Möte 34: Råd till läkaren

Som ett led i förberedelserna inför läsningen av Lacans första seminarium, som kommenterar Freuds psykoanalytiska teknik, läste vi Freuds texter ”Råd till läkaren vid den psykoanalytiska behandlingen” (1912), ”Om inledningen av behandlingen (1913) och ”Erinring, upprepning och genomarbetning” (1914) och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.

Råd till läkaren vid den psykoanalytiska behandlingen (1912)

I denna text slår Freud fast att den teknik han utvecklat har varit den enda ändamålsenliga för honom själv. En tankegång som kommer igen i flera texter.

Freud rekommenderar att man inte använder några hjälpmedel för att minnas, inte ens anteckningar. Genom att inte vilja lägga vissa saker på minnet sparar man sig en anspänning av uppmärksamheten och så fort man med vilje börjar öka uppmärksamheten börjar man göra ett urval. Gör man anteckningar binder man en del av sin egen mentala aktivitet däri. Misstag i erinringsprocessen sker bara när man hänför något till sig själv.

Som psykoanalytiker måste man måste själv underkasta sig en psykoanalytisk rening och bli klar över de komplex som skulle kunna störa arbetet då varje olöst bortträngning motsvarar en ”blind fläck” i den psykoanalytiska varseblivningen.

Freud avråder ifrån att berätta om sig själv. Det blir bara till suggestion och  bidrar inte till att blottlägga det omv, patienten blir i stället än mer oförmögen att övervinna sitt motstånd. Det kan bli så att patienten hellre vill analysera läkaren än sig själv och p.g.a. den familjära inställningen som kan uppstå om psykoanalytikern berättar om sig själv blir det svårare att lösa upp överföringen. Läkaren ska vara ogenomskinlig och likt en spegel inte visa något annat än det som visas för honom.

En av Freuds slutsatser är att neuroserna kan inte lösas genom medveten mental aktivitet som att tänka efter, att anstränga viljan och uppmärksamheten utan endast genom att undanröja kritiken mot det omedvetna och dess derivat. Freud avråder också patienter från att läsa analytiska skrifter, de bör istället lär genom sin egen person.

Om inledningen av behandlingen (1913)

I denna text gör Freud en jämförelse mellan schack och behandling och poängterar att bara öppningen och spelslutet tillåter en systematisk framställning, däremellan är man hänvisad till att studera mästarna. Han återkommer här till att han bara ger råd som inte ovillkorligen måste följas. Freud avvisar en ”mekaniserad” teknik” då de själsliga processerna är allt för plastiska och rikedomen på determinerande faktorer allt för stor. För att veta om en patient lämpar sig för psykoanalys rekommenderar Freud en försöksanalys på 1-2 veckor. En vanlig konsultation med utfrågning, menar han, ger inte svar på om en analys är lämplig eller ej. Freud framhåller att tilltro och förväntningar på analysen spelar liten roll i jämförelse med de inre motstånden. Neurotikerns motstånd ökas enormt av gratisbehandling, enligt Freuds erfarenhet, utan betalning flyttas behandlingen ut ur den reella världen. Freud berättar att han hyr ut en timme till av sin arbetsdag till patienten, som är ekonomiskt ansvarig för denna. Analysen sker dagligen 6 dagar i veckan, lättare fall 3 dagar i veckan, om det är glesare hinner man inte hålla jämna steg med patientens reella upplevelser och behandlingen hamnar på sidovägar. Freud betonar att psykoanalys alltid är en lång behandling, halva eller hela år. När Freud introducerar patienten till det analytiska arbetet använder han en liknelse. Freud uppmanar ”tänk er att ni befinner er i samma situation som en tågresenär som har en fönsterplats och beskriver för de medpassagerare som sitter längre in i kupén hur utsikten förändras inför hans ögon.” Och vidare ”slutligen får ni aldrig glömma bort att ni har lovat att vara fullständigt uppriktig, och låt ingenting passera omnämnt därför att det av någon anledning förefaller obehagligt.” Därpå uppger Freud att han bara arbetar med överföringen om den blivit ett motstånd och associationerna stockar sig. Själva tolkningsarbetet bör börja först efter att en effektiv överföring etablerats, d.v.s. när man har ”en ordentlig förbindelse” med patienten. Sedan börjar arbetet med ”önskeöversättningen.” Den främsta drivkraften i behandlingen är patientens lidande och önskan om att bli frisk. Man ska vara varsam med detta lidande då Freud noterat att varje förbättring framkallar en försvagning av önskan om att bli frisk.

Erinring, upprepning och genomarbetning (1914)

I denna text beskriver (1914) beskriver Freud den psykoanalytiska tekninkens utveckling. Freud uppfattar att hans teknik har blivit mer konsekvent: att känna igen motstånden och göra dem medvetna för patienten. Målet med behandlingen är nu också att övervinna bortträngningsmotstånden.

Freud kommer i denna text in på strukturella frågor och slår fast följande. Analysanden erinrar sig inte, han agerar det, reproducerar det inte som minne utan som handling, han upprepar det utan att veta om det. Överföringen beskrivs här som ett stycke upprepning. Freud gör här en förutsägelse: ju starkare motstånd desto mer ersätts erinrandet med agerandet (upprepandet).

Freud jämför sin nya teknik med hypnosen. Det ideala erinrandet i hypnosen motsvarar ett tillstånd där motståndet helt och hållet har skjutits åt sidan. Erinrandet enligt den gamla tekniken (hypnosen) är målet även om det inte går att uppnå med den nya tekniken. Det är genomarbetningen av motstånden som skiljer psykoanalysen från suggestionspåverkan. Om patienten är tillmötesgående kan vi ge alla sjukdomssymptom en ny överföringsbetydelse.

Det är i denna text Freud tar löfte av patienten att inte träffa några livsviktiga avgöranden under behandlingen.