Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets sjunde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Variationer i standardbehandlingen” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Lacan lyfter fram talet som en konstitutiv process, talaren förändras när han/hon talar till en annan. Emfas på motöverföring tenderar att luta sig mot en kommunikationsmodell där A påverkar B med sitt tal och riskerar därför att dölja att subjektet blir till i sitt eget tal.

Vi diskuterade distinktionen sant tal och sann diskurs. Det senare grundas i vetandet som psykoanalysen samlat på sig. Men att tolka ett symptom utifrån litteraturen är en form av suggestion och har inget med subjektets sanning att gör menar Lacan. Variationerna i patienternas erfarenheter är dessutom så stora att ingen kodifierad kunskapsbas kan förbereda behandlaren på vad som väntar. Psykoanalysen intresserar sig inte heller för det mest generella utan för det mest specifika hos varje subjekt.