Några tankar om psykoterapin i det nyliberala trötthetssamhället 

Text av Daniel Sykes

En ofta förbisedd aspekt inom det psykoterapeutiska fältet, är den om vilket inflytande det samhälle vi lever i har på de psykiska svårigheter som människor lider av. Psykoterapeuter uppehåller sig av naturliga skäl oftast vid modeller som fokuserar på de psykologiska eller möjligen interpersonella faktorerna. Men om psykoterapin inte också tar hänsyn till hur samhälleliga och kulturella faktorer påverkar människors psykologiska fungerande, så riskerar dess behandlingsmodeller att bli missriktade, verkningslösa eller i värsta fall skadliga. 

Det nyliberala trötthetssamhällets psykologi

Så vilka kulturella strukturer och processer präglar då dagens västerländska samhälle, och hur avspeglar sig dessa i de psykiska svårigheter som människor brottas med? Detta är en fråga som den kulturkritiske filosofen Byung-Chul Han diskuterar i boken Trötthetssamhället (2013). Han utgår ifrån att dagens samhälle på ett djupgående sätt är indoktrinerat av en nyliberal marknadsideologi och att detta har fått stora konsekvenser för människors psykologiska fungerande. Det samhälle vi idag lever i är inte längre ett disciplinsamhälle, så som Michel Foucault definierade det (1975/2017), utan ett prestationssamhälle. På ett ytligt plan ger detta samhälle människan illusionen av att fritt kunna skapa sin identitet och sina livsprojekt, men i själva verket innebär denna frihet en helt ny och långt mer omfattande typ av tvång.   

”Prestationssubjektet är fritt från en yttre maktinstans som skulle tvinga det att arbeta eller rentav exploatera det. […] Maktinstansens bortfall leder inte till frihet. Det får tvärtom friheten och tvånget att sammanfalla. På så vis överlämnar sig prestationssubjektet till den tvingande friheten eller det fria tvånget att maximera prestationen. […] Prestationssamhällets sjukdomar är just de patologiska manifestationerna av denna paradoxala frihet.” (Han, 2013, s 21)

Kravet att prestera har i vår tid alltså internaliserats och gjorts om till ett livsideal. Det finns därmed inte längre samma behov av yttre tvång, eftersom människor helt frivilligt sätter prestationen som högsta mål för sitt självförverkligande. Människor i vår tid lever i en ständig strävan efter den perfekta kroppen, kärleken, vänskapen, familjen, hälsan – ja, listan kan göras oändlig. Och vilka konsekvenser får då detta?

”Disciplinsamhället är ett negativitetens samhälle. Det definieras av förbudets negativitet. Det negativa modala hjälpverb som behärskar det är får-inte. […] Prestationssamhället befriar sig alltmer från negativitet. Just den tilltagande avregleringen avskaffar den. Det gränslösa kunna är prestationssamhällets positiva modala hjälpverb. […] Istället för förbud, order eller lag är det projekt, initiativ och motivation. Disciplinsamhället behärskas fortfarande av nej. Dess negativitet skapar galningar och förbrytare. Prestationssamhället däremot frambringar deprimerade och misslyckade människor.” (Han, 2013, s 17)

Och straffet för att misslyckas med att uppnå de prestationsmål utan slutpunkt som den självförverkligande nyliberala människan sätter upp, kommer heller inte utifrån utan inifrån individen själv, i form av självhat och skam. 

”Den [depressionen] utbryter i den stund då prestationssubjektet inte längre kan kunna. Den är först och främst en göra- och kunnatrötthet. Den depressiva individens klagan, ingenting är möjligt, är bara möjlig i ett samhälle som tror att ingenting är omöjligt. Inte-kunna-mer-kunna leder till en destruktiv självförebråelse och till autoaggression. Prestationssubjektet befinner sig i krig med sig självt. Den depressiva människan är invaliden i detta internaliserade krig.” (Han, 2013, s 20)

Den som misslyckas med att leva upp till de egna idealen – och vem kan i längden lyckas med ett projekt som saknar gränser och som ständigt omdefinieras? – får alltså i det nyliberala samhället själv ta på sig skulden. I det läget återstår kanske depressionen som enda rimliga utväg? Alternativet till att bli ”sjuk” är för det renodlade prestationssubjektet nämligen en självkritik utan gräns och ett ständigt hot om misslyckande. 

Byung-Chul Han menar att de psykiatriska problem som tycks bli allt vanligare i vår tid – exempelvis depression, utmattningstillstånd och ADHD – markant skiljer sig från de som tidigare var förhärskande. I disciplinsamhället var det ett övermått av förbud och gränser som stod i centrum för det psykiska lidandet, medan det nu i prestationssamhället snarast är gränslösheten och bristen på negativitet som är problematisk.  

