Text Björn Sahlberg
Auktoritet som tema för psykoanalytisk konferens
En rapport från Berlin och Europeiska Psykoanalytiska Federationens årliga konferens
Intresset för psykoanalys i Europa är vitalt vilket visade sig i att mer än tusen deltagare samlades i Berlin 17 – 20 mars. EPF – European Psychoanalytical Federation, firar i år 50 års jubileum och denna konferens har växt i storlek och intresse. En som bidragit till detta är svenska Franziska Ylander som senaste åren varit vice president och ordförande för den vetenskapliga kommitteen. Konferensen fokuserade på auktoritetens plats i den analytiska praktiken men också psykoanalysens plats och auktoritet i samhället. Spännvidden i teman var stor från samhällsfrågor, storgruppsfenomen, film, psykiatri, åldrande, interna maktfrågor i den psykoanalytiska rörelsen, kliniska frågeställningar gällande barn och vuxna samt teoribildning.
Michel Parsons från England hade första plenarföreläsningen: ”Author of our own authority” där han bl.a. jämförde Winnicotts begrepp ”falskt själv” med Lacans tankar om jaget. Han lyfte också fram det franska begreppet ”subjectivation” som syftar på processen att bli ett subjekt, subjektet av ens egna tankar och känslor, av den egna kroppen och ens historia. Parsons fortsatte med att säga att jaget i Freuds modell aldrig kan bli ett sant själv eftersom anpassning och underkastelse är inbyggd i dess natur.
Vidare var jag på en föreläsning av Rachel Blass, kleinian från England, som drev tesen att det finns en ”freudiansk-kleiniansk” tradition av auktoritet som är viktig att bevara; en riktning som vågar tolka och ge sig i kast med det omedvetna. Detta kunde uppfattas som en kritik mot bl.a. Winnicott och mer relationella teorier. Blass diskutant från Frankrike, Jaques André, gav henne rätt i att en för tillgänglig, jämlik och god analytiker omöjliggör överföringen genom skapa att en upprepad mor-barn relation, vilket hindrar det omedvetna att ta form i behandlingen. André ifrågasatte dock sammanslagningen av begreppen ”freudiansk-kleiniansk” och menade att det nog finns betydande skillnader mellan dessa två perspektiv. På en direkt fråga från Blass varför franska analytiker generellt inte verkar gillar Klein, svarade André att vulgäruppfattningen i Frankrike av kleinianer nog är att man prata för mycket och lyssnar för lite, samt att man fäster för liten vikt vid sexualiteten.
Ett intressant seminarium hölls också av de tre ordförandena från Norden, Gunnar Berggren (se), Susanne Lunn (de) och Kari Höjdahl (no) om hur det är att vara auktoritet i form av ordförande för ett lands psykoanalytiska förening.
En av många höjdpunkter var vidare engelsmannen David Bell som talade om psykoanalysens spänningsfyllda relation till psykiatrin och hur den senare kommit att fungera allt sämre i dagens England. Han menade att den goda och självständiga klinikern varit ogillad ända sedan Margaret Thatcher, och att alla styr- och kontrollmedel sedan dess gjort det allt svårare att bedriva ett gott psykiatriskt arbete. Bell gjorde den övergripande analysen att det är kapitalismens drivkraft att göra allting till varor på en marknad, som är det grundläggande problemet.
Avslutningsvis var jag på ett fint föredrag om masochism av den finske analytikern Henrik Enckell. Han utgick ifrån den svenska poeten Rut Hillarps dagbok och lyfte fram den svårighet som inträdet i den genitala sexualiteten innebär, att denna organiserar sexualiteten på ett nytt sätt i och med att ömsesidigheten mellan två personer blir central. Det svåra är att möta den andre, att ge och visa sig själv samt sin glädje och lägga detta i den andres händer. Jag vill, men den andre väljer. Kärleken blir sårbar, vilket inte accepterats på samma sätt i tidigare positioner. I motsats till detta innebär den masochistiska likväl som den sadistiska positionen att man tvingar in den andre i en bestämd roll och att det sårbara avspjälkas från det osårbara. Just när en person närmar sig det mest sårbara, och inte vågar gå vidare, är risken störst att det sadistiska-masochistiska bryter fram.
Sammantaget tre mycket bra dagar av föredrag och diskussioner som visade att psykoanalysen på europeisk nivå lever, är aktuell och samlar fler deltagare än någonsin.