I boken ”Kroppens Teatrar” (1989) beskriver McDougall hur vi i brist på andra uttrycksmedel kommunicerar med våra kroppar. Hon presenterar begreppet psykosomatos som beskriver individer vars mentala organisationer begränsat deras strategier att hantera oroande fantasier och upplevelser till psykosomatiska uttryck. Fantasier och upplevelser som i normalfallet hanteras med mer neurotiska lösningar såsom tankar, drömmar och dagdrömmar. Om dessa är av en för psyket alltför smärtsam natur, kan ett somatiskt utbrott produceras istället. I linje med detta är det vanligt att individen är helt omedveten om att de upplevda problemen har en psykisk komponent (McDougall, 1989).

En psykoanalytisk förståelse för de psykosomatiska tillståndens etiologi

McDougall (1989) menar att detta sätt att hantera psykisk stress har sina rötter i den tidiga spädbarnstiden. Det engelska ordet för spädbarn kommer ur det latinska ordet infans, en som inte kan tala. Hon tänker sig att barn i avsaknad av symboliseringsförmåga istället reagerar psykosomatiskt inför emotionell smärta.
     Det lilla barnet upplever i normalfallet huvudvårdnadshavaren i form av delobjekt, där behovstillfredsställande, goda aspekter betraktas som åtskilda från icke behovstillfredsställande aspekter. På detta sätt kan barnet behålla illusionen av ett vårdande symbiotiskt ”modersuniversum” tills det så småningom är redo att foga samman de olika aspekterna till en mer sammanhållen ambivalent uppfattning av vårdnadshavaren. Att alltför tidigt tvingas uppfatta vårdnadshavaren som ett helt objekt och därmed berövas tryggheten i den symbiotiska relationen kan leda till känslor av stark inkompetens vilket i sin tur sätter käppar i hjulet i utvecklingen mot en separat identitet. McDougall menar att en vårdnadshavare som upplever sitt barn som något främmande och därmed inte bjuder in till det symbiotiska relaterandet försvårar utvecklingsuppgiften att ta sin egen kropp ”… i besittning”. Kapaciteten att såväl tänka som känna eller förstå samband mellan tanke och känsla försvåras (Stern, 1985, refererat till i McDougall). Vårdnadshavarens oförmåga att härbärgera barnets känslor leder till att barnets ”modersintrojekt” blir dubbelt i den bemärkelsen att vårdnadshavaren kommer att uppfattas som både omnipotent och farligt (om jag känner som jag gör förgör hen mig) och skör (om jag känner som jag gör kommer hen att falla sönder). Denna brist på inre omvårdande objekt kan så småningom leda till en tro att man ej är ansvarig för sin egen hälsa och somatiska symptom kan uppstå istället för psykotiska rädslor och önskningar man inte vill kännas vid. Vår psykosomatos regredierar (som McWilliams beskriver) tillbaka till spädbarnets sätt att i brist på ord kompensera den känsla av tomhet hen kan känna vid överväldigande känslor. I ljuset av detta kan de psykosomatiska symptomen betraktas som ett skydd för individens rätt till existens, på samma sätt som neurotiska symptom bestraffar och ersätter otillåtna libidinösa impulser och önskningar. Hos den psykosomatosa är själva identiteten hotad. Tillståndet för också med sig sekundärvinster i form av en tydligare upplevelse av var kroppen börjar och slutar vilket dämpar ångest med grund i problematiken kring symbiosen med vårdnadshavaren(McDougall, 1989). Vid analys av psykosomatiskt sjuka har McDougall också funnit omedvetna processer i vilken den drabbade attackerar sin egen kropp för att på detta sätt skada det inre omvårdnadsobjektet till vilket det ofta är knutet en mängd otillåtna destruktiva fantasier. Slutligen får den psykosomatiske via sin organiska sjukdom omvårdnad av andra, något hen ofta har svårt att tillskansa sig på andra sätt (McDougall 1989). Detta beskrivs också av Cullberg (2003) och McWilliams (1994).
     Vidare menar McDougall (1989) att de psykosomatiska tillstånden fungerar som ett skydd mot primitiva önskningar av libidinösa eller narcissistiska slag vilka upplevs som livshotande. Försvarssystemet – som säger till kroppen att framkalla hudreaktioner, tömma sig på sitt innehåll eller hålla andan – har sin grund i spädbarnstiden och är således preverbalt och omöjligt att tänka kring. Vidare är det liksom psyket underställt upprepningstvånget och vid kritiska stimuli eller då relationer till viktiga personer hotas kan det lösas ut. Försvarets preverbala karaktär leder till att känslor kopplade till hotet ej upplevs på ett symboliskt plan. Istället överförs de direkt till kroppen i termer av kamp eller flykt, ambivalensens gråskalor lyser med sin frånvaro (McDougall, 1989).

ReferenserCullberg, J. (2003). Dynamisk Psykiatri (5:e rev. uppl.). Stockholm: Natur & Kultur
McDougall, J. (1989). Kroppens teatrar. Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv. Stockholm: Natur & Kultur
McWilliams, N. (1994). Psykoanalytisk diagnostik. Att förstå personlighetsstruktur. Stockholm: Wahlström & Widstrand.