”Samhället idag övergår i en konstellation som helt undandrar sig det immunologiska organisations- och försvarsschemat. Det kännetecknas av att annorlundaheten och främlingskapet håller på att försvinna. […] Annorlundahetens försvinnande betyder att vi lever i en tid som lider brist på negativitet. 2000-talets sjukdomar följer förvisso en dialektik, men inte negativitetens dialektik, utan positivitetens. De är patologiska tillstånd som beror på ett övermått av positivitet.” (Han, 2013, s 6 &10)

Det nyliberala samhället, där inget anses vara omöjligt, skapar alltså sina egna psykopatologiska manifestationer, dit även en annan av vår tids folksjukdomar – stressproblematiken – går att härleda. 

”Övermåttet av positivitet yttrar sig också som ett övermått av intryck, information och impulser. Det förändrar radikalt uppmärksamhetens struktur och ekonomi. Därigenom blir varseblivningen fragmenterad och förströdd. […] Tids- och uppmärksamhetstekniken multitasking utgör inget civilisatoriskt framsteg. Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression.” (Han, 2013, s 22)

Vår fragmenterade uppmärksamhet, som idag till exempel visar sig i det mobil- och skärmberoende som så många lider av, medför att förmågan till fokuserad koncentration riskerar att gå förlorad. Detta representerar enligt Han en kulturell tillbakagång, vilken på sikt leder till ett samhälle som inte längre är förmöget till högre kulturella verksamheter. 

”Vi har den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens kulturella prestationer, till vilka även filosofin hör. Kulturen förutsätter en omvärld i vilken djup uppmärksamhet är möjlig. Denna djupa uppmärksamhet trängs alltmer undan av en helt annan form av uppmärksamhet, nämligen hyperuppmärksamhet (hyperattention). En rask växling mellan olika uppgifter, informationskällor och processer kännetecknar denna förströdda uppmärksamhet. Då den också har en mycket ringa tolerans mot leda medger den i lika ringa mån den djupa leda som inte är oviktig för en kreativ process.” (Han, 2013, s 23) 

Men det är inte bara vår förmåga till kulturella stordåd och kreativt skapande som i denna utveckling riskerar att förtvina. Även något så basalt som vårt känsloliv påverkas enligt Han negativt av den ökande positiviseringen. 

”Idag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. […] Vreden däremot ifrågasätter nuet fullständigt. Den förutsätter ett dröjande avbrott i nuet. Häri skiljer den sig från irritationen. Den allmänna förströelsen som kännetecknar dagens samhälle släpper inte fram vredens emfas och energi. Vreden är en förmåga som är i stånd att avbryta ett tillstånd och få ett nytt tillstånd att börja. Idag ger den vika för irritationen eller kränktheten, som inte kan åstadkomma någon djupare förändring. […] Den tilltagande positiviseringen av samhället försvagar också känslor som ångest och sorg, vilka beror på en negativitet, det vill säga är negativkänslor” (Han, 2013, s 37–39)

Så den nyliberala kulturen når enligt Byung-Chul Han in i människans allra innersta väsen och tar där ifrån henne de känsloreaktioner som fungerar som motivationskällor både för de egna och samhällets djupare förändringsprocesser.  Och visst känns bilden igen. Istället för konstruktiv och förändringsskapande ilska så kokar samhällsdebatten över av hatmobbar på internet och kränkta människors förnedrande utspel. Allt medan de verkliga orättvisorna och övergreppen fortgår runt omkring oss utan avbrott.

Konsekvenser för psykoterapin

Byung-Chul Hans analys av den nyliberala kulturen pekar ut långtgående effekter av detta samhälle på människors psykologiska fungerande. Men vilken betydelse har detta för psykoterapin? 

En första reflektion är att flertalet av de psykiska och psykiatriska svårigheter som psykoterapeuter möter i sitt arbete, delvis bör förstås som kultursjukdomar – det vill säga som individens reaktion på omständigheter och krav kopplade till samhälleliga strukturer och processer. Psykoterapin ställs här omedelbart inför ett etiskt dilemma. Psykiska problem kan inte, likt medicinska sjukdomar, betraktas som värdeneutrala tillstånd. Nej, de psykiska och psykiatriska symptomen har alltid en kulturellt präglad och därmed värderingsgrundad sida. I arbetet som psykoterapeut kommer man därför oundvikligen att behöva ta ställning för eller emot ett samhälles ideal och normer. Och psykoterapin behöver vara medveten om att dess behandlingsmodeller kommer att verka för en anpassning till, eller ett avståndstagande från, de ideal som är förhärskande (se exempelvis Rose 1999 för en diskussion av detta tema). 

En andra reflektion är, att varje samhällsordning – utifrån sin kulturella logik – är med och skapar sina unika former för psykiskt lidande. I det nyliberala samhället tyder mycket på att ett gränslöst prestationsfokus och det Byung-Chul Han kallar ett övermått av positivitet, är centrala faktorer kopplade till de psykiska problem som människor brottas med. Och frågan är hur vår tids psykoterapeutiska behandlingsmodeller förhåller sig till det? 

