Möte 28: Överföring och drift, del 2

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tjugoåttonde möte tog vi del av Jacques Lacans föreläsningar 10 – 15 i hans elfte seminarium om psykoanalysens grundbegrepp och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.

Vad som inte kan erinras upprepas i beteendet enligt Freud. Lacan uppfattar överföringen på detta sätt, han definierar överföringen som omsättning i handling av det omedvetnas sexuella realitet, och anger överföringen som en ”stängning” av kontakten med det omedvetna materialet. Lacan analyserar överföringssituationer som andra psykoanalytiker gett exempel på för att visa att människans begär är den Andres begär, psykoanalytikerns eget begär inverkar således på överföringsfenomen man kan se hos patienterna, t.ex. deras drömmar.

Vad gäller driften gör Lacan en tydlig distinktion mellan behov och drift. Behovet kopplar Lacan till homeostas och lustupplevelse (Freuds lust- och realitetsprinciper). Ett sätt att förstå skillnaden mellan behovet och det driftsmässigt kravet är att tänka att inget objekt för behovet kan tillfredsställa driften, den orala driften till exempel vill ha ”läckerheter” inte föda.

Lacan menar att det inte finns något orsaksförhållande mellan den ena partialdriften och den andra, övergången sker inte genom en biologisk mognadsprocess, utan genom ett ingripande, en ”omkastning” av den Andres krav gentemot subjektet. Samtidigt kan vi inte hitta kärleken i drifterna. Kärleken är en narcissistisk historia som hänförs till jaget. I kärleken finns en reciprocitet, i drifterna är man helt ensam.

Möte 27: Blicken, del 2

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tjugosjunde mötet diskuterades föreläsningarna 6 – 9 ur Jacques Lacans elfte seminarium. Dessa avsnitt fokuserar på blicken och att betrakta/betraktas.

Vi diskuterade hur blickens multipla betydelser spelar in i det terapeutiska mötet där analytikerns blick och perspektiv blir av vikt för analysanden. Blicken kan sägas upphäva avskildheten mellan de båda och kanske innebära en sammansmältning. Analysanden kanske kan fås att se sig utifrån ett nytt perspektiv, utifrån den Andres blick. Vi talade om olika erfarenheter av ögonkontakt i kliniska möten. Vi diskuterade även hur vi formas av samhällets blick och vad som visar oss för våra blickar i drömmar.

Möte 26: Det omedvetna och upprepningen

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tjugosjätte möte tog vi del av Jacques Lacans föreläsningar 1 – 5 i hans elfte seminarium om psykoanalysens grundbegrepp och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.

Lacan börjar här med att ringa in vetenskapen. Vetenskapen behöver ett objekt menar Lacan och gör jämförelsen mellan agronomi och agrikultur för att sedan ställa sig frågan om vilket objekt som är psykoanalysens. Han landar i att det omedvetna begäret är psykoanalysens objekt. Det är lämpligt att utgå ifrån att det omedvetna är strukturerats som ett språk om man vill göra psykoanalysen till en vetenskap om det omedvetna begäret. ”Det är lingvistiken som som försäkrar oss om at det finns något bestämbart, tillgängligt och objektiverbart under termen det omedvetna (sid. 36). Det omedvetna är hos Lacan det ännu icke realiserade, varken vara  eller icke-vara utan just något orealiserat. Samtidigt anges det omedvetna ha en plats mellan varseblivning och medvetande.

Möte 25: Upprepningen

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tjugofemte möte tog vi del av texter av Bruce Fink, Jacques-Alain Miller och Anne Dunand och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.

Fink skriver att upprepningen involverar något man inte kan erinra sig, något som inte kan tänkas eller sägas. Det handlar om relationen mellan föreställningen (reell nivå) och föreställningsrepresentanten (symbolisk nivå) och att när en föreställning saknar representant så leder detta till upprepning.

Slutet av analysen blev även en viktig samtalsfråga. Anne Dunands text i frågan inspirerade. Lacan kunde ju som bekant aldrig acceptera analysandens identifikation med analytikern som mål eller medel i en psykoanalys. Vad analytikern måste försöka få fram i analysen är objektet som orsakar begäret, analytikern ska inte vara objektet själv, om så sker sammanfaller överföring och upprepning enligt Dunand. I stället bör analysen frikopplas från ideal och leda till separation från objektet.