Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets elfte möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Spegelstadiet” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter. Teorin om spegelstadiet är en av hörnstenarna i Lacans arbete och hans text stimulerade till en intensiv diskussion.

Spegelstadiet anses vara Jacques Lacans första betydande bidrag till den psykoanalytiska teoribildningen och grundades i jämförande psykologi, barnpsykologi och etologi. Enligt sekundärlitteraturen kan spegelstadiet ses både som en vändpunkt i den psykologiska utvecklingen och som den struktur jaget har till sin omvärld senare i livet.

Situationen som det lilla, motoriskt okoordinerade, barnet befinner sig i framför spegeln skänker genom identifikationen med den gestalt som barnet ser i spegeln ett löfte om dess framtida kraft, men också en kontrasterande upplevelse av att fragmenterad.

Även hur patienter förhåller sig till sin egen spegelbild som vuxna var en fråga som skapade diskussion.