Möte 14: Jaget och kritik av jag-psykologin

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets fjortonde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Några reflektioner över jaget” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter. I ”Jaget och detet” presenterar Freud flera olika perspektiv på jaget som psykisk instans. Jag-psykologerna i USA kom att betona jaget som agent, Lacan å andra sidan lyfter upp jaget som objekt.

De kliniska implikationerna av detta är märkbara, inte minst vad gäller synen på subjektets relation till verkligheten och huruvida man intresserar sig för den reala verkligheten eller den psykiska verkligheten. Jag-psykologen, och detta gäller även flera moderna terapiformer, frågar sig ”hände detta verkligen på riktigt?” Resultatet blir att patienten modelleras efter analytikerns välavvägda förnuft och behandlingen kan slutföras när patienten identifierat sig med behandlaren i tillräcklig utsträckning.

En viktig diskussion fördes kring Lacans retoriska fråga om det verkligen är fördelaktigt att ha ett starkt jag. Vissa neurotiker kan faktiskt vara svåra att behandla just för att det har ett så starkt jag. Vi talade också om hur behandlaren för in ett motstånd i det psykoterapeutiska arbetet genom att vilja styra samtalet och på så vis stoppar patientens arbete med att symbolisera sina erfarenheter.

2 reaktioner på ”Möte 14: Jaget och kritik av jag-psykologin”

  1. Att försöka styra in våra patienter på rätt spår och få dem se verkligheten så som jag förstår dem, är inte en så fruktsam väg. Tycker jag. Svårt att förena med begreppet ”sense of agency”. Vill påminna om Bion; att möta varje patient vid varje samtal utan minne och begär.

    1. Tack för din kommentar, vi kan bara instämma i det. Nuvarande sjukvårdsideologier väljer anpassning snarare än emancipation. Det är inget nytt och har tyvärr även varit en tendens inom det psykoanalytiska fältet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *