Kort om könsidentitet och sexuell utveckling
Inom psykoanalysen menar man att resan mot den vuxna sexualiteten tar sin början i spädbarnsåldern. Det nyfödda barnet är helt beroende av sin primära vårdnadshavare och i relationen med denne läggs grunden för alla senare relationer. In i relationen har vårdnadshavaren med sig medvetna och omedvetna interaktionsmönster, vilka i sin tur kommer att påverka utvecklingen av barnets psykiska strukturer.
Kvaliteten på relationen bör vara vad Winnicott (refererad till i Igra, 1983) kallar ”tillräckligt bra”. Genom att utsättas för en hanterbar brist möjliggörs upplevelsen av en icketraumatisk frustration vilken i sin tur möjliggör utforskandet av en positiv aggression. Under gynnsamma förhållanden leder processen vidare till ett kreativt skapande. Winnicott betonar att det handlar om ett samspel där föräldern svarar på barnets behov men också lämnar utrymme för vad han kallar ett ”ostört fortsättande”. Här ges plats för barnet att assimilera varandet, varvid grunden för barnets inre ”centrum” läggs. Mahler (refererad till i Igra, 1983) talar om hur barnets frustrationer kan bidra till utvecklandet av patologiska strukturer om de överstiger barnets assimileringsförmåga och menar att dessa kan – istället för att ihop med vårdnadshavaren bearbetas och därmed leda utvecklingen framåt – leva kvar i barnet som psykiska attacker.
Freud beskriver den psykiska apparaten som uppdelad i tre delar: Detet, en omedveten del där drifterna huserar styrda av lustprincipen; Överjaget, en delvis medveten, delvis omedveten aspekt av den psykiska apparaten där i barndomen internaliserade moraliska positioner kopplats till inre tekniker av självbestraffande baserade på skuld och skam; Jaget, bestående också denna instans av medvetna och omedvetna delar med funktionen att mediera mellan detets önskningar och överjagets krav (refererad till i Igra, 1983).
Freud menar vidare att den sexuella utvecklingen är uppdelad i fyra faser. I den första av dessa, den orala, är det viktigaste organet munnen. Via denna tar barnet in och lär känna världen. Barnet har här ännu inte separerat psykologiskt från modern och det är via munnen barnet får kontakt med henne.
Nästa fas, den anala, präglas av dyadiska konflikter mellan exempelvis foglighet och uppror; att hålla i eller ge efter; renlighet och kladd. Barnets egen vilja gör sig allt mer till känna. Den tredje fasen, den oidipala, är en viktig del i utvecklingen av den vuxna sexualiteten. Nu i treårsåldern, har barnet nått en tillräcklig kognitiv utvecklingsnivå för att förstå att två andra kan ha en relation i vilken det själv ej ingår. Barnet blir fascinerat av teman som relationer, makt och identitet. I den fjärde fasen, den falliska, intresserar sig barnet alltmer för könsskillnader, och tankar kring varifrån bäbisar kommer är vanliga. Detta kommer till uttryck i lekar och svartsjuka fantasier kring föräldrarnas sexuella liv, bland i form av stympnings- och kastrationsfantasier (Freud, refererad till i McWilliams, 1999).
Senare psykoanalytiska teoretiker har alltmer lämnat Freuds tanke att barnet, vid ogynnsamma förhållanden, blir fixerat vid olika stadier. Man talar nu mer om vikten av att barnet blir bemött på sina villkor, och man lägger mer vikt vid den kärleksfulla trygga relationen än vid specifika kroppsdelar. Bland annat Piaget och Eriksson talar om utvecklingsfaser och hur dessa, beroende på hur väl de avlöpt, påverkar barnet i dess fortsatta liv. Vid senare påfrestningar kan den då vuxna personen regrediera tillbaka till coopingstrategier relaterade till dessa olika stadier. Hur en vuxen människa reagerar hänger således samman med ett flertal faktorer, och det är långt ifrån självklart att två personer, med olika livshistorier, reagerar på samma sätt inför liknande påfrestningar (McWilliams, 1999).
Klein (refererad till i Igra, 1983) menar att man, om man tittar på spädbarnets ammande i den schizoparanoida och depressiva positionen, kan se många likheter med den senare ”genitala sekvensen” som den vuxna sexualiteten i regel följer med hunger och anspänning som följs av ”… ett närmast orgiastiskt klimax när bröstet ger mjölken – följt av mättnad avspänning och ofta sömn.” (Igra, s. 117). Vidare menar Igra att denna sekvens grundläggs redan under spädbarnsåren och att störningar under denna period skulle kunna innebära senare svårigheter relaterade till sexualiteten. Fairbairn (refererad till i Igra, 1983) menar att den paranoida-schizoida positionen aldrig helt övervinns, det vill säga, vi förmår aldrig helt övervinna den primitiva klyvning av kärleksobjektet och vi kommer alltid i viss mån att växla mellan dessa positioner. Inom den psykoanalytiska utvecklingspsykologin betonas gång på gång att vi hela tiden lever i relation till vår historia.
Referenser
Igra, L. (1983). Objektrelationer och psykoterapi. Falköping: Natur och kultur.
McWilliams, N. (1999). Psycoanalytic case formulation. New York: The Gilford Press.