Text av Daniel Sykes
På mänsklighetens tid var X symbolen för ett kryss. Ett kryss var en markering som betydde olika saker beroende på var i livet man befann sig. Befann man sig i barndomen sattes krysset på en hemlig karta och markerade förekomsten av en piratskatt. Befann man sig i vuxenlivet sattes krysset i ett självskattningsformulär och markerade då hur nedstämd man känt sig de senaste 14 dagarna. Troligen skulle krysset mitt i ordet ”vuxen” symbolisera just detta mer självcentrerade kryssande i tillvaron.
(Nilsson, 2022)
Har du någon gång under en period av två veckor eller mer haft åtminstone fem av följande symptom?
- Tydlig brist på intresse för olika aktiviteter och sysselsättningar
- Känslor av apati eller likgiltighet
- Generellt pessimistisk livsinställning
- Upplevelse av att livet saknar verklig mening eller bara går på rutin
- Problem med uthållighet
- Upplevelse av energilöshet
- Trötthetskänsla och/eller ökat sömnbehov
Medförde dessa symptom ett märkbart lidande eller fick de dig att fungera sämre gällande exempelvis arbete, fritidssysselsättningar eller i dina relationer med andra människor? Om så är fallet finns det risk att du lider av Dysforiskt tristessyndrom.
Under 2010-talet har det från psykiatriker och psykoterapeuter kommit en mängd vittnesmål om att allt fler som söker hjälp för psykiska svårigheter lider av denna problembild. Till en början uppmärksammades detta tillstånd framför allt i USA men syndromet verkar nu allmänt förekommande i hela västvärlden. Neurologiska fynd tyder på att personer med denna symptombild uppvisar minskad aktivitet framför allt i amygdala och vissa delar av hjärnans frontallob. Mer forskning är dock nödvändig. När det gäller behandling av Dysforiskt tristessyndrom så är kunskapen ännu mycket rudimentär. En pågående klinisk studie där man undersöker en modifierad form av KBT i kombination med läkemedelsbehandling visar dock prelimärt på hoppfulla resultat.
Det finns emellertid ett avgörande problem här. Diagnosen Dysforiskt tristessyndrom är påhittad och existerar inte i verkligheten. Den är med några få egna modifieringar hämtad ur den amerikanska existentiella coachen Eric Maisels bok Rethinking depression – how to shed mental health labels and create personal meaning (2012).
Den diagnostiska fiktionen
I boken argumenterar Maisel för att den i vårt samhälle vedertagna uppfattningen att det existerar psykiatriska sjukdomsdiagnoser i mångt och mycket är en illusion. Den sorts psykiska svårigheter som många människor idag plågas av har enligt honom inget med medicinska sjukdomstillstånd eller störningar att göra. De bör i stället förstås som normala (ibland extremt smärtsamma) aspekter av vad det innebär att vara människa.
Tankefelet att betrakta allmänmänskliga reaktioner i termer av patologiska sjukdomstillstånd är enligt Maisel en social skapelse vars tillblivelse kan beskrivas på följande schematiska vis: Ett plågsamt och oönskat känslomässigt tillstånd (exempelvis stark rädsla för att göra bort sig inför andra människor) tilldelas ett diagnostiskt namn (social fobi). Utifrån mycket vaga påståenden om att den antagna störningen har sin upprinnelse i olika biologiska, psykologiska och/eller sociala faktorer så lämnas frågan om bakomliggande orsak obesvarad, samtidigt som man genom att lyfta fram dessa diffust definierade faktorer låter påskina att det föreligger en kunskap om vad som är orsaken till det specifika tillståndet. Det är även vanligt att det görs svepande antaganden kring möjliga orsakssamband, där till exempel argument av typen ”man har funnit vissa neurologiska förändringar hos personer med symptombilden X” används som bevis på att dessa neurologiska markörer är orsaken till störningen. I själva verket kan orsakssambandet ju lika gärna vara det omvända – alltså att den neurologiska förändringen är en effekt orsakad av att personen befinner sig i ett visst känslomässigt tillstånd.
I brist på tillförlitliga orsaksförklaringar så har man när det gäller de psykiatriska syndromen tvingats grunda dessa i en deskriptiv diagnostik. Detta innebär att diagnossättandet görs utifrån ett antal beskrivande kriterier som man tänker sig fångar in symptombilden för en viss diagnos. Ett stort problem med detta förfarande är dock att det utifrån sådana deskriptiva kriterier inte går att skilja ett avvikande sjukdomstillstånd från normala beteenden och känslomässiga reaktioner. Om ett tillstånd ska bedömas som psykiatriskt måste därför bestämmas utifrån socialt konstruerade kriterier grundade i ett visst samhälles syn på vad som är normalt eller inte. Exemplet homosexualitet som i Sverige diagnostiserades som ett psykiatriskt sjukdomstillstånd fram till 1979 är nog tillräckligt för att göra det problematiska i detta tillvägagångssätt tydligt.
Avsaknaden av kunskap om bakomliggande orsakssamband visar sig även i att det inte finns några tillförlitliga kliniska tester som skulle kunna påvisa om den förmodade psykiatriska störningen föreligger eller inte. I brist på sådana objektiva tester används i stället olika skattningsformulär där man genom att checka av närvaron av antal symptom försöker slå fast om yttre tecken på störningen föreligger. Genom detta ges sken av en objektiv bedömning när man i själva verket enbart omformulerar det patienten själv beskriver i en psykiatrisk språkdräkt. Att en individ känner igen sig i de påståenden som en skattningsskala innehåller kan naturligtvis i vissa fall hjälpa personen att tolka sina upplevelser, men besvarar inte frågan om personen lider av ett psykiatriskt sjukdomstillstånd eller ej.
