Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets sjätte möte undersöktes syfte och målsättningen med den psykoanalytiska behandlingen.

När patienten kommer i neurosbehandling är han/hon konstituerad i relation till krav, vilket både innefattar krav på behandlingen och behandlaren liksom krav om att behandlaren ställer krav på patienten – ”säg mig bara vad jag ska göra!” Genom att inte svara på kraven öppnar man upp för begäret. Patienten får då en möjlighet att konstitueras i relation till analytikerns begär. Genom att tolkningen av den Andres begär så småningom ifrågasätts kan patienten transformera sin fantasm så att den inte längre står i vägen för driftstillfredställelse. Patienten kan då konstituera sig i relation till sina egna drifter (objekt a).

Målsättningen är inte att neurotikern ska ifrågasätta den symboliska ordningens krav på driftsförsakelse utan att han/hon ska acceptera sina egna drifter och den njutning de söker.

Vi undersökte också betydelsen av att förstå och skapa mening i behandlingen. Då Mening är det som kristalliserar jaget är det problematiskt att ha detta som mål i en neurosbehandling, meningsskapande kan få den psykoterapeutiska processen att stanna av och kan tjäna som rationalisering. Förståelse är inte heller nödvändigt för att man ska förbättras av behandlingen, varken från patientens eller behandlarens sida.

Avslutningsvis kan man säga att mening inte är irrelevant men mångbottnad, ambivalent och allt för komplex och överdeterminerad för att kunna bemästras.