Kategoriarkiv: Hermeneutik

Att läsa Varat och Tiden

Jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck av att ha läst Varat och Tiden (Band 1) av den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976). Utan filosofisk skolning är läsning av Varat och Tiden ingen enkel sak, men väl mödan värd för den som tycker om att tänka nya tankar. Jag tänker inte ens försöka göra texten rättvisa, men detta kan kanske trots allt vara en subjektiv ingång till ett centralt filosofiskt verk.

Martin Heidegger säger sig vilja ställa frågan om varats mening. Det är på många sätt en märklig fråga och upptakten till denna fråga visar sig vara lång. Innan vi är därhän att vi förstår vad vi skulle kunna mena med en sådan fråga måste Heidegger lotsa oss genom en rad förberedande frågeställningar. Hållningen i hela boken är hermeneutisk, och tolkningen sker hela tiden i flera steg.

För att alls förstå någonting av boken måste man försöka tränga in i Heideggers begreppsvärld. Eftersom man inte kan ha denna klar för sig innan man läst boken är det mycket som framstår som dunkelt, men efter hand, ju mer man läser, blir klarare.

Syftet med Varat och Tiden är att ställa frågan om varats mening på nytt. Heidegger menar att den filosofiska traditionen har fördunklat frågeställningen. Frågan gäller alltså: vad innebär det att någonting är? För att svara på den frågan börjar Heidigger med att fråga vad vi själva är. Människan – eller Tillvaron som Heidegger säger – kan bara beskrivas i sina möjligheter. Tillvaron har möjlighet att välja sig själv eller förlora sig själv; att vara egentlig eller vara oegentlig.

Heidegger gör en stor poäng av att skilja på Tillvaro-mässigt vara och icke-Tillvaromässigt vara. Olika sätt att vara på för Tillvaron (alltså människan) kallat Heidegger existentialier. Det icke-Tillvaromässiga varats olika sätt att vara på kallar han kategorier. En stor del av boken handlar om att göra olika distinktioner mellan olika typer av existentialier och kategorier. Alltså hur tingen är och hur människan är. Människorna och tingen får olika begrepp för att kunna förstås filosofiskt-ontologiskt. Människorna (Tillvaron) är existentialt, och förekommer factiskt. Det icke-Tillvaromässiga varandet (det som är förhanden eller tillhands) är kategorialt, och förekommer faktiskt.

Människan (Tillvaron) är i världen (dvs. har i-världen-varo). Världen som människan befinner sig i är alltid redan där. Människan beskrivs som kastad ut i världen, samtidigt som hon i sig självt är ett utkast (dvs. sina möjligheter) – människan är i en ontologisk bemärkelse ett kastat utkast. Allt detta kunna-vara som människan ärskapar ångest. Heidegger beskriver ångestens objekt som livet självt. Utöver att människan är kastad in i en värld och att hon alltid är sina möjligheter är hon också redan stämd. Även om man inte ska uppfatta stämdheten som som ett psykiskt tillstånd, kan det vara svårt att göra annat. Heidegger tar fruktan som ett exempel på stämdhet. Jag uppfattar det som att i fruktan kan man inte vara på något annat sätt, dvs. man kan inte gå utanför denna stämdhet och tolka världen utifrån en annan position.

Heidegger är inte intresserad av hur världen skulle vara utan människan. Det som intresserar honom är i stället hur människan upptäcker sin värld, hur hon tolkar den och hur hon på olika sätt förhåller sig till det som finns i den. Världen beskrivs som ett hänvisningssammanhang där tingen pekar på något bortom dem, tex hammaren pekar på vad den kan användas till, vem som har tillverkat den osv. Rummet tolkas först som en helhet och därefter får delarna däri sin mening. Ett exempel är att rummet först tolkas som en verkstad, ett vardagsrum etc och först därefter ges de enskilda möblerna, verktygen etc. sin mening.

Ett centralat begrepp i Varat och Tiden är Mannet. Mannet är genomsnittet av all Tillvaro. Mannet är normbärande och avsäger sig ansvar, liksom all särprägel. Mannet är ingen särskild och alla i allmänhet. Mannet är så som man gör; att göra så som man brukar göra. Mannet sprider också skvaller som därigenom får auktoritet ”så ligger det till, för så säger folk.” Mannets skvaller är ett sätt att förstå något utan att själv tillägna sig detta och är därför ingen äkta förståelse enligt Heidegger.

