Möte 31: Att behandla hysteri

Som ett led i förberedelserna inför läsningen av Lacans första seminarium, som kommenterar Freuds psykoanalytiska teknik, läste vi ”Psykoterapeutisk behandling av hysteri,” kapitel 8 i Studier i Hysteri (1895) och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Det första som slår en är hur modern texten är. Tankegångar som här ligger i sin linda, så som motstånd, genomarbetning, de fria infallen och överföringen förklaras i beskrivande snarare än teoretiska termer. Samtidigt som tankegångarna framstår som moderna framstår patienternas symptom som historiska. Fokus ligger initialt på enskilda, isolerade, hysteriska symptom, så som tre år ihållande hosta, oförklarlig förlamning i extremiteterna, kräkningar, starka sinnesförnimmelser, kontrakturer etc.

Texten är skriven i ett övergångsskede där Freud är i färd med att överge hypnosen som främsta behandlingsmetod. I texten sker således en glidning från hypnos över till ”koncentration” med tryck över pannan till att mot slutet av texten allt mer behandla överföringens problematik. Man kan också, i texten, ana en tendens att lämna fokus på det specifika symptomet för att i stället fokusera på ett spektrum av samtidiga och delvis sammanvävda symptom. Detta sker alltså innan psykoanalysen formuleras som behandlingsmetod och vetenskapligt projekt.

I texten hävdar Freud att de hysteriska symptomen försvinner om man ”lyckas att mycket klart återuppväcka minnet av den utlösande händelsen samtidigt med den beledsagade affekten och när den sjuka sedan beskrev skeendet så utförligt som möjligt och gav ord åt affekten.” Den verksamma mekanismen här är att den inkapslade affekten får utlopp i talet. Så skapas så en psykoterapeutisk metod som bygger på utforskning och avreagerande med hjälp av hypnos. En metod som Freud erfar endast är effektiv mot hysteriska symptom och ej att rekommendera vid neurasteni eller ångestneuros.

Efter hand upptäcker Freud att alla patienter inte låter sig hypnotiseras och börjar då ”insistera” på att patienterna skulle minnas den utlösande händelsen utan hjälp av hypnos. När Freud jämför sina erfarenheter av hypnotiserade respektive icke-hypnotiserade patienter upptäcker han motståndet. Ett mönster träder fram där motståndet mot hågkomsten av de patogena minnena grundas i att de alla var av det ”pinsamma” slaget och framkallade skam, självförebråelser, psykisk smärta eller kränkt integritet. Freud konstaterar att patienten inte kan låta bli att bjuda motstånd och att motståndet ökar ju närmre kärnan av problematiken man kommer.

Här hittar Freud på ett ”litet tekniskt konstgrepp” för att överrumpla patienten och övervinna motståndet – trycket på pannan. Freud betonar att man måste presentera metoden för patienten som absolut osviklig. Syftet var att få patienten att upphöra med sitt medvetna sökande då motståndet framträder just där. Metoden var både den mest suggestiva och bekväma (då Freud redan på denna tid satt bakom patienten) han då kunde tänka sig.

”Jag informerar patienten att jag i nästa ögonblick kommer att utöva ett visst tryck mot hans panna, försäkrar honom att han så länge trycket varar kommer att se ett minne framför sig som en bild eller ha det i tankarna som ett infall och tar löfte av honom att han ska berätta för mig om denna bild eller infall, vad det än kan vara  för något. Jag betonar att han inte får behålla det för sig själv – för att han kanske anser att det inte är det man letar efter, det rätta, eller därför att han tycker att det är obehagligt att säga det. Ingen kritik, ingen återhållsamhet, varken av affekt eller ringaktning! Endast så kan vi finna det vi söker och med det förfarandet kan vi vara säkra på att finna det. Sedan trycker jag under loppet av några sekunder mot pannan på den framför liggande patienten varefter jag i lugn ton, som om metoden vore absolut osviklig, ställer frågan: ”Vad såg ni?” eller ”Vad var det som föll er in?”