Kategoriarkiv: Filosofi

Att läsa Varat och Tiden

Jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck av att ha läst Varat och Tiden (Band 1) av den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976). Utan filosofisk skolning är läsning av Varat och Tiden ingen enkel sak, men väl mödan värd för den som tycker om att tänka nya tankar. Jag tänker inte ens försöka göra texten rättvisa, men detta kan kanske trots allt vara en subjektiv ingång till ett centralt filosofiskt verk.

Martin Heidegger säger sig vilja ställa frågan om varats mening. Det är på många sätt en märklig fråga och upptakten till denna fråga visar sig vara lång. Innan vi är därhän att vi förstår vad vi skulle kunna mena med en sådan fråga måste Heidegger lotsa oss genom en rad förberedande frågeställningar. Hållningen i hela boken är hermeneutisk, och tolkningen sker hela tiden i flera steg.

För att alls förstå någonting av boken måste man försöka tränga in i Heideggers begreppsvärld. Eftersom man inte kan ha denna klar för sig innan man läst boken är det mycket som framstår som dunkelt, men efter hand, ju mer man läser, blir klarare.

Syftet med Varat och Tiden är att ställa frågan om varats mening på nytt. Heidegger menar att den filosofiska traditionen har fördunklat frågeställningen. Frågan gäller alltså: vad innebär det att någonting är? För att svara på den frågan börjar Heidigger med att fråga vad vi själva är. Människan – eller Tillvaron som Heidegger säger – kan bara beskrivas i sina möjligheter. Tillvaron har möjlighet att välja sig själv eller förlora sig själv; att vara egentlig eller vara oegentlig.

Heidegger gör en stor poäng av att skilja på Tillvaro-mässigt vara och icke-Tillvaromässigt vara. Olika sätt att vara på för Tillvaron (alltså människan) kallat Heidegger existentialier. Det icke-Tillvaromässiga varats olika sätt att vara på kallar han kategorier. En stor del av boken handlar om att göra olika distinktioner mellan olika typer av existentialier och kategorier. Alltså hur tingen är och hur människan är. Människorna och tingen får olika begrepp för att kunna förstås filosofiskt-ontologiskt. Människorna (Tillvaron) är existentialt, och förekommer factiskt. Det icke-Tillvaromässiga varandet (det som är förhanden eller tillhands) är kategorialt, och förekommer faktiskt.

Människan (Tillvaron) är i världen (dvs. har i-världen-varo). Världen som människan befinner sig i är alltid redan där. Människan beskrivs som kastad ut i världen, samtidigt som hon i sig självt är ett utkast (dvs. sina möjligheter) – människan är i en ontologisk bemärkelse ett kastat utkast. Allt detta kunna-vara som människan ärskapar ångest. Heidegger beskriver ångestens objekt som livet självt. Utöver att människan är kastad in i en värld och att hon alltid är sina möjligheter är hon också redan stämd. Även om man inte ska uppfatta stämdheten som som ett psykiskt tillstånd, kan det vara svårt att göra annat. Heidegger tar fruktan som ett exempel på stämdhet. Jag uppfattar det som att i fruktan kan man inte vara på något annat sätt, dvs. man kan inte gå utanför denna stämdhet och tolka världen utifrån en annan position.

Heidegger är inte intresserad av hur världen skulle vara utan människan. Det som intresserar honom är i stället hur människan upptäcker sin värld, hur hon tolkar den och hur hon på olika sätt förhåller sig till det som finns i den. Världen beskrivs som ett hänvisningssammanhang där tingen pekar på något bortom dem, tex hammaren pekar på vad den kan användas till, vem som har tillverkat den osv. Rummet tolkas först som en helhet och därefter får delarna däri sin mening. Ett exempel är att rummet först tolkas som en verkstad, ett vardagsrum etc och först därefter ges de enskilda möblerna, verktygen etc. sin mening.

Ett centralat begrepp i Varat och Tiden är Mannet. Mannet är genomsnittet av all Tillvaro. Mannet är normbärande och avsäger sig ansvar, liksom all särprägel. Mannet är ingen särskild och alla i allmänhet. Mannet är så som man gör; att göra så som man brukar göra. Mannet sprider också skvaller som därigenom får auktoritet ”så ligger det till, för så säger folk.” Mannets skvaller är ett sätt att förstå något utan att själv tillägna sig detta och är därför ingen äkta förståelse enligt Heidegger.

Men att försöka dra sig undan Mannet är inte nödvändigtvis någon lösning. Att dra sig undan den grå massan så som man gör när man drar sig undan den grå massan är lika oegentligt som något annat Mannet skulle kunna göra. Egentligheten ligger i det egna utkastet, alltså de egna möjligheterna.

Lyssna på Filosofiska rummet, om Varat och Tiden.

Referens

Heidegger, M. (1993). Varat och tiden (del 1). Göteborg: Daidalos.