Men att försöka dra sig undan Mannet är inte nödvändigtvis någon lösning. Att dra sig undan den grå massan så som man gör när man drar sig undan den grå massan är lika oegentligt som något annat Mannet skulle kunna göra. Egentligheten ligger i det egna utkastet, alltså de egna möjligheterna.

Lyssna på Filosofiska rummet, om Varat och Tiden.

Referens

Heidegger, M. (1993). Varat och tiden (del 1). Göteborg: Daidalos.

Filosofisk tolkningslära i psykoterapi

I artikeln Hermeneutics and Psychoanalytically Oriented Psychotherapy argumenterar Hermann Lang, professor i psykiatri och psykoanalys, för att hermeneutik är särskilt användbar för att förstå och förändra neurotiska och andra psykogena störningar.

 

Den hermeneutiska spiralen

Hermeneutik är ursprungligen en teknik för att tolka text. Svåra eller obegripliga texter, t.ex. Bibeln, har krävt en sådan tolkningsteknik. För filosofen Hans-Georg Gadamer är detta bara ett användningsområde för hermeneutiken, enligt honom kan allt mänskligt vara tolkas hermeneutiskt. Hermeneutiken är en teknik för att skapa förståelse för det som först framstår som obegripligt.

Lang argumenterar för att vi stöter på det ”obegripliga”, ”främmande” eller ”konstiga” när vi konfronteras med psykogena besvär i den kliniska praktiken. Särskilt användbar blir hermeneutiken när det inte bara finns ”obegripliga” inslag utan när också möjligheterna till kommunikation och en gemensam syn på saken saknas eller är störd. Detta kan man se vid fobier, tvångsmässiga symptom, depression, neuroser, psykoser och psykosomatiska besvär.

Lang tar upp Freuds exempel på hur barnets fekalier kan betraktas/tolkas som en ”gåva”, att ge eller inte ge till föräldrarna. Att gå på pottan blir en akt av att lyda och/eller vara duktigt. Att inte gå på pottan kan vara ett misslyckande eller en akt av trots. Genom denna tolkning av det kroppsliga har ett överskridande skett från det kroppsliga till det sociala. Att ge efter eller hålla emot blir således en akt av elementär mellanmänsklig kommunikation. Lang menar att oavsett hur naturen gör sig påmind, t.ex. vid uppkomst av psykiska störningar, så kommer den alltid att uppfattas och tolkas som en del av en kommunikativ process.

I en referens till Hegel menar Lang att självet blir till i en process av ömsesidig igenkänning, men att psykiskt lidande framstår som en privat restriktion av det kommunikativa varat, alltså en försvårande omständighet för denna igenkänning. Tolkningsprocessen blir då ett botemedel i form av en igenkännings/tillblivelseprocess. Denna process har inget egentligt slut, Lang skriver att förståelsen av det förgångna aldrig kan vara slutgiltigt.

I stället för att betrakta patientens liv som en räcka av objektifierbara ”livshändelser” bör man betrakta dessa mot bakgrund av den förståelsehorisont patienten har. Denna är en oskiljaktig del av patientens symptom. I psykoterapi förändras t.ex. bilden en patient har av sina föräldrar; bilden som tidigare verkade ha en fix mening framträder i ett nytt ljus. Hur det förgångna upplevs är inte något som är oberoende av den aktuella kontexten, förändringen av symptomets själva innebörd förändrar faktiskt symptomet självt, eftersom tolkningen är en del av det.

Avslutningsvis lyfter Lang fram det ofruktbara i att bara fokusera på patientens nusituation, d.v.s. att inte beakta patientens historicitet – vissa trauman måste tas upp i terapin, trauman som har tystat patienten emotionellt, och därför inte kunnat bearbetas eller bemästrats.

Man kan kanske säga att där den hermeneutiska spiralen har gått 360° har man återfunnit en annan symptombild, eller ett symptom i upplösning. Men denna process är inte möjlig om inte dét tystade och obemästrade görs till föremål för tolkning.

 

Referens

Lang, H. (1995). Hermeneutics and Psychoanalytically Oriented Psychotherapy. American Journal of Psychotherapy, Vol 49, No 2: 215-224.

 

Metodologisk pluralism inom psykoanalytisk forskning

I artikeln Minding the Gap Between Positivism and Hermeneutics in Psychoanalytic Research beskriver Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hur den psykoanalytiska rörelsen metodologiskt är uppdelad i två läger eller ”kulturer”. Det ena lägret beskrivs som neopositivistiskt och det andra som hermeneutiskt. Denna uppdelning verkar menligt på den psykoanalytiska forskningen menar författarna, som själva förspråkar metodologisk pluralism.

Psykoanalysens vetenskapliga status har länge varit ifrågasatt av mer positivistiskt inriktade debattörer. Debatten har bitvis varit hätsk och mer emotionellt grundade argument har haft företräde framför empiriska, vilket man kan tycka är både ironiskt och häpnadsväckande.

Psykoanalysens vetenskapliga status ifrågasätts

Eyseneck anklagade t.ex. psykoanalysen för att vara en pseudovetenskap eftersom man, enligt honom, inte kan formulera några testbara hypoteser utifrån psykoanalytisk teori. Andra har hävdat att psykoanalytiska hypoteser har testats och visat sig inte hålla måttet.

Sigmund Freud

     Så kallade Freud-bashers ska inte heller underskattas i sammanhanget. En ändlös serie anklagelser har genom åren riktats mot psykoanalysens grundare Sigmund Freud, både som person och som vetenskapsman. Freud har bl.a. anklagats för att tvinga på sina patienter sina idéer, vara en kokainmissbrukare, ha storhetsvansinne och vanföreställningar, ha en paranoid personlighet samt anklagats för att skapa myter om sig själv och psykoanalysen. Attackerna vilar dock sällan på evidens, och författarna till artikeln konkluderar:

”The fact that these and other accusations and allegations often rest on limited evidence (Holt, 1999; Köhler, 1996; Lothane, 1996, 1999; Robinson, 1993) may be somewhat surprising because proponents of this criticism are often found within cicles that otherwise demand the highest of scholary standards. Nevertheless, these criticism have been very influential.” (Luyten, Blatt & Corveleyn, 2006, s 575)

Karl Popper

Karl Popper, en av vetenskapsfilosofins mest inflytelsrika teoretiker, har också hävdat att psykoanalysen är ovetenskaplig eftersom, den enligt honom, inte är falsifierbar. När han hävdar att psykoanalytikern i en analys enbart söker bekräftelse på sina teorier visar han tyvärr bara sin okunskap om hur psykoanalytiskt arbete går till.

Adolf Grünbaum

     Vetenskapsfilosofen Adolf Grünbaum kritiserade psykoanalysen från en delvis annan vinkel, han hävdade att sättet att samla in data på i en psykoanalys, genom den fria associationen, leder till att analytiken påverkar analysanden på ett sådant sätt att data inte kan användas i forskningsyfte.
     Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hävdar tvärt emot att det finns ett stort antal studier som visar på att psykoanalytiska koncept kan testas empiriskt och att det finns ett solitt empiriskt stöd för flera av psykoanalysens antaganden. Dessutom ökar antalet sådana artiklar inom prestigefyllda mainstreamjournaler inom psykologi och psykiatri. Till detta ökar nu också antalet studier som påvisar effektiviteten hos olika former av psykodynamisk psykoterapi.
     Trots detta är det få frågor som väcker så stark debatt inom psykoanalysen som frågan om positivistisk, kvantitativ forskning på psykoanalytiska begrepp och/eller den psykoanalytiska situationen. I dag diskuteras frågan inom den psykoanalytiska rörelsen och både Journal of the American Psychoanalytic Association och International Journal of Psychoanalysis har haft specialnummer dedikerade frågan.

Debatt inom psykoanalysen: positivism och hermeneutik inom psykoanalytisk forskning

Två läger, eller kulturer som författarna uttrycker det, kan utkristalliseras. Det ena lägret utgör en mer tolkande tradition och betonar mening och syfte med mänskligt vara och förlitar sig på fallstudien, eller andra kvalitativa forskningsmetoder, för att generera eller undersöka psykoanalytiska teorier (hermeneutik). Det andra lägret utgår från metoder hämtade i natur- och samhällsvetenskap, vilka betonar orsak-verkan-relationer och statistisk sannolikhet (positivism). I viss mån kommer denna uppdelning att följa uppdelningen mellan mer idiografiska ansatser, vilka betonar det unika i individen och mer nomotetiska ansatser, vilka betonar lagbundenheter mellan individer. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) identifierar tre övergripande områden där det för närvarande råder kontrovers.

Kontrovers 1: vad är sant?