Ett annat argument som brukar användas som belägg för den psykiatriska diagnostikens riktighet och relevans är att olika behandlingsinsatser – främst psykologisk behandling och läkemedel – tycks vara till hjälp för de människor som lider. Men det faktum att något har en effekt och påverkar ett tillstånd är inget bevis på att det skulle finnas en bakomliggande störning. Det råder inga tvivel om att både kemiska substanser och mellanmänskliga relationer kan påverka en människas tankar, känslor och upplevelse av tillvaron – både i positiv och negativ riktning. Men att utifrån det påstå sig veta att det som påverkas är ett psykiatriskt sjukdomstillstånd är att dra felaktiga slutsatser. En lika trolig hypotes skulle kunna vara att vi har att göra med generella effekter där en viss behandlingsinsats har en allmän inverkan på människors välbefinnande.
Psykiatriseringens konsekvenser
I mitt tycke driver dock Maisel tesen att det inte existerar några psykiatriska störningar alltför långt. Ett synsätt som godtar att det finns en grupp allvarligt handikappande tillstånd som med rätta bör definieras som psykiatriska (till exempel psykoser, djupa depressioner och bipolära sjukdomstillstånd) tycks mer rimligt och nyanserat. Men utöver denna hårda kärna av faktiska psykiatriska sjukdomstillstånd så finns det i vår tid också en tydlig utveckling mot att uppfatta och kategorisera även normala mänskliga reaktioner (sorg, oro/ångest, stress med flera) i psykiatriska termer. Och det är denna tvivelaktiga tendens till psykiatrisering som kan få problematiska följder.
En konsekvens av att vi börjat betrakta den sorts svårigheter som ett mänskligt liv alltid innehåller genom en psykiatrisk lins är att vi i stället för att söka vägar för att förstå och hantera våra livsproblem tenderar att se oss själva som sjuka och i behov av behandling. För när vi tolkar vårt normala lidande i termer av psykiatriska diagnoser är det ju inte särskilt konstigt att vi vänder oss till experterna på området – alltså psykiatrikerna och psykologerna – för att få hjälp. Den medicinska modellen har på så vis inte bara format vår syn på oss själva och de svårigheter vi brottas med utan även bestämt hur vi tänker oss att problemen bör lösas.
Men handen på hjärtat, verkar det som att det diagnostiska synsättet som idag har en så dominant position i vår del av världen bidragit till att människor mår bättre än tidigare? Med tanke på att psykiska problem idag ligger bakom majoriteten av alla sjukskrivningar i vårt land och att flera undersökningar visat på att barn och ungdomar mår allt sämre psykiskt så kan svaret på den frågan knappast vara något annat än nej. Och detta trots att allt fler använder antidepressiva läkemedel och söker hjälp hos psykolog.
Den existentiella traditionen – ett alternativ till diagnosparadigmet
Enligt den existentiella filosofen Jean-Paul Sartre (1946/2020) kan vi människor aldrig reduceras till statiska ting. Genom vår förmåga till självreflektion äger vi en grundläggande frihet att skapa våra egna unika personligheter och sätt att leva. Men det finns naturligtvis också gränser för vår frihet. När vi gör våra livsval måste vi ta hänsyn till att livet innehåller saker vi inte styr över. Sjukdom och olyckor kan drabba oss. Vi kommer att åldras och dö. Vi är beroende av och måste förhålla oss till andra människor och till det samhälle vi lever i. Och vi har alla internaliserat någon form av grundläggande värderingar och etiska ståndpunkter som vi inte utan vidare kan bryta mot. Dessa existentiella villkor bildar en fast berggrund som vår frihet tar sin utgångspunkt i. För att välja utan hänsyn till tillvarons gränser är att försöka lura livet och att förr eller senare upptäcka att man bedragit sig själv.
Sartre fångar denna dynamik genom sin beskrivning av hur det mänskliga livet består av ett kraftspel mellan det han benämner vår fakticitet (de grundförutsättningar vi inte själva bestämt) respektive vår möjlighet till transcendens (vår potential att överskrida dessa förutsättningar). Att – i en naiv tro på att allt är möjligt – förneka de faktiska begränsningar vi alla har att utgå från (till exempel vårt sociala sammanhang, vår livshistoria eller våra biologiska förutsättningar) innebär ett självbedrägeri. Men att låta vår givna fakticitet fullkomligt diktera livet – som om vi inte alls hade någon frihet att välja – vore en lika stor livslögn.
Och är det inte just denna sistnämnda fallgrop vi löper risk att hamna i när vi i för stor utsträckning tolkar de olika problem som livet innehåller i psykiatriska termer? Att vi genom detta sätt att se på verkligheten betraktar oss som maktlösa offer för omständigheter utanför vår kontroll? Låt oss därför – som ett alternativ till det psykiatriska och diagnoscentrerade synsättet – lyfta fram ett perspektiv som i stället för att göra oss till passiva offer hjälper oss att förstå, möta och hantera våra livsproblem. För i kontrast till psykiatrins deterministiska världsbild kan det existentiella perspektivet – att livet innehåller svårigheter och smärtsamma känslor men att vi alltid i viss mån kan påverka dessa – hjälpa oss att se oss själva som aktiva agenter i våra liv. För livet är ingen sjukdom vi kan botas från. Att leva är ett hantverk och en konstart. Och i livets konst har diagnossamhället inte särskilt mycket att bidra med.
Referenser
Maisel, E. (2012). Rethinking depression – how to shed mental health labels and create personal meaning. Novato: New world library.
Nilsson, I. (2022). En bok för ingen. Malmö: Ellerströms.
Sartre, J-P. (1946/2020). Existentialismen är en humanism. Umeå: h-ström – text och kultur.