Text av Daniel Sykes

Sorg och melankoli i Murakamis Norwegian wood

There are three types of emotional wounds: those that heal quickly, those that take a long time to heal, and those that remain with you until you die. I think one of the major roles of fiction is to explore as deeply and in as much detail as possible the wounds that remain. Because those are the scars that, for better or for worse, define and shape a person’s life. And stories – effective stories, that is – can pinpoint where a wound lies, define its boundaries (often, the wounded person isn’t actually aware that it exists), and work to heal it.

(Ur intervju med Haruki Murakami i The New Yorker, 27 augusti 2018)

När en människa tar kontakt med en psykoterapeut är det inte ovanligt att en smärtsam erfarenhet – vars skadeverkningar trots lång tid och idoga försök inte tycks vilja läka – är det som driver honom eller henne till att söka hjälp. Och även om denna typ av emotionella sår ytligt betraktat kan se väldigt olika ut, så finner jag Murakamis kategorisering i citatet ovan högst relevant. De känslomässiga sår som läker snabbt medför sällan att någon söker psykoterapeutisk hjälp, medan de två andra varianterna är betydligt vanligare i den kliniska vardagen. Och ur en synvinkel är det kanske denna typ av sår som allt psykoterapeutiskt arbete tar sin utgångspunkt i.

En kärlek utan hopp

Romanen Norwegian wood (Murakami, 2003) kretsar kring Toru Watanabe och hans kärlek till Naoko, en känslig ung kvinna med ett synnerligen bräckligt psyke. Torus kärlek till Naoko är från första stund dömd att göra honom illa. De två dras nämligen till varandra utifrån ett trauma de delar – deras gemensamma vän Kizukis självmord. När den 17-åriga Kizuki, Naokos dåvarande pojkvän, tar sitt liv går något inom henne sönder. Och denna djupgående själsliga skada lyckas hon aldrig återhämta sig ifrån. Men trots att Toru förstår hur känslomässigt trasig Naoko är och hur liten chansen är att hon någonsin ska våga komma en annan människa nära igen, så håller han fast vid sin kärlek till och längtan efter henne.

Toru försöker anpassa sig efter Naoko genom att respektera hennes behov av distans, trots att allt han själv önskar är att vara nära henne. Han låter hela sitt liv kretsa kring henne och de få tillfällen av kontakt – i form av några brev och ett par besök på det vårdhem Naoko befinner sig på – hon erbjuder honom. Och denna uppoffring gör Toru utifrån hoppet om att en dag kunna bli insläppt innanför Naokos murar och att då få dela ett liv med henne. Men Torus tålmodiga väntan är förgäves. Historien har inget lyckligt slut. Efter en längre tids försök att rehabilitera sig från sin psykiska sjukdom, tar Naoko sitt liv. Kvar lämnas Toru i ett tillstånd av djup förtvivlan.

Sorg och melankoli

Freud tar i artikeln ”Sorg och melankoli” (1917/2003) sin utgångspunkt i att det normalpsykologiska fenomenet sorg på det upplevelsemässiga planet nästan helt överensstämmer med det melankoliska tillståndet. Båda präglas av en plågsam nedstämdhet, förlust av intresse för företeelser i omvärlden, hämning av aktivitet och tankeförmåga samt en oförmåga att älska. Vid melankolin tillkommer dock ett särskiljande kännetecken – den låga självkänslan – vilken kan ta sig uttryck i skuldkänslor, självförebråelser och/eller låga tankar om den egna personen.

Med dessa observationer i bakhuvudet tar sig Freud an det fortsatta analysarbetet och ställer sig frågan vad ett sorgearbete innebär. Han slår fast att den som genom dödsfall eller på annat sätt drabbas av en förlust inte gärna släpper taget om den förlorade. Detta sker istället genom ett smärtsamt mentalt arbete som personen tvingas till genom att konfronteras med en verklighet där den förlorade inte längre finns.

”De [verklighetens krav; egen anmärkning] uppfylls steg för steg under stort uppbåd av tid och laddningsenergi och under det att det förlorade objektet fortsätter att existera psykiskt. Alla de minnen och förväntningar som varit libidinöst bundna till objektet aktualiseras och överladdas och med hänsyn till detta äger sedan libidons frigörelse från objektet rum.” (Freud, 1917/2003, s 216)

I det normala sorgearbetet, medför alltså insikten att den man förlorat inte längre existerar i ens verklighet, att de känslomässiga (libidinösa) banden till den förlorade gradvis ges upp. Detta sker under stort motstånd, eftersom Freud tänker sig att de känslomässiga bindningar en människa en gång skapat inte gärna överges. Slutligen tvingas den drabbade dock vanligen att kapitulera inför verkligheten och att även inom sig ge upp den förlorade. Detta i sin tur innebär att den emotionella laddning som dittills varit bunden till den andre nu åter står till förfogande och personen är därmed fri att söka sig till nya relationer.

