I staden jag växte upp fanns det en ung man som kallades Frågan. Han var skäggig, illa klädd och ofta (men inte alltid) mycket smutsig. Han promenerade runt i stan och inte sällan vandrade han in i det kommunalt hållna replokalskomplex där jag spenderade större delen av min tid. Jag minns att jag tyckte han var obehaglig. Han var ofta snorig. Frågan ställde hela tiden frågor till folk han mötte.
Frågorna var av varierande kvalitet, och bara en av dem har stannat kvar i mitt minne. ”Hur länge varar en sorg?”.
Jag kom att tänka på denna fråga då jag nyligen läste boken ”Den förlorade sorgsenheten – Hur psykiatrin förvandlade normal sorg till depressiv störning” av Allan V. Horwitz och Jerome C. Wakefield. I den behandlas det faktum att DSM från och med version III faktiskt dristat sig att svara på denna fråga. Svaret är max två månader. Varar sorgsenhetskänslorna längre än så uppfyller man kriterierna för depressiv störning.
Författarna undersöker den normala sorgen, dess evolutionära grund och de nedärvda förlustmekanismernas möte med det moderna samhället med dess
[1]
”… skiftande och föränderliga interaktioner som ofta förloras, en mängd statushierarkier som hela tiden testar ens värde, rörlighet bort från nära släktingar som då har mindre möjlighet att ge stöd efter förluster, och få gemensamma ritualer för att visa solidaritet vid förluster.”
Författarna gör också en historisk genomgång av människans syn på sorg och depressiv störning. Spännande att se, är att kriterierna redan under antiken var snarlika de som idag återfinns i DSM-IV. Horwitz och Wakefield visar dock att tidigare tänkare, till skillnad från DSM-IV skiljt på normal sorg och depressiv störning, detta genom begreppsparet ”med orsak” och ”utan orsak”.
Detta sätt att särskilja sorg från depressiv störning fortsatte under renässansen, bl.a. skrev den franske läkaren André du Laurens (1560-1609) boken ”Discourse de la melancholie” en tongivande bok där hans definition av ”med orsak” och ”utan orsak” lät som följande;
”En slags förvirring utan feber, med rädsla och sorgsenhet som vanlig följeslagare, utan någon uppenbar händelse.”
1621 skrev Robert Burton ”The Anatomy of Melancholy”, en bok som innehåller renässansens mest kända diskussion i ämnet melankoli. Han beskriver melancholin som beståendes av tre komponenter, sinnesstämning, kognition och fysiska symptom.
Precis som i DSM-IV beskriver Burton ett tillstånd som påverkar människan brett. Han menar dock att det inte räcker att enbart uppfylla symptomkriterierna för att det skall handla om en störning, bara om de uppträder ”utan orsak” kan det handla om melankoli, eller som vi skulle sagt idag, en depressiv störning. Burton beskriver också hur förlustreaktionerna kan skilja sig åt mellan olika människor, han påpekar att det inte är reaktionernas art som avgör om det rör sig om en normal reaktion eller en störning. I stället betonar Burton att det är då reaktionen etablerats som ett bestående tillstånd, oavhängigt yttre händelser, som en störning kan konstateras.
Särskiljandet mellan sorg och depressiv störning med hjälp av ”med” respektive ”utan orsak” fortsatte in på artonhundratalet. Exempelvis beskriver psykiatern John Charles Bucknill (1817 – 1897) diagnostiserandet av melankoli som följande;
”Melankolins symptom är sorg, förtvivlan, rädsla och hopplöshetskänslor, i en omfattning långt över den omfattning i vilken dessa känslor vanligen drabbar det friska sinnet, även under omständigheter som har störst förmåga att uppväcka dem; och i många fall förekommer den utan någon proportionerlig mental orsak, och ofta utan någon moralisk orsak alls.”
Bucknill betonar att det är till graden och inte till formen som melankoli skiljer sig från normal sorg.
I Richard von Krafft-Ebings (1840-1902) populära bok ”Textbook of insanity” från slutet av 1800-talet återfinns en liknande definition där reaktionens proportionalitet lyfts fram;
”Det fundamentala vid melankoli består av den smärtsamma känslomässiga depression som inte har någon yttre, eller otillräcklig yttre, orsak, och en generell hämning av de mentala aktiviteterna, vilka ibland kan låsa sig helt.”
Så, enligt tusentals år av mänskligt tänkande är svaret på frågan ”hur länge varar en sorg? – Det beror på. Låter vettigt i mina öron.
Referenser
American Psychiatric Association (2008). Mini-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR. Danderyd: Pilgrim Press.
Horwitz, A, V. & Wakewield, J, C. (2007). Den förlorade sorgsenheten – Hur psykiatrin förlorade normal sorg till depressiv störning. Ludvika: Dualis Förlag AB.