Möte 29 och 30: Subjektet och det omedvetna

Stockholms kliniska seminarium. Under seminarieårets sista möte (nr 29 och 30) tog vi del av Jacques Lacans föreläsningar 16 – 20 i hans elfte seminarium om psykoanalysens grundbegrepp samt texten ”Position of the unconscious” och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.

I föreläsning 16 förklarar Lacan varför han tycker att det är lämpligt att utgå ifrån att det omedvetna är strukturerat som ett språk (konstituera psykoanalysen som en vetenskap) samt vad målet med topologin är (att redogöra för subjektets konstitution).

Subjektet framträder i talet men alieneras samtidigt där. I separationen som blir möjlig då två brister överlappar varandra (subjektets brist och den Andres brist) finns i stället möjligheten att identifiera sig med objektet a.

I ”Position of the unconscious” framför Lacan tanken att psykoanalytiker har bidragit till ”obskyrantism” genom att inte kunna skilja på det instinktsmässiga och det omedvetna och att mängden orelaterade definitioner av det omedvetna inom psykologin grundas i misstaget att uppfatta medvetandet om något enhetligt – tron att medvetandet skulle vara någon ”syntetisk fakultet.” Lacan menar att det vi kallar medvetandet är av en mängd olika kvalitéer och distribuerat i den psykiska verkligheten. Den enda homogena funktion i medvetandet är det imaginära infångande av jaget i dess spegelbild och funktionen av misskännande som är förbunden med det.

Vad gäller det omedvetna uttrycker Lacan här en för honom central tanke: att språkets effekt är att introducera orsaken i subjektet. Subjektet kan inte vara sin egen orsak. Det är bara som en instans i det freudianska omedvetna som man kan förstå subjektets orsak som en retroaktiv effekt av signifianten.