Kategoriarkiv: Experiment

Terapeutiska faktorer

Common factors, Evidensbaserad praktik, Experiment, Kontextuella modellen, Medicinska modellen, Praktikbaserad evidens, Psykoterapi

Vad är det egentligen som är verksamt i psykoterapi? Och hur ska man bedriva relevant forskning på området? Dessa frågor står i centrum för kontroversen kring den medicinska modellen som utgångspunkt för psykoterapiforskning. Kritiker menar att modellen saknar evidens och förordar en ”kontextuell modell”.

Den medicinska modellen saknar evidens.

Den medicinska modellen saknar evidens och leder inte psykoterapiforskningen framåt (Wampold, 2009). Den medicinska modellen bygger på fem antaganden, varav en, idén om ”specificitet”, varit särskilt granskad. Det är antagandet om specificitet (alltså att det är en specifik ingrediens som står för den terapeutiska verkan) som testas vid dubbelblinda RCT-studier för psykofarmaka.

De antaganden som ligger till grund för den medicinska modellen blir problematiska när de förs över till en annan domän – psykoterapiforskningen (Wampold, 2009). Metaanalyser visar att ”komponentstudier” där man lägger till eller tar bort en del av behandlingen, något som är vanligt inom KBT-fältet, inte ändrar utfallet. Psykoterapier som är mycket olika varandra har ändå samma effektstorlek.

Ett annat problem med den medicinska modellen som ideal för psykoterapiforskningen är antagandet att RCT är en framkomlig undersökningsmetod (Wampold, 2009). Psykoterapistudier kan nämligen inte vara blinda. När icke-verksamma behandlingar konstrueras för kontrollgrupper vet behandlaren om att han/hon utför något som inte förväntas ge någon effekt, risken är då också stor att patienten känner av detta och påverkas.

Terapeutiska faktorer (sk common factors), dvs. de underliggande faktorer som får vitt skilda terapiformer att fungera kan inte undersökas experimentellt. De kan inte undersökas på samma sätt som ingredienserna i psykofarmaka, dels för att de inte är specifikt åtskilda från varandra och dels för att de är immanenta i deltagarna, dvs. terapeuten och patienten, vilka inte kan avlägsnas från behandlingen (Wampold, 2009). Eftersom frånvaro/närvaro av terapeutiska faktorer kan inte manipuleras kan de heller testas i RCT-studier.

Terapeutiska faktorer

Alla terapier har samma underliggande faktorer som får dem att fungera (Miller, Hubble, Duncan, Wampold, 2009). Dessa faktorer kallas terapeutiska faktorer (eller common factors). Det finns ett stort antal terapeutiska faktorer beskrivna i litteraturen. De som vanligen pekas ut är övergripande kategorier som terapeuten, alliansen och patienten.

Terapeutisk faktor: Terapeuten

Alla terapeuter är inte lika bra. Den tillgängliga psykoterapiforskningen visar att terapeutens person alltid får betydligt större genomslag än psykoterapimetoden (Wampold, 2009).

Terapeuten är en av de mest robusta faktorerna och förklarar 8-9 % av variansen i utfall. Skillnaden mellan olika terapeuter beror inte på kön, år i yrket, antal diplom, teoretisk orientering, mängd handledning, egenterapi, eller användandet av evidensbaserade metoder (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009).

I en studie visade det sig t.ex. att endast 1/5 av dem som fick ”hjälp” av de 25 % sämsta terapeuterna uppnådde en reliabel förbättring (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009). (I framtiden kanske vi också får se hur terapeuten valideras, snarare än terapimetoden).

Terapeuten är alltså en ”terapeutisk faktor” som har relativt stor påverkan på utfallet av en psykoterapi. Ändå vet vi ganska lite om framgångsrika terapeuter. Men vi vet att de terapeuter som är mest framgångsrika som behandlare, är de som i större utsträckning efterfrågar negativ feedback från sina patienter. Både vad det gäller terapeutens arbete och hur denne bidrar till alliansen. De terapeuter som tillhör de 25 % mest framgångsrika utmärker sig genom att de arbetar på att engagera patienten samt att de pekar ut svårigheter i alliansen (Miller, Hubble, Duncan, Wampold, 2009).

