Den mest berömda formuleringen vad gäller lyssnandets konst har sitt ursprung i artikeln ”Råd till läkaren vid den psykoanalytiska behandlingen (Freud, 1912). Terapeuten uppmuntras att lyssna med ”… en jämnt svävande uppmärksamhet” och uppmanas att inte fokusera på något specifikt.  Freud (1912) beskriver hur analytikerns lyssnande bör betraktas som en motpol till den analytiska grundregeln[1]. Att ej förmå lyssna lika fritt som analysanden associerar leder oundvikligen till att man går miste om viktigt analytiskt material. Freud liknar det hela med fotografen som tar en bild. Om han zoomar in en detalj kommer denna att framträda med stor tydlighet, men priset han betalar är att resten av bilden försänks i dimma. Att fokusera sin uppmärksamhet innebär således ett urval som i förlängningen riskerar att förstärka terapeutens förväntningar och påverka vilka fynd som görs. Risken att bara finna det man letar efter (medvetet som omedvetet) eller redan känner till blir överhängande (Freud, 1912).
     Vidare menar Freud (1912) att analytikern vanligtvis först långt efter sessionens slut förmår uppfatta vad som varit mer eller mindre centralt i patientens berättelse. Material som först ej verkat passa in kan åter dyka upp i analytikerns inre i samband med något patienten tar upp långt senare. Analytikern bör inte heller anteckna eller anstränga sig för att lägga saker på minnet, man kommer ändå att misslyckas. Freud (1912) menar tvärtom att förmågan att minnas gynnas av den fritt flytanden uppmärksamheten. Allt syftar till att i analytikern skapa en motpol till analysandens fria association. Freud får här själv exemplifiera med en metafor;

”Han bör vända sitt eget omedvetna som ett mottagande organ mot patientens omedvetna, som då fungerar som en sändare, ställa in sig på analysanden på samma sätt som en mottagande hörtelefon är anpassad till den uppringandes mikrofon. Så som telefonen åter förvandlar till ljudvågor de elektriska svängningar på linjen som satts igång av ljudvågor kan läkarens omedvetna utifrån de derivat från patientens omedvetna som nått honom rekonstruera detta omedvetna, som har bestämt patientens infall.” Freud, 1912, s. 145

Det tredje örat

Reik (1948) tar vid där Freud slutar och utvecklar i sin teori om det ”tredje örat” lyssnandets konst och beskriver heterogeniteten i det psykologiska material som analysanden förmedlar. Delar av det uppfattar vi medvetet, vi hör och ser, uppfattar med vår känsel och vår lukt. Reik (1948) menar dock att en större kategori material, som också beskrivs som viktigare ut ett terapeutiskt perspektiv, utgörs av omedvetna aspekter. Detta material uppfattas på en omedveten eller förmedveten nivå av analytikern. Det kan handla om rörelsemönster, kvaliteten på ett handslag, ett ords uttal, en blick, en plötslig tveksamhet eller ett speciellt sätt att andas. Reik (1948) menar t.ex. att hur vi talar ofta säger mer om än person än orden som kommer hur dennes mun[2]. Våra intryck och bedömningar grundar sig på ett betydligt större underlag än vad vi är medvetna om (Reik, 1948).
     Reik (1948) menar att analytikern uppnår kunskap om analysandens inre omedvetna processer genom att använda sitt eget omedvetna som varseblivningsinstrument. Via mängder av subtila signaler strömmar psykiskt material från analysand till analytiker, och det är av högsta vikt att man vågar lita på alla de vägar informationen kan ta. Analytikerns ”uppdrag” beskrivs som att noga lyssna och ”spela in” alla dessa och samtidigt vara uppmärksam på hur de, ofta på ett mkt finstämt sätt, påverkar honom eller henne. Ett vanligt misstag är att i alltför hög utsträckning fokusera på medvetna aspekter och genom detta gå miste om värdefull (men flyktig) information[3].
     Det tredje örat fungerar grovt draget på två sätt, det uppfattar vad människor inte säger och det kan lyssna inåt. Det förmår att höra en röst våra medvetna tankeprocesser tenderar att dränka. Analytiker under utbildning uppmanas att ägna denna inre röst mer uppmärksamhet än den ”vuxna visheten”, det ”medvetna omdömet” och ”den väl övervägda åsikten”. Reik (1948) uttrycker det poetiskt: ”Natten avslöjar för vandraren vad som varit gömt under dagen”. Avkodning av de budskap analytikern får till sig sker genom att lyssna inåt till de subtila intryck dessa gör, de tankar och känslor de väcker. Reik menar dock att innebörden inte kan kommas åt genom medvetet kognitivt arbete, utan att de snarast drabbar analytikern som en inre sensation, en subjektiv upplevelse av plötslig mening. I beskrivningen uppfattas förnuftet närmast som ett hinder, något som får oss att skjuta dessa avvikande små, diskreta signaler åt sidan till förmån för en större vettigare helhet (Reik, 1948). Den psykiska realiteten offras på förnuftets altare.