RECENSION. Else-Britt Kjellqvists Ledaren på den inre scenen: Psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap kom i en omarbetad nyutgåva 2004. Boken utkom första gången 1989 och blev då utsedd till årets PA-bok av tidningen Personal och Ledarskap. Efter att ha läst Kjellqvists böcker om skam (1993) och skuld (2000) hade jag höga förväntningar på Ledaren på den inre scenen.
Ledaren på den inre scenen tillhör den i Sverige något smala genren psykoanalytisk ledarskapsitteratur, och utgår i huvudsak från Freud, Bion, Kernberg, Kets de Vries samt de franska psykoanalytikerna Chasseguet-Smirgel och Anzieu. Kjellqvist ger oss här en introduktion till psykoanalytisk teori i stort. Bland annat avhandlas mordet på urfadern, det omedvetna, lust- och realitetsprinciperna, ångestteorin och försvarsmekanismerna. Med tanke på bokens upplägg måste denna framställning bli schematisk och vill man lära sig om psykoanalytisk teori bör man läsa andra böcker.
En av bokens stora förtjänster är avsnitten om dysfunktionellt och destruktivt ledarskap. Traditionell ledarskapslitteratur fokuserar ofta bara på det goda – normativa – ledarskapet. Endast i undantagsfall ställer man sig frågan om det dåliga – dysfunktionella, destruktiva – ledarskapet är något annat än bara frånvaron av bra ledaregenskaper. Givetvis är det så. Den dysfunktionelle eller destruktive ledaren är i någon mån patologisk enligt psykoanalytisk teori. Kjellqvist behandlar den narcissistiske, kontrollerande, paranoide, perverse, sexualiserande, schizoide och aggressiva chefen. Här skulle man egentligen kunna använda sig av vilken psykoanalytisk diagnosmanual som helst, men Kjellqvist presenterar i stället några enkla personlighetstyper i vinjettform. Personligen skulle jag vilja ta resonemanget ett steg längre och undersöka specifika handlingar, snarare än personlighetstyper. Vilka fantasier kan man anta ligger bakom specifika handlingar på arbetsplatsen?
En intressant del av Ledaren på den inre scenen är en jämförelse mellan Bions och Freuds gruppteorier. Här lyfts bland annat Bions kritik av Freud fram, liksom Freuds idéer om introjektiv identifikation som det sammanhållande kittet i gruppen. Framställningen av Bions teorier är väl gjord. Ofta presenteras Bions grundantagandegrupper så schematiskt att man inte kan tillägna sig innehållet i dem. Men så är det inte här.
Boken avslutas med ett kapitel om hur vi gärna gör oss illusioner och hur vi hellre lever i en illusorisk verklighet än i den bistra, verklighetsförankrade, verkligheten. Här märks det att det det var ett tag sedan boken kom ut första gången. 1980-talets illusioner avviker förstås från dagens illusioner. Men att människa till stor del lever i en illusorisk värld har knappast förändrats, blott illusionens innehåll. Kjellqvist vill här lyfta fram psykoanalysens sanningssökande patos som motvikt.
Även om Ledaren på den inre scenen inte är uppdaterad till dagens arbetsmarknad utgör den en bra ingång till den som vill söka sig vidare inom den psykoanlytiska idétraditionen. Psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap är klart underskattat och kan tillföra analysen den saknade pusselbiten.
Referenser
E-B, Kjellqvist. (1993). Rött och vitt: om skam och skamlöshet. Carlsson bokförlag.
E-B, Kjellqvist. (2000). Döda fåglar flyger inte: om gränser för det mänskliga. Carlsson bokförlag.
E-B, Kjellqvist. (2004). Ledaren på den inre scenen: Psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap. Carlsson bokförlag.