Vilka behandlingsmässiga hänsynstaganden behöver till exempel göras om man tänker sig det depressiva tillståndet som ett uttryck för en människas misslyckade försök att passa in i och leva upp till prestationskulturens ideal? Är det då rimligt att låta aktivering vara den centrala komponenten i psykoterapin, så som fallet är inom den kognitiva beteendeterapin (Ramnerö, 2006)? Bör en sådan aktivering i så fall inte först ta sin utgångspunkt i en kritisk analys av de ideal som den deprimerade försöker leva upp till? Riskerar psykoterapin inte annars att lägga ytterligare krav på redan alltför självkritiska människor?

Och vilka är de psykoterapeutiska konsekvenserna av att vi nu lever i en prestationskultur? Själv märker jag till exempel på olika sätt hur starkt prestationsidealet är inskrivet i många av de patienter jag möter. Som psykoterapeut får jag ofta lägga stor vikt vid hur patienten tar sig an den psykoterapeutiska uppgiften. Ofta förvandlas även denna till ett prestationskrav, där risken för misslyckanden ständigt hotar. Jag behöver dessutom ganska ofta påminna mig själv om hur prestationsidealet påverkar mitt eget arbete. Att samhällets krav om att psykoterapin bör uppnå snabba och effektiva resultat inte har någon betydelse för mig vore att blunda för sanningen. Känslan av misslyckande är aldrig långt borta.

Jag vill även ta upp några tankar om den nyliberala människans känslomässiga fungerande. I den kliniska vardagen träffar jag ofta patienter med olika typer av svårigheter knutna till känslolivet och det affektiva fungerandet. Det kan exempelvis handla om en bristande förmåga att stå ut med, tolka, eller konstruktivt förhålla sig till känslor som till exempel sorg eller ilska. Även ångest är en problematisk känsla för många av de jag möter. Och denna känsloreaktion tycks verkligen inte minska varken i intensitet eller frekvens. Istället är just ångest den affekt som många människor blir översvämmade av när de inte längre förmår lyssna till de egna undantryckta och konfliktfyllda känslorna.  

Men istället för att efterfråga hjälp med att utveckla sin känslomässiga lyhördhet önskar många patienter ”redskap” för att kunna kontrollera eller styra denna typ av svåra och smärtsamma känslor. Kanske är det så att svåra känslor generellt blivit ett hinder för den prestationsinriktade människan och därmed något som det nyliberala samhället inte ser något värde i (Horwitz & Wakefield, 2010)? Men vilka blir konsekvenserna om psykoterapin accepterar dessa krav och erbjuder metoder för att kontrollera känslolivet? Är det istället inte psykoterapins uppgift att stärka människors förmåga att konstruktivt lyssna till sina känslor utan att kontrollera eller dämpa dem? Vilka blir följderna annars? 

Avslutningsvis vill jag nämna några funderingar kring hur den stress- och uppmärksamhetsproblematik som Byung-Chul Han identifierar i dagens samhälle påverkar det psykoterapeutiska arbetet. Är det till exempel rimligt att förvänta sig att flertalet av de som idag söker psykoterapi har tålamod att hantera ett mer tidskrävande psykoterapeutiskt arbete som inte omedelbart ger konkreta resultat? Och hur ska man förhålla sig till människors svårighet att stå ut med att i en psykoterapeutisk process inte ständigt matas med nya intryck? Finns det en risk att de psykoterapeutiska metoderna tar dessa förmågor för givna i en tid då detta inte är rimligt att förvänta sig? Och behöver psykoterapin i så fall kanske förändra sitt fokus och istället rikta in sig på att hjälpa människor att återerövra förmågan till fokuserad uppmärksamhet och tidskrävande reflektion? 

I ett samhälle som lider brist på avbrott och eftertänksamhet och där människor ständigt översvämmas av en aldrig sinande ström av intryck, behöver psykoterapin kanske vara en motkraft? Den bör i så fall rikta in sig på att hjälpa människor att stanna upp, reflektera och finna meningsgivande gränser i tillvaron. Men för att fungera på detta sätt behöver dagens psykoterapeuter förstå och förhålla sig till den samtida människans kulturella villkor och sätt att fungera, och utifrån denna kunskap möta de som söker deras hjälp på den samhälleliga arena där de befinner sig. 

Daniel Sykes

Legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och psykoterapeut vid egen mottagning i Göteborg. Hemsida: www.danielsykes.se, e-post: sykes.psykologmottagning@gmail.com

Foto: Tina Jonsson

Referenser

Foucault, M. (1975/2017). Övervakning och straff: fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag.

Han, B-C. (2013). Trötthetssamhället. Stockholm: Ersatz. 

Horwitz, A W. & Wakefield, J C. (2010). Den förlorade sorgsenheten. Hur psykiatrin förvandlade normal sorg till depressiv störning. Ludvika: Dualis. 

Ramnerö, J. (2006). Depression och bipolär störning. I Öst, L-G (red.). Kognitiv beteendeterapi inom psykiatrin. (s. 143–161). Stockholm: Natur och Kultur. 

Rose, N. (1999). Governing the soul. The shaping of the private self. London: Free association books.