Kategoriarkiv: Hans-Georg Gadamer

Filosofisk tolkningslära i psykoterapi

I artikeln Hermeneutics and Psychoanalytically Oriented Psychotherapy argumenterar Hermann Lang, professor i psykiatri och psykoanalys, för att hermeneutik är särskilt användbar för att förstå och förändra neurotiska och andra psykogena störningar.

 

Den hermeneutiska spiralen

Hermeneutik är ursprungligen en teknik för att tolka text. Svåra eller obegripliga texter, t.ex. Bibeln, har krävt en sådan tolkningsteknik. För filosofen Hans-Georg Gadamer är detta bara ett användningsområde för hermeneutiken, enligt honom kan allt mänskligt vara tolkas hermeneutiskt. Hermeneutiken är en teknik för att skapa förståelse för det som först framstår som obegripligt.

Lang argumenterar för att vi stöter på det ”obegripliga”, ”främmande” eller ”konstiga” när vi konfronteras med psykogena besvär i den kliniska praktiken. Särskilt användbar blir hermeneutiken när det inte bara finns ”obegripliga” inslag utan när också möjligheterna till kommunikation och en gemensam syn på saken saknas eller är störd. Detta kan man se vid fobier, tvångsmässiga symptom, depression, neuroser, psykoser och psykosomatiska besvär.

Lang tar upp Freuds exempel på hur barnets fekalier kan betraktas/tolkas som en ”gåva”, att ge eller inte ge till föräldrarna. Att gå på pottan blir en akt av att lyda och/eller vara duktigt. Att inte gå på pottan kan vara ett misslyckande eller en akt av trots. Genom denna tolkning av det kroppsliga har ett överskridande skett från det kroppsliga till det sociala. Att ge efter eller hålla emot blir således en akt av elementär mellanmänsklig kommunikation. Lang menar att oavsett hur naturen gör sig påmind, t.ex. vid uppkomst av psykiska störningar, så kommer den alltid att uppfattas och tolkas som en del av en kommunikativ process.

I en referens till Hegel menar Lang att självet blir till i en process av ömsesidig igenkänning, men att psykiskt lidande framstår som en privat restriktion av det kommunikativa varat, alltså en försvårande omständighet för denna igenkänning. Tolkningsprocessen blir då ett botemedel i form av en igenkännings/tillblivelseprocess. Denna process har inget egentligt slut, Lang skriver att förståelsen av det förgångna aldrig kan vara slutgiltigt.

I stället för att betrakta patientens liv som en räcka av objektifierbara ”livshändelser” bör man betrakta dessa mot bakgrund av den förståelsehorisont patienten har. Denna är en oskiljaktig del av patientens symptom. I psykoterapi förändras t.ex. bilden en patient har av sina föräldrar; bilden som tidigare verkade ha en fix mening framträder i ett nytt ljus. Hur det förgångna upplevs är inte något som är oberoende av den aktuella kontexten, förändringen av symptomets själva innebörd förändrar faktiskt symptomet självt, eftersom tolkningen är en del av det.

Avslutningsvis lyfter Lang fram det ofruktbara i att bara fokusera på patientens nusituation, d.v.s. att inte beakta patientens historicitet – vissa trauman måste tas upp i terapin, trauman som har tystat patienten emotionellt, och därför inte kunnat bearbetas eller bemästrats.

Man kan kanske säga att där den hermeneutiska spiralen har gått 360° har man återfunnit en annan symptombild, eller ett symptom i upplösning. Men denna process är inte möjlig om inte dét tystade och obemästrade görs till föremål för tolkning.

 

Referens

Lang, H. (1995). Hermeneutics and Psychoanalytically Oriented Psychotherapy. American Journal of Psychotherapy, Vol 49, No 2: 215-224.