……………………..

I en intervju i en spansk kulturtidskrift (El Cultural, september 2015) berättar Elisabeth Roudinesco att hon skrev biografin därför att dittillsdags ingen fransk historiker gett sig på detta. Den föregående stora biografin över Freud, som skrevs av Peter Gay, beskriver honom mer som en lärd i stil med Darwin. Roudinesco poängterar att hon å sin sida betonar det österrikisk-ungerska imperiets betydelse i sammanhanget och Freuds judiska ursprung.

”I boken pekar jag på att psykoanalysen aldrig velat vara en vetenskap. Det handlar istället om en disciplin som tillhör humanvetenskaperna och som inte har något att göra med vare sig hjärnan eller neurovetenskaperna. Debatten om huruvida psykoanalysen är en pseudovetenskap är en löjlig debatt. Det finns ingen neurovetenskap som kan ogiltigförklara psykoanalysens data i och med att den mänskliga varelsen på samma gång är något biologiskt, något själsligt och samtidigt lever insatt i sin omgivande miljö. Och de verkliga neurologerna är inte fientligt inställda till psykoanalysen.

Därför befinner vi oss idag mittemellan psykoanalytikernas löjliga ortodoxi med sin oförmåga att förnya behandlingarna (men där man samtidigt har lämnat den klassiska psykoanalytiska behandlingsmetoden) å ena sidan; å den andra att psykoanalysen har ersatts av andra terapier som inte fungerar. Och frågan om effektivitet är meningslös. Freud levde i en värld präglad av frustrationer – idag lever vi i en värld där allt är möjligt. De som tänker att det bara är hjärnan som räknas och inte själen är på väg direkt mot avgrunden. Den verkliga vetenskapen består i att inte ställa detta slags frågor (dvs om pseudovetenskap).

Attackerna mot Freud är fascinerande (liksom attackerna mot andra subversiva tänkare som Darwin, Sartre eller Simone de Beauvoir) i och med att de innebär att hans ord, hans sätt att tänka, fortsätter att inverka idag”.

Roudinesco framhåller vidare i intervjun att Freud ingalunda upptäckte det omedvetna. Däremot tänkte han omkring det på ett annorlunda sätt – och detta kom att innebära en symbolisk revolution. Det omedvetna har med andra ord existerat alltsedan Antiken då det benämndes ”Ödet”.

“Vem är det omedvetna? Gudarna. I de kristnas universum är det Gud. Det är vad som tänker istället för människan.

Freud framträder under ett moment av västvärldens historia i vilket allt ‘som inte är medvetet’ växer fram. Hans tanke är att bakom det omedvetna finns en omedveten del som agerar – trots vårt medvetna. När han ex vis skriver boken ‘Drömtydning”’söker han inte erbjuda en nyckel för att tyda drömmarna, utan drömmarna representerar det som är dolt bakom vårt omedvetna. Han verkar till sist ha kommit att omfatta föreställningen att det vore möjligt att föregripa vad som komma skulle. Jag vände dock på detta antagande för att på så sätt visa att vad det omedvetna belyste var sin egen epok.

Även patienternas berättelser utgör ett rikt – och helt okänt – material. Jag räknar upp en lista på 120 patienter i boken och vi har tillgång till deras vittnesbörd. Den stora skillnaden mellan de fall som Freud publicerar och patienternas upplevda verklighet utgör ett viktigt tema för historiker. Läkaren, tänkaren, berättar fiktioner baserade på verkliga händelser för att kunna demonstrera botandet. Men patientens berättelse är mycket annorlunda. Vi står inför två berättelser om samma händelse.

Det har tidigare sagts att Freud hittade på sina fall i och med att de liknade en berättelse. Och detta är precis vad jag idag upplever med den franska litteraturen. Författarna skriver om sina neuroser; om föräldraincest; om modern; om sitt privata liv. Varje författare lägger fram sitt fall – medan analytikerna å sin sida publicerar allt mindre. Hela litteraturen är invaderad av Jaget, berättelsen om överjaget, om neuroserna. När jag läser samtidslitteraturen läser jag patientberättelser, inte romaner. Vår värld har blivit freudiansk – men tvärtom”.

Elisabeth Roudinesco berättar att hon inte visste att Freud var så uppslukad av vardagslivets företeelser, det som hände i familjens omgivning; hans grannars sätt att leva, vad de åt och hur deras vardagsvanor såg ut. Hon blev varse detta när hon gick igenom Freuds brevkorrespondens (även den delen av korrespondensen det tidigare inte skrivits om). Roudinesco hävdar i intervjun att om man inte studerar dessa omkring 10 000 brev så förstår man inte något. Breven är lika viktiga som Freuds verk.

”I dessa brev kan vi se honom leva och tänka mitt ibland sina lärjungar. Via breven kan vi följa hans tänkandes utveckling dag för dag. Och han är såväl konservativ som upplyst.

Freud var en upplysningsmänniska – men ’den mörka upplysningens’! Han trodde på förnuftets framåtskridande, men tänkte också att människan genom sina drifter, passioner, dragning mot självdestruktion etc, samtidigt bar med sig något mörkt och irrationellt. Och detta handlar just om arvet från den ’mörka upplysningen’ med exempelvis de Sade. 1800- talet tror på förnuftets framsteg, men också på existensen av mörka krafter som hindrar framsteg.

Freud var ingen anhängare av marxismen. Trots att han hade många vänstersinnade lärjungar trodde han inte på idén om att förändra samhället genom revolution. Han menade att det bara skulle innebära ett byte av tyrann. Likt Levi-Strauss var han konservativ och för de existerande institutionerna. Han befann sig mycket nära Thomas Mann och tyska anti-fascister som Albert Einstein.

Men denne så konservative Freud lyfte samtidigt fram en helt och hållet subversiv teori om sexualiteten. Han var för abort, kvinnans frihet, skilsmässa, jämställdhet, mot dödsstraffet – allt detta var framåtskridandets ideal. Men om sig själv sade han att han levde som en gammaldags borgare. Dock omgav han sig med intellektuella emanciperade kvinnor. Och dottern Anna var lesbisk, något som han var tvungen att acceptera.

Freuds lärjungar avgudar honom inte, däremot beundrar de honom. Och det är inte samma sak! Hans korrespondens med sina lärjungar är därför intressant i och med att den röjer meningsskiljaktigheter”.