De flesta anser idag att psyke och soma är två aspekter av samma fenomen. Paradoxalt nog får man lätt en annan uppfattning när man läser litteraturen som är fylld av begrepp som vill ”överbrygga” denna ”klyfta”. Psykosomatiska reaktioner och psykosomatisk sjukdom; somatisering, funktionella syndrom och hysteri är några.

Ett begrepp som i det här sammanhanget avviker är medicinsk oförklarade symptom. Kan det inte förklaras medicinskt kan det inte förklaras alls tycks det implicita budskapet vara.

Exempel på psykosomatiska reaktioner är tex att rodna, svettas, få diarré eller hjärtklappning (Cullberg, 2003). En psykosomatisk sjukdom är ett allvarligare tillstånd som resulterar i en organskada. För att denna ska uppstå förutsätts en specifik disposition (sårbarhet i målorganet) och en händelse av känslomässigt slag. Exempel på psykosomatiska sjukdomar är magsår, bronkialastma och ulcerös kolit (Cullberg, 2003).

McDougall (2002) menar att forskningen kring psykosomatisk sjukdom och somatisering tog fart på allvar under 50-talet. Från denna epok härstammar de sju klassiska psykosomatiska sjukdomarna: astma, magsår, högt blodtryck, reumatisk artrit, ucerös kolit, kroniskt eksem(1) och giftstruma (McDougall, 2002).

Den psykosomatiska helhetsynen innebär enligt Cullberg (2003) en på vetenskapliga bevis grundad idé om att de flesta av kroppens funktioner påverkas av och själva påverkar de psykiska funktionerna. Det gäller även sådana funktioner som sårläkning, utveckling av antikroppar i imunförsvaret, blodkoagulation och blodfettbildning mm.

Cullberg (2003) refererar vidare till en studie där tarmslemhinnans reaktioner direkt kunde mätas mot psykiska stimuli som patienten utsattes för. Negativa konsekvenser av kronisk utsöndring av stresshormon är också väldokumenterad (se tex Sapolsky, 2003). Psykiska stressorer spelar här en särskild roll som stressystemet ur evolutionär synvinkel inte är beredd att möta. Även imunförsvaret och nervsystemet är kopplade i ett dynamiskt nätverk (Lekander, 2002). Om man analyserar detta system i funktionella termer ser man att systemen inte är separerade från varandra, utan skickar signaler mellan systemen.

Att en sjukdom är psykosomatisk innebär inte nödvändigtvis att orsaken är psykisk, men att psykiska faktorer påverkar när, hur och hur länge man är sjuk (Cullberg, 2003). Ett exempel som brukar lyftas fram på hur personlighet medierar somatisk sjukdom är att risken att drabbas av hjärtinfarkt är dubbelt så stor hos sk typ A-personlighet jämfört med typ B-personlighet (Cullberg, 2003).

Psykosomatisk sjukdom och somatisering är begrepp som ligger nära varandra, inte minst finns en ljudlikhet, men det finns viktiga skillnader. Somatisering är ett strikt psykiatriskt tillstånd och beskrivs ofta som ett förkroppsligande av ett psykiskt problem (Mindus, 1991). I DSM-IV sorterar somatisering under kategorin somatoforma syndrom (American Psychiatric Association, 2008).

Somatoforma syndrom är psykiska störningar som har somatisk form (Mindus, 1991). Även om symptomen är kroppsliga saknas somatisk förklaring. Eller om det finns en förklaring bedöms patientens reaktion som kraftigare än väntat.

En viktigt skillnad mot de klassiska psykosomatiska sjukdommarna är att som regel hittas inga organiska förändringar. När Paul Briquet beskrev somatisering 1859 kallade han det hysteri (Mindus, 1991). En kärnfull definition av somatisering är enligt Mai (2004) ett tillstånd där psykiska tillstånd och erfarenheter uttrycks som kroppsliga symptom.

Medicinskt oförklarade symptom är ett viktigt begrepp, dels för att detta idag utgör ett kardinalkriterium för, och anses definiera somatisering, och dels för att gruppen patienter som lider av medicinskt oförklarade symptom är mycket stor och ofta får felaktig vård.

Witthöft & Hiller (2010) lyfter fram kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, irritabel tarm och idiopathic environmental intolerance som några av de vanligaste förekommande medicinskt oförklarade tillstånden idag. Idiopathic environmental intolerance är inte en etablerad diagnos, och tillståndet har gått under många namn, tex toxic injury, chemical sensitivity, 20th century syndrome, environmental illness och ”sjuka hus-sjukan”, dessa tillstånd anses allmänt ha ett släktskap med fenomen som elöverkänslighet/elallergi.

Referenser

American Psychiatric Association (2008). Mini-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR. Danderyd: Pilgrim Press.

Cullberg, J. (2003). Dynamisk Psykiatri (5:e rev. uppl.). Stockholm: Natur & Kultur.

Lekander, M. (2002). Ecological Immunology. The Role of the Immune System in Psychology and Neuroscience. European Psychologist, Vol. 7, No. 2, ss. 98–115.

Mai, F. (2004). Somatization disorder: a practical review. Canadian Journal of Psychiatry, vol 49, no 10, ss 652-662.

McDougall, J. (2002). Kroppens teatrar. Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv. Stockholm: Natur & Kultur.

Meding, B. (2011). Starkt samband mellan somatisering och eksem. Läkartidningen, vol. 108, nr 18. s. 976.

Mindus, P. (1991). Somatoforma syndrom. I M. Åsberg & J. Herlofson (red:er), Psykiatri 91 (ss. 168-196). Stockholm: Pilgrim Press.

Sapolsky, R. M. (2003). Varför zebror inte får magsår. Stockholm: Natur & Kultur.

Witthöft, M. & Hiller, W. (2010). Psychological approaches to origins and treatments of somatoform disorders. Annual Review of Clinical Psychology. (6) ss. 257-283.