Text av Daniel Sykes

Den kliniska psykologin behandlar sitt område slarvigt när man avfärdar den franska psykoanalysen

Jag har under många år arbetat med att sätta mig in i och förstå den psykoanalytiska idétradition som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901–1981) utvecklat. Denna fördjupning har personligen gett mig väldigt mycket. Men mottagandet av hans arbete har inom den akademiska kliniska psykologin, särskilt i Nordeuropa och USA, varit minst sagt frostigt. Lacans teorier har i dessa kretsar ansetts alltför spekulativa, obegripliga i sin komplexitet eller rent av pseudovetenskapliga.

Det jag vill lyfta fram i denna debatterande text är att det tycks finnas en bristande förståelse av det kliniskt psykoterapeutiska behovet av Lacans teorier. Inom de dominerande psykologiska terapiskolorna – till exempel den psykodynamiska eller kognitivt beteendeinriktade – tycks man ställa sig frågande till sådant som exempelvis nödvändigheten av en djupgående och kritisk teoretisk undersökning av vad det mänskliga subjektet i grunden är. Inom dessa riktningar verkar man i stället utgå från premissen att sådana frågor inte spelar någon roll så länge ens terapeutiska metod fungerar. Om en person exempelvis lider av ångestbesvär och den metod man använder för att försöka avhjälpa detta problem verkar leda till mindre oro, så är det så att säga av ringa betydelse om det är jaget, subjektet, självet eller någon annan kategori man jobbar med. Och av detta skäl är man naturligtvis inte heller intresserad av hur dessa olika kategorier fungerar eller är uppbyggda.

Det är här på sin plats att betona att det naturligtvis finns teoretiska traditioner utanför den Lacanianska som också försöker förstå den mänskliga subjektivitetens komplexa natur. Min kritik riktar sig alltså inte mot alla delar av den kliniska psykologin utan det jag ser som en allmän tendens inom den.

Jag menar dock att just denna tendens tyder på en slarvig inställning och att den dessutom medför att den kliniska psykologin blir ytterst begränsad. Det är väl till exempel helt otänkbart att föreställa sig att den fysiska vetenskapen inte skulle bry sig om att i detalj förstå alla de komplexa processer som verkar vid en rymdfärd och enbart nöja sig med att säga att raketen verkar fungera när den tar oss från jorden till månen. Nej, inom fysiken skulle man naturligtvis sträva efter att nå allt längre i sin förståelse av denna resas komplexitet tills man så att säga hittat fram till varje atoms grundläggande fungerande.

Konsekvensen av att den kliniska psykologin i så hög utsträckning tycks sakna sådana ambitioner är mycket stora och medför ett flertal problem. Om man till exempel inte har insikt i att jaget inte är en fast och entydig entitet, så kan man heller inte förstå att detta jag – som är så grundläggande för vår identitet – kan vara helt annorlunda uppbyggt i en annan kultur än i vår egen. Att vårt sätt att förstå och terapeutiskt behandla psykiska problem därför kan vara obegripliga och verkningslösa för personer i andra kulturella kontexter. Eller hur ska man – för att ge ett annat exempel – utan en teori om olika subjektspositioner kunna förstå de eventuella skillnaderna mellan den depression som drabbar en medelålders kvinna som lever i ett överklassammanhang respektive den som en ung man involverad i ett kriminellt gäng i en storstadförort kämpar med? Hur jaget är strukturerat och subjektet positionerat spelar här en avgörande roll.

Dessa två exempel är naturligtvis kraftigt förenklade och långt ifrån uttömmande. Men jag tror att de i det här sammanhanget är tillräckligt tydliga för att lyfta fram det jag vill ha sagt. Avslutningsvis vill jag därför föreslå att alla som arbetar med eller bedriver forskning inom det kliniska psykologiska fältet och som hittills av något skäl undvikit att närma sig Lacans idéer omvärderar det beslutet. Och att detta i sin tur möjliggör att fler upptäckter det sätt som hans teorier bidrar till att förstå den så svårbegripliga kliniska psykologiska verkligheten.

Foto: Tina Jonsson