Text av Björn Sahlberg
När det kusliga bryter igenom. Om flyktingar, infantil sexualitet och religiös terrorism
Temat för den årliga psykoanalytikerkongressen var i år: The Familiar and the Unfamiliar/Le propre et l’étranger/Das Eigene und das Fremde.
Psykoanalysen i Europa samlar sig årligen i dessa välbesökte och mycket lyckade kongresser. Veckan före påsk är det som gäller, och i år kom ca 900 deltagare för att diskutera frågan om det kända och det okända, eller det egna och det främmande. Kongressen ägde detta år rum i Haag.
Första plenarföredraget – ”Our relation to refugees: between compassion and dehumanisation” – hölls av norrmannen Sverre Varvin och handlade om Europas förhållande till flyktingar. Han relaterade dagens xenofobiska situation till Europas historia och relationen till islam. Sverre drev tesen att konflikten främst gäller anti-modernism/traditionalism kontra modernism/globalisering.
I ett av de för mig mest spännande föredragen – ”Infantile sexuality following an internal foreign presence” – talade fransyskan Dominique Suchet om den infantila sexualitetens roll i den analytiska processen som något främmande och okänt, som plötsligt kan bryta sig in och störa det mer kontrollerade mötet mellan analytiker och analysand. Inbrottet kan ske som mer eller mindre allvarliga symptom men också som en kreativ impuls. Hos neurotiska personer kan detta rymmas i oidipala konflikter medan det hos mindre strukturerade personer ofta blir mer dramatiska, främmande och ibland livshotande impulser som frigörs. Dominique Suchet’s föredrag var en levande och god replik till André Greens ironiska fråga från 90-talet om psykoanalysen fortfarande har något med sexualitet att göra.
Tyvärr låg detta föredrag samtidigt med Rolf Künstlichers ”Sebald’s novel Austerlitz, a portrayal of an internal ghost world”, som jag därmed missade men sedan hörde mycket gott om.
Första dagen avslutades med individuella paper där jag valde att lyssna på Maria Yassas föredrag ”Between the knowable and the unknowable. The act of faith in Marilynne Robinson’s Lila. A Bionian reading.” Yassa gjorde ett lysande föredrag som både lyfte fram Marilynne Robinsons särdeles rika författarskap och sedan elegant knöt samman detta med en analytisk hållning kopplat till metapsykologiska reflektioner över Wilfred Bions begrepp ”Act Of Faith” och ”O” – något okänt och inte möjligt att tydligare benämna, fånga eller kontrollera. O är inte något man kan lära sig utan enbart bli. Att lära känna en person är att bli påverkad och involverad i denna persons O. Yassa menade att den sene Bions teoretiserande innebar ett paradigmskifte med både Freud och Klein hos vilka drifter konstituerar en sorts mer mekaniska krafter vilka skapar psykiska manifestationer som vi som analytiker lär oss att tolka, bemästra och förstå. Bion menar istället att analytikern måste ha det okända som sin konstanta gravitationspunkt. Han skriver: ”to limit ourselves to the observation only of what we understand is denying ourselves the raw material on which present and possibly future wisdom and knowledge might depend”. Och om arbetet i analysen: ”what is known about the patient is of no further consequence: it is either false or irrelevant. If it is known by the patient and analyst it is obsolete…The only point of importance in any session is the unknown. Nothing must be allowed to distract from intuiting that”.
Från dag två vill jag lyfta fram plenarföredraget där italienaren Franco De Masi talade om ”Some paths toward psychotic breakdown” och ett senare föredrag av engelsmannen Jonathan Sklar om ”Europe in dark times” med fransmannen Patrick Miller som diskutant med ett paper kallat ”Unless courageous mental work is undertaken”.
De Masi använde begreppet alienation för att beskriva psykets tillbakadragande från verkligheten och inträdandet i en främmande värd som leder mot tilltagande de-humanisering. Hans hypotes var att dissociationen från verkligheten, som är ett fundament i den framtida psykosen, grundläggs i den tidiga barndomen och är synlig hos små barn som konstant lever i en fantasivärld. Dissociationen skapar multipla själv-tillstånd som inte hänger samman inom personen, vilket leder mot ett förändrat medvetande och upplevelsen av främmande kroppar i psyket.
Jonathan Sklar talade om ett Europa som överväldigas av immigration vilken tagit massdöd av barn och vuxna till våra kuster. Detta väcker en återkomst av det bortträngda upp anklagelserna mot ”die Untermenschen” för Europas svårigheter. För Européer har främlingen alltid kommit från öster, redo att förgifta och döda den västliga ordningen. Någonting nedtystat finns i djupen av Europas kultur, vilket i vår samtid börjar bryta fram.
Patrick Miller konstaterande som diskutant att mod och arbete är vad psykoanalysen kräver, både av analytiker och analysand. Efter andra världskriget var sanningen om nazismens ”slutliga lösning av judefrågan” en realitet och ett trauma som lämna de flesta mållösa, där många också vägrade lyssna till vad de överlevande hade att säga. Med hänvisning till Adornos fråga om poesi är möjlig efter förintelsen, kan man fråga samma sak om psykoanalysen? Verkligheten och historien har övertrumfat de mest pessimistiska tankar om människans destruktivitet. Totalitarismens mål är inte bara att förstöra minnen, men också att förstöra psykets kapacitet att skapa minnen, och varje länk mellan minne och verklighet. Miller konstaterar vidare att fundamentalism även finns i den psykoanalytiska rörelsen, med karismatiska ledare vilka älskas till den punkt hos efterföljaren där en hypnotisk själv-glömska lett till att man kallar sig ”-ians”: ”Kleinians, Bionians, Lacanians, Freudians etc”. Miller konstaterar att det konstiga är att detta inte uppfattas som konstigt, och undrar om det inte finns några andra val än det mellan att vara en karismatisk ledare eller en raderad subjektivitet i ett gruppnarrativ. Han avslutar med att citera Michael Parsons: ”Independent analysts have tended not to organise their analytic identity around particular analytic doctrines, but around underlying intellectual and human values.”
Denna mycket givande konferens avslutades på söndagen men ett lysande, mångfasetterat och rikt föredrag av Denis Hirsch; Belgian Society – “Alienating Identifications and Religious Radicalism”. Denis talade om omedvetna mekanismer, individuella likväl som kollektiva, vilka kan ses som ansvariga för den ideologiska alienation och den mordiska drift som uttrycks i den fundamentala terrorismen. För att förstå dessa omedvetna mekanismer skissar han tre nivåer av alienation i den mordiska radikalismen: 1) Den totalitära religiösa idolens abduktion av jaget. 2) Melankolisk identifikation med den fallne fadern och terroristen som överjag. 3) Terrorist-pakten och samfundet för förnekande. Det finns inte plats här att utveckla dessa resonemang mer, men Denis Hirsch kommer att medverka i kommande nummer av Divan, så håll utkik och skaffa en prenumeration.
Foto: Tina Johnsson. Se presentation och foto här.