Synen på sanningen. Vissa hävdar att narrativ ”sanning” är viktigare än historisk sanning i en psykoanalys. Andra hävdar att psykoanalysen inte bör formulera ”lagar” för mänskligt beteende. Den andra sidan i kontroversen hävdar att psykoanalysen är något mer än den rena idiosynkratiska upplevelsen och hävdar att sådana koncept som primär/sekundär process, försvar och psykosexuell utveckling omöjliggörs av en relativistisk ståndpunkt. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) beskriver detta som en kontrovers mellan postmodernism och neopositivism.

Kontrovers 2: kan experiment göra någon nytta?

En annan kontrovers rör den kvasi-experimentella forskningsdesignen. Det många frågar sig är om denna design kan göra psykoanalytiska koncept rättvisa. Flera debattörer hävdar att det inte bara är svårt, utan till och med omöjligt att bedriva psykoanalytisk forskning med en sådan design. Man menar att en sådan design skulle göra våld på komplexiteten i de psykoanalytiska koncepten, och därför kunna hota psykoanalysens själva essens. Denna inställning är förståelig då (kvasi)experimentell forskning på psykoanalytiska begrepp för det mesta (om inte alltid?) varit undermålig och av ringa relevans för klinikern. Som ett exempel lyfts den experimentella forskningen om bortträngning fram. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hänvisar till en studie av Shevrin och Bond från 1993 som visar att inte ett enda experiment, ditintills, har testat teorin om bortträngning på ett adekvat sätt. Nästan all experimentell forskning om bortträngning vilar på felaktiga föreställningar om teorin. Många studier utgår tex ifrån att människor på ett generellt plan tränger bort sexuellt och aggressivt innehåll från medvetandet. För att testa den hypotesen brukar testdeltagare få se stimulusord av neutral, sexuell och aggressiv karaktär, sedan testats deltagarnas minne av de olika orden. Dessa experiment missar helt att teorin om bortträngning postulerar att det är specifikt, inte generellt, omedvetet material som inte får tillträde till medvetandet, samt att denna omedvetenhet är individuellt motiverad. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att det enda sättet att testa teorin är en ansats som kombinerar idiografiska och nomotetiska metoder, t.ex. genom att i en intervju identifiera individuella konfliktfyllda områden och sedan konstruera idiografiska stimuli för ett experiment.

Kontrovers 3: duger fallstudien?

En tredje kontrovers rör synen på fallstudien. Frågan är i vilken utsträckning man ska ta till sig den extrapsykoanalytiska kritiken på fallstudiens vetenskapliga status. Särskilt handlar det om hur man förhåller sig till Grünbaums kritik att analytikern påverkar materialet som kommer fram, men även hur man förhåller sig till Poppers idé om att skilja på en kontext av upptäckt och en kontext för hypotestestning. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att i stället för att förkasta fallstudien som ovetenskaplig bör den göras mer rigorös för att möta kraven på vetenskaplighet. De förordar den kontrollerade fallstudien. Denna har till skillnad mot den okontrollerade fallstudien en tydlig hypotes, utförlig beskrivning av metoden och ett tydligt åtskiljande mellan resultaten och tolkningen av resultaten. Författarna till artikeln argumenterar för användandet av psykodynamiska mätinstrument för att mäta processer i psykoterapi. T.ex. nämns PQS och SWAP, vilka båda kan användas både för individer och grupper. Den andra sidan i kontroversen hävdar att fallstudien duger gott i dess klassiska form, och att den är det bästa sättet att testa psykoanalytisk teori.

Sammanfattning

Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) argumenterar för att överbrygga gapet mellan positivism och hermeneutik inom psykoanalysen. De menar att det inte är produktivt att se idiografiska och nomotetiska ansatser som varandras motsatser. I stället bör man se dem som komplementerande och förespråkar vad de kallar metodologisk pluralism. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att fynd som gjorts på en nomotetisk nivå alltid måste testas på en idiografisk nivå och vice versa. I stället för att ta ställning för en specifik metod bör psykoanalysen spela en aktiv roll inom metodutvecklingen, så att forskningsmetoderna kan bli relevanta och spegla en komplex klinisk verklighet på ett adekvat sätt. Genom att inte ta principiell ställning för olika ansatser underlättas också utbytet med andra vetenskapliga discipliner inom humanvetenskap och naturvetenskap.

Referens

Luyten, P., Blatt, S. J. & Corveleyn, J. (2006). Minding the Gap Between Positivism and Hermeneutics in Psychoanalytic Research. J Am Psychoanal Assoc, vol 54, no 2, pp 571-610.