Terapeutisk faktor: Allians

En annan viktig terapeutisk faktor är den terapeutiska alliansen. Den brukar definieras som a) bandet mellan parterna, b) en gemensam syn på patientens problem och c) en gemensam syn på vad man ska ägna sig åt i terapin (Wampold, 2009).

Bra allians är en av de bästa prediktorerna för utfall i psykoterapi – den har 5-7 gånger större påverkan än metod/teknik. Forskningen visar också tydligt att allians inte är en produkt av framgångsrik behandling, utan någonting som föregår det goda utfallet (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009).

Ett skifte är nödvändigt

Psykoterapiforskningen har varit missriktad. Den har undersökt psykoterapimetoder i stället för att undersöka det som verkligen är verksamt i psykoterapi. Därför har psykoterapin inte utvecklats något de senaste 30 åren, menar Miller, Hubble, Duncan och Wampold (2009). Som exempel lyfter de fram att man inte funnit något samband mellan diagnoser, sk evidensbaserade metoder, tid i behandling och förbättring. Vissa frågeformulär, bio-psyko-sociala utvärderingar och behandlingsmanualer utövar heller inget inflytande på utfallet av en behandling.

Wampold argumenterar för att det är dags att ersätta den medicinska modellen med ett program för terapeutiska faktorer (ett common factor-paradigm) (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009). Dvs. att gå bort från den medicinska modellen för psykoterapiforskning och in i den kontextuella medellen. Detta skulle betyda att vi också går från en överdriven betoning av evidensbaserad praktik till en mer klinisk relevant praktikbaserad evidens (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009).

Wampold (2009) kommenterar resultatet från psykoterapiforskningen så här:

  • RCT-studier som jämför effektiviteten hos två eller fler behandlingsmetoder bör upphöra.
  • Forskningen borde fokusera på vad som är verksamt i psykoterapi.
  • Särskild behandling ska inte rekommenderas före annan behandling vid olika diagnoser/besvär.
  • Kliniker ska hållas ansvariga för sina resultat.

Referenser

Hubble, M. A., Duncan, B. L., Miller, S. D., & Wampold, B. E. (2009). Introduction. I Duncan, Miller, Wampold & Hubble(red:er.), The Heart & Soul of Change. Delivering What Works in Therapy (2nd. Ed.) (ss. 49-81) . Washington, DC: American Psychological Association.

Miller, S. D., Hubble, M. A., Duncan, B. L., & Wampold, B. E. (2009). Delivering What Works. I Duncan, Miller, Wampold & Hubble(red:er.), The Heart & Soul of Change. Delivering What Works in Therapy (2nd. Ed.) (ss. 421-141). Washington, DC: American Psychological Association.

Wampold, B. E. (2009). The Research Evidence for Common Factors Models: A Historically Situated Perspective. I Duncan, Miller, Wampold & Hubble(red:er.), The Heart & Soul of Change. Delivering What Works in Therapy (2nd. Ed.) (ss. 23-46) . Washington, DC: American Psychological Association.

Ser vi slutet på den medicinska modellen?

Common factors, Evidensbaserad praktik, Experiment, Kontextuella modellen, Medicinska modellen, Praktikbaserad evidens, Psykofarmaka, Psykoterapi

Den medicinska modellen inom psykoterapiforskningen har på senare tid utsatts för allt häftigare kritik. Den bygger på felaktiga antaganden om vad som är verksamt i psykoterapi. Särskilt är idén om specificitet (eller särskilt verksamma ingredienser) ifrågasatt. Modellen saknar helt enkelt empiriskt stöd och behöver ersättas med en annan modell.

En del exponering, två delar tolkning …
I The Heart & Soul of Change: Delivering What Works in Therapy, får vi ta del av denna kritik. Redaktörerna och övriga kapitelförfattare guidar oss genom psykoterapiforskningens historia, den medicinska modellens grundantaganden och de terapeutiska faktorerna (som även kallas common factors). Boken är oundgänglig för varje kliniker och forskare inom psykoterapifältet.