I sitt fortsatta resonemang utgår Freud från att melankolin, liksom sorgen, har sin upprinnelse i förlusten. Han konstaterar att det hos vissa som drabbas av förluster, istället för sorg uppträder ett tillstånd av melankoli. Antagandet är att det hos dessa finns en okänd, sjukdomsframkallande, disposition. Freud konstaterar att förlusten vid melankoli, till skillnad från vid sorg, oftast är mer komplicerad. Och för att förstå detta återvänder han till det andra särskiljande kännetecknet han upptäckt, nämligen att man vid melankoli finner en sänkt självkänsla.

”Melankolikern uppvisar ytterligare ett drag som bortfaller vid sorgen: en extrem minskning av jagkänslan, en oerhörd jagutarmning. Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt.” (Freud, 1917/2003, s 217)

Utifrån denna så poetiskt formulerade beskrivning ställer sig Freud frågan hur den förlorade jagkänslan ska förstås. Den melankoliske uppvisar ofta en självkritisk inställning och har en tendens att nedvärdera eller förminska sig själv inför andra. Självkritiken rör heller inte enbart hans eller hennes nuvarande liv utan sträcker sig även bakåt i tiden, vilket medför att den melankoliske hävdar att han eller hon alltid varit en person präglad av fel och brister. På ett liknande sätt som Freud i en tidigare text accepterat tvångsneurotikerns absurda tankebanor som subjektivt sanna (Freud, 1909/2000) väljer han i detta fall att inte ifrågasätta verkligheten i den melankoliskes självanklagelser. Vad han däremot menar är oklart, både för melankolikern själv och för omvärlden, är hur dessa självanklagelser ska tolkas.

”Han är verkligen så utan intressen, så oförmögen att älska och åstadkomma något som han säger. Men detta är, som vi vet, sekundärt; det är följden av det inre arbete som förtär hans jag, ett arbete som vi inte känner, men som är jämförbart med sorgearbetet.” (Freud, 1917/2003, s 218)

Den förlorade självkänslan och den tillhörande självkritiska inställningen har alltså sin grund i ett okänt psykiskt arbete som pågår i den av melankoli drabbade människan. Och svaret på vad detta okända är finner Freud genom sin förmåga att lyhört lyssna till undertexten i den melankoliskes utsagor. När han analyserar dennes självanklagelser så finner han att dessa i själva verket tycks passa bättre in på någon annan – någon som melankolikern älskar, har älskat eller borde ha älskat; som Freud uttrycker det (1917/2003).

”Man får således nyckeln till sjukdomsbilden, om man betraktar självförebråelserna som förebråelser mot ett kärleksobjekt, vilka på detta sätt vältrats över på det egna jaget.” (Freud, 1917/2003, s 219–220)

Bakgrunden till det melankoliska tillståndet står alltså att finna i att ilska eller kritik mot en annan person, istället för att riktas mot denne, vänds mot det egna jaget. När den för melankoli disponerade individen råkar ut för en förlust reagerar han eller hon inte med den sedvanliga sorgereaktionen. Istället för att dra tillbaka sina emotionella band från den förlorade, för att därigenom åter kunna rikta sin kärlek mot någon eller något annat, så sker följande. Den känslomässiga laddningen dras tillsammans med det förlorade objektet tillbaka in i det egna jaget. I jaget skapas på så vis en identifikation med det förlorade objektet, vilket medför att förlusten inte behöver erkännas.

”Den narcissistiska identifikationen med objektet blir då ett substitut för kärleksladdningen, vilket får till följd att kärleksrelationen, trots konflikten med den älskade personen, inte behöver uppges.” (Freud, 1917/2003, s 221)

Priset som betalas för denna verklighetsflykt är att den ilska som jaget borde ha riktat mot den andre för att denne övergivit honom eller henne nu istället slår tillbaka mot jaget självt.

”På detta sätt hade objektförlusten förvandlats till en jagförlust och konflikten mellan jaget och den älskade personen till en klyvning mellan jagkritiken och det genom identifikation förändrade jaget.” (Freud, 1917/2003, s 220–221)

För att förklara bakgrunden till denna identifikationsprocess använder Freud den teori om jagets konstitution som han redan formulerat i artikeln ”Introduktion till narcissismen” (1914/2003). Melankolikerns tendens till identifikation med det förlorade objektet tyder på att hans eller hennes relationer har en narcissistisk prägel.

”Man älskar […] i enlighet med den narcissistiska typen av val:
a) den man själv är (sig själv),
b) den man själv var,
c) den man själv skulle vilja vara,
d) den person som var en del av det egna självet.” (Freud, 1914/2003, s 91)

Freud använder här något som kan liknas vid ett utvecklingspsykologiskt resonemang. Melankolikern uppvisar en fixering vid ett narcissistiskt utvecklingsstadium som föregår förmågan att skapa kärleksband till verkliga yttre objekt. I det narcissistiska stadiet riktas den libidinösa laddningen istället mot jaget självt, vilket bland annat förklarar det för melankolin karaktäristiska ointresset för omvärlden.

Att välja mellan de levande och de döda

Naokos död lämnar Toru i ett tillstånd av förkrossad hopplöshet. Den outhärdliga smärