Text av Lukas Granberg

Den projektiva hypotesen: En dynamisk syn på personligheten

I sin inflytelserika artikel från 1939 argumenterar Lawrence K. Frank för en stratifierad syn på personligheten. I stället för att betrakta personligheten som en statisk enhet eller en samling konsistenta karaktärsegenskaper (trait), framhäver Frank att personligheten är en process – en dynamisk interaktion mellan individ och miljö.

Frank utmanar tidigare modeller av personligheten som använder sig av självskattningsformulär och statistiska analyser, vilka ofta, kanske ofrivilligt, förankrar sig i en stel och reduktionistisk förståelse av mänskligt beteende.

Personligheten som en dynamisk process

Frank beskriver personligheten som en process där individen organiserar sina erfarenheter och reagerar på ett unikt och affektivt sätt i olika situationer. Denna process är dynamisk eftersom individen inte bara anpassar sig till omgivningen utan även påverkar och formar den genom sitt beteende och genom att tillföra mening och emotionellt innehåll till händelser och situationer.

Frank menar att individen på ett unikt sätt organiserar sina erfarenheter och reagerar affektivt i olika situationer. Denna process är dynamisk i den bemärkelsen att individen påför sin personlighet på omgivningen i form av mening och innebörd samt investerar affektivt i den. Personligheten kan anses påföra varje situation det som individen behöver, samtidigt som andra aspekter av situationen av nödvändighet ignoreras eller underordnas eftersom individen uppfattar att de är irrelevanta eller meningslösa. Individen reagerar alltså selektivt på de aspekter som är av betydelse för personligheten. Personligheten kan därför betraktas som en högst individualiserad praktik, utifrån denna mer generella process – att reagera på det som sticker ut som betydelsefullt mot en mer betydelselös bakgrund.

Personligheten är därmed uppenbart något mer än det manifest observerbara beteendet. Detta blir uppenbart när man tänker på att nästintill identiska handlingar kan ha helt olika innebörd hos olika individer, samtidigt som helt olika handlingar kan ha jämförbar innebörd för olika individer. Härav ett behov av psykologiska bedömningsinstrument som kan fånga latenta processer i personligheten.

Traditionella metoder aktiverar social anpassning

Frank riktar skarp kritik mot intervjuer och självskattningsformulär. Han menar att dessa metoder aktiverar individens strävan efter social anpassning, vilket leder till att individer anpassar sina svar till normer snarare än att uttrycka sina verkliga tankar och känslor. Han refererar till Henry A. Murray, som betonade att det mest intressanta hos en individ är det som han inte kan eller vill uttrycka. Denna insikt leder till behovet av projektiva metoder, som undviker de begränsningar som självrapporteringstekniker lider av. I stället för att ställa direkta frågor låter projektiva tester individen fritt projicera sina inre strukturerande psykiska processer på tvetydiga och mångtydiga stimuli.

Projektiva tester och deras potential

Frank argumenterar för att projektiva test – så som Rorschach-testet eller Thematic Appercetion Test – kan frilägga den latenta process som individen använder sig av när han organiserar sin erfarenhet i form av meningsskapande, unika känslor och beteendemönster. Anledningen till att dessa test kan göra detta är att de erbjuder testpersonen ett stimulus med relativt lite struktur och kulturell kodning så att testpersonen ofrånkomligen måste tolka detta stimulus utifrån egna erfarenheter, tolkningsratser och känslomässiga reaktioner. Då testpersonen för det mesta inte är medveten om vad han uttrycker i sina testsvar, kan han på så sätt ge uttryck för det som han på annat sätt inte kan berätta om. Och det är just på detta konkreta sätt som testpersonen ger uttryck för sin personlighet – in vivo – när han ger ett svar på ett projektivt test.

Kliniska erfarenhet

Av egen klinisk erfarenhet kan jag säga att projektiva test är ovärderliga i alla psykologutredningar och psykiatriska bedömningar, liksom i psykoterapibedömningar. Inte bara blir bedömningen mer robust och grundad, det blir också lättare att säga något om prognos och vilken utveckling man kan vänta sig av individen i en psykologisk behandling – i denna fråga har jag gjort samma erfarenhet som Leary (2004) och hans forskarlag fastställde empiriskt.

Referens

Frank, L. K. (1939). Projective methods for the study of personality. The Journal of Psychology, 8(2), 389-413.

Leary, T. (2004). Interpersonal diagnosis of personality: A functional theory and methodology for personality evaluation. Wipf and Stock Publishers.

Lukas Granberg är kliniskt verksam psykolog med inriktning mot interaktion av neuropsykologiska funktioner och personlighetsdynamik www.lukasgranberg.se.