Psykoterapiforskning fram till i dag

Över tid kan man se förändringar inom psykoterapiforskningen (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009). Nya terapiformer utvecklas fortfarande, men intresset för det nya och exotiska har släckts. Att metodutvecklingen (framtagandet av nya terapiformer) har avtagit beror på att vetenskapsgrenen som sådan har mognat. Utifrån Thomas Khuns teorier om vetenskapliga revolutioner kan man säga att psykoterapiforskningen gått från en pre-paradigmatisk fas till normalvetenskap.

Under en lång tid har ”schoolism” varit förhärskande, dvs. olika skolbildningar har hållt sig var för sig utan att interagera med varandra. Det har också funnits en uppfattning att man befinner sig i en konkurrenssituation gentemot varandra, och målet har varit att visa att man har den mest effektiva terapiformen (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009).

Även om uppdelningen i skolbildningar är problematisk har ändå forskningen visat på glädjande och konsistenta resultat – psykoterapi är effektivt! Effektstorlekar på 0.8 är återkommande vid utvärderingar. Detta är mycket stort jämfört med medicinen som ofta har mycket lägre effektstorlekar. Aspirin har t.ex. en effektstorlek på 0.03 (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009).

Utöver ”schoolism” har ett annat problem varit antagandet att den medicinska modellen är relevant för psykoterapi. Efter 40 år av psykoterapiforskning finns fortfarande inget stöd för att ”specifika ingredienser” skulle vara nödvändiga, eller ge några ”tilläggseffekter” för olika typer av psykiska problem (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009). Den slutsats man måste dra är att psykoterapi inte fungerar på samma sätt som psykofarmaka. Att det skulle finnas stöd för specifika psykoterapimetoder för specifika störningar är en myt. I stället kan en stor del av variansen i utfallet från psykoterapi hänföras på terapeuten.

Alla terapier fungerar – ”alla har vunnit” – det finns ingen evidens för att någon särskild metod/teknik skulle vara nödvändig eller överlägsen de andra (Hubble, Duncan, Miller & Wampold, 2009).

Den kontextuella modellen

Författarna argumenterar för att den medicinska modellen måste överges för en annan mer valid modell – den kontextuella modellen. Forskningen på ”terapeutiska faktorer” (även kallad common factors) är kanske det mest kända forskningsprogrammet inom denna modell. Terapeutiska faktorer antas – i motsats till ”ingredienserna” i den medicinska modellen – vara svåra att hålla isär samt vara inneboende i deltagarna (terapeut och patient) och därför inte möjliga att manipulera experimentellt; följdaktligen inte heller möjliga att testa i RCT-studier.


Referens

Hubble, M. A., Duncan, B. L., Miller, S. D., & Wampold, B. E. (2009). Introduction. I Duncan, Miller, Wampold & Hubble(red:er.), The Heart & Soul of Change. Delivering What Works in Therapy (2nd. Ed.) (ss. 49-81) . Washington, DC: American Psychological Association.

Metodologisk pluralism inom psykoanalytisk forskning

Adolf Grünbaum, Experiment, Fallstudie, Hermeneutik, Karl Popper, Metodologisk pluralism, Positivism, Psykoanalys, Sigmund Freud

I artikeln Minding the Gap Between Positivism and Hermeneutics in Psychoanalytic Research beskriver Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hur den psykoanalytiska rörelsen metodologiskt är uppdelad i två läger eller ”kulturer”. Det ena lägret beskrivs som neopositivistiskt och det andra som hermeneutiskt. Denna uppdelning verkar menligt på den psykoanalytiska forskningen menar författarna, som själva förspråkar metodologisk pluralism.

Psykoanalysens vetenskapliga status har länge varit ifrågasatt av mer positivistiskt inriktade debattörer. Debatten har bitvis varit hätsk och mer emotionellt grundade argument har haft företräde framför empiriska, vilket man kan tycka är både ironiskt och häpnadsväckande.

Psykoanalysens vetenskapliga status ifrågasätts

Eyseneck anklagade t.ex. psykoanalysen för att vara en pseudovetenskap eftersom man, enligt honom, inte kan formulera några testbara hypoteser utifrån psykoanalytisk teori. Andra har hävdat att psykoanalytiska hypoteser har testats och visat sig inte hålla måttet.

Sigmund Freud

     Så kallade Freud-bashers ska inte heller underskattas i sammanhanget. En ändlös serie anklagelser har genom åren riktats mot psykoanalysens grundare Sigmund Freud, både som person och som vetenskapsman. Freud har bl.a. anklagats för att tvinga på sina patienter sina idéer, vara en kokainmissbrukare, ha storhetsvansinne och vanföreställningar, ha en paranoid personlighet samt anklagats för att skapa myter om sig själv och psykoanalysen. Attackerna vilar dock sällan på evidens, och författarna till artikeln konkluderar:

”The fact that these and other accusations and allegations often rest on limited evidence (Holt, 1999; Köhler, 1996; Lothane, 1996, 1999; Robinson, 1993) may be somewhat surprising because proponents of this criticism are often found within cicles that otherwise demand the highest of scholary standards. Nevertheless, these criticism have been very influential.” (Luyten, Blatt & Corveleyn, 2006, s 575)

Karl Popper

Karl Popper, en av vetenskapsfilosofins mest inflytelsrika teoretiker, har också hävdat att psykoanalysen är ovetenskaplig eftersom, den enligt honom, inte är falsifierbar. När han hävdar att psykoanalytikern i en analys enbart söker bekräftelse på sina teorier visar han tyvärr bara sin okunskap om hur psykoanalytiskt arbete går till.

Adolf Grünbaum

     Vetenskapsfilosofen Adolf Grünbaum kritiserade psykoanalysen från en delvis annan vinkel, han hävdade att sättet att samla in data på i en psykoanalys, genom den fria associationen, leder till att analytiken påverkar analysanden på ett sådant sätt att data inte kan användas i forskningsyfte.
     Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hävdar tvärt emot att det finns ett stort antal studier som visar på att psykoanalytiska koncept kan testas empiriskt och att det finns ett solitt empiriskt stöd för flera av psykoanalysens antaganden. Dessutom ökar antalet sådana artiklar inom prestigefyllda mainstreamjournaler inom psykologi och psykiatri. Till detta ökar nu också antalet studier som påvisar effektiviteten hos olika former av psykodynamisk psykoterapi.
     Trots detta är det få frågor som väcker så stark debatt inom psykoanalysen som frågan om positivistisk, kvantitativ forskning på psykoanalytiska begrepp och/eller den psykoanalytiska situationen. I dag diskuteras frågan inom den psykoanalytiska rörelsen och både Journal of the American Psychoanalytic Association och International Journal of Psychoanalysis har haft specialnummer dedikerade frågan.

Debatt inom psykoanalysen: positivism och hermeneutik inom psykoanalytisk forskning

Två läger, eller kulturer som författarna uttrycker det, kan utkristalliseras. Det ena lägret utgör en mer tolkande tradition och betonar mening och syfte med mänskligt vara och förlitar sig på fallstudien, eller andra kvalitativa forskningsmetoder, för att generera eller undersöka psykoanalytiska teorier (hermeneutik). Det andra lägret utgår från metoder hämtade i natur- och samhällsvetenskap, vilka betonar orsak-verkan-relationer och statistisk sannolikhet (positivism). I viss mån kommer denna uppdelning att följa uppdelningen mellan mer idiografiska ansatser, vilka betonar det unika i individen och mer nomotetiska ansatser, vilka betonar lagbundenheter mellan individer. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) identifierar tre övergripande områden där det för närvarande råder kontrovers.

Kontrovers 1: vad är sant?

Synen på sanningen. Vissa hävdar att narrativ ”sanning” är viktigare än historisk sanning i en psykoanalys. Andra hävdar att psykoanalysen inte bör formulera ”lagar” för mänskligt beteende. Den andra sidan i kontroversen hävdar att psykoanalysen är något mer än den rena idiosynkratiska upplevelsen och hävdar att sådana koncept som primär/sekundär process, försvar och psykosexuell utveckling omöjliggörs av en relativistisk ståndpunkt. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) beskriver detta som en kontrovers mellan postmodernism och neopositivism.

Kontrovers 2: kan experiment göra någon nytta?

En annan kontrovers rör den kvasi-experimentella forskningsdesignen. Det många frågar sig är om denna design kan göra psykoanalytiska koncept rättvisa. Flera debattörer hävdar att det inte bara är svårt, utan till och med omöjligt att bedriva psykoanalytisk forskning med en sådan design. Man menar att en sådan design skulle göra våld på komplexiteten i de psykoanalytiska koncepten, och därför kunna hota psykoanalysens själva essens. Denna inställning är förståelig då (kvasi)experimentell forskning på psykoanalytiska begrepp för det mesta (om inte alltid?) varit undermålig och av ringa relevans för klinikern. Som ett exempel lyfts den experimentella forskningen om bortträngning fram. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hänvisar till en studie av Shevrin och Bond från 1993 som visar att inte ett enda experiment, ditintills, har testat teorin om bortträngning på ett adekvat sätt. Nästan all experimentell forskning om bortträngning vilar på felaktiga föreställningar om teorin. Många studier utgår tex ifrån att människor på ett generellt plan tränger bort sexuellt och aggressivt innehåll från medvetandet. För att testa den hypotesen brukar testdeltagare få se stimulusord av neutral, sexuell och aggressiv karaktär, sedan testats deltagarnas minne av de olika orden. Dessa experiment missar helt att teorin om bortträngning postulerar att det är specifikt, inte generellt, omedvetet material som inte får tillträde till medvetandet, samt att denna omedvetenhet är individuellt motiverad. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att det enda sättet att testa teorin är en ansats som kombinerar idiografiska och nomotetiska metoder, t.ex. genom att i en intervju identifiera individuella konfliktfyllda områden och sedan konstruera idiografiska stimuli för ett experiment.

Kontrovers 3: duger fallstudien?

En tredje kontrovers rör synen på fallstudien. Frågan är i vilken utsträckning man ska ta till sig den extrapsykoanalytiska kritiken på fallstudiens vetenskapliga status. Särskilt handlar det om hur man förhåller sig till Grünbaums kritik att analytikern påverkar materialet som kommer fram, men även hur man förhåller sig till Poppers idé om att skilja på en kontext av upptäckt och en kontext för hypotestestning. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att i stället för att förkasta fallstudien som ovetenskaplig bör den göras mer rigorös för att möta kraven på vetenskaplighet. De förordar den kontrollerade fallstudien. Denna har till skillnad mot den okontrollerade fallstudien en tydlig hypotes, utförlig beskrivning av metoden och ett tydligt åtskiljande mellan resultaten och tolkningen av resultaten. Författarna till artikeln argumenterar för användandet av psykodynamiska mätinstrument för att mäta processer i psykoterapi. T.ex. nämns PQS och SWAP, vilka båda kan användas både för individer och grupper. Den andra sidan i kontroversen hävdar att fallstudien duger gott i dess klassiska form, och att den är det bästa sättet att testa psykoanalytisk teori.

Sammanfattning

Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) argumenterar för att överbrygga gapet mellan positivism och hermeneutik inom psykoanalysen. De menar att det inte är produktivt att se idiografiska och nomotetiska ansatser som varandras motsatser. I stället bör man se dem som komplementerande och förespråkar vad de kallar metodologisk pluralism. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att fynd som gjorts på en nomotetisk nivå alltid måste testas på en idiografisk nivå och vice versa. I stället för att ta ställning för en specifik metod bör psykoanalysen spela en aktiv roll inom metodutvecklingen, så att forskningsmetoderna kan bli relevanta och spegla en komplex klinisk verklighet på ett adekvat sätt. Genom att inte ta principiell ställning för olika ansatser underlättas också utbytet med andra vetenskapliga discipliner inom humanvetenskap och naturvetenskap.

Referens

Luyten, P., Blatt, S. J. & Corveleyn, J. (2006). Minding the Gap Between Positivism and Hermeneutics in Psychoanalytic Research. J Am Psychoanal Assoc, vol 54, no 2, pp 571-610.