivningen och till generationer nedåt. Genom detta förlängda intrasubjektiva rum kan traumaöverlevaren leva ut sina viktiga relationer och kommunicera. Traumaöverlevaren kan bara relatera till andra och dela minnen endast genom att göra partnern, barnet eller annan till en del av henne själv. Varje försök från barnet till separation och formande av ett eget själv blir därför hotfullt för föräldern då det representerar förintelse av sig själv. Barnet upplever att den dödar föräldern om den separerar, så bara fantasin om separation väcker överväldigande skuld. Bako och Zana (2020) menar att individuella processer och grupprocesser inte kan separeras från varandra på en psykologisk nivå utan är dialektiskt sammanflätade. Gällande transgenerationella trauman har det skett en skada på den härbärgerande funktionen på flera nivåer: hos föräldern, gruppen och samhället. De skriver om rollen som den ”sociala modersspegeln” har i bearbetningen av transgenerationella trauman, en tillräckligt god miljö omkring, som har förmågan att härbärgera och spegla föräldern i hela hennes mänsklighet (Bako & Zana, 2020).

Referenser

Abraham, N. & Torok, M. (1994). The Shell and the Kernel (Ed., Trans., and with an introduction by N. T. Rand). Chicago: Chicago University Press, Paris 1987.

Bakó, T., & Zana, K. (2020). Transgenerational trauma and therapy : the transgenerational atmosphere. Routledge.

Bion, W. R. (1984). Second Thoughts: Selected Papers on Psycho-Analysis. London: Karnac

Connolly, A. (2011). Healing the wounds of our fathers: intergenerational trauma, memory, symbolization and narrative. Journal of Analytical Psychology, 56(5), 607–626. .

Ensink, K., Berthelot, N., Bernazzani, O., Normandin, L., & Fonagy, P. (2014). Another step closer to measuring the ghosts in the nursery: preliminary validation of the Trauma Reflective Functioning Scale. Frontiers in psychology, 5, 1471.

Ferenczi, S. (1949). Confusion of tongues between adults and the child. International Journal of Psycho-Analysis, 30: 225–230.

Fonagy, P. (1999). The transgenerational transmission of holocaust trauma. Lessons learned from the analysis of an adolescent with obsessive-compulsive disorder. Attachment & Human Development, 1(1), 92–114.

Grubrich-Simitis, I. (1984). From concretism to metaphor: thoughts on some theoretical and technical aspects of the psychoanalytic work with children of Holocaust survivors. The Psychoanalytic Study of the Child, 39: 301–319.

Kestenberg, J. S. (1989). Transposition revisited: clinical, therapeutic, and developmental considerstions. In: P. Marcus & A. Rosenberg (Eds.), Healing their Wounds: Psychotherapy with Holocaust Survivors and their Families (pp. 67–82). New York: Praeger.

Kogan, I. (2012). The second generation in the shadow of terror. In: Fromm 2012.

Laub, D. (2005). Traumatic Shutdown of Narrative and Symbolization. Contemporary Psychoanalysis, 41(2), 307–326.

Mucci, C. (2013). Beyond individual and collective trauma : intergenerational transmission, psychoanalytic treatment, and the dynamics of forgiveness. Routledge.

Detta var del 2 av 3 i artikelserien om intergenerationella trauman.

Bild: detalj ur Marika Holms Källa, olja på duk 20×25 cm från 2005. Se hela målningen här.

Andrea Malesevic är leg.psykolog och under utbildning till psykoterapeut med psykodynamisk inriktning. Hon arbetar inom specialistpsykiatrin i Skåne och har särskilt kliniskt intresse för trauma. Hon har även undervisat på psykologprogrammet i psykodynamisk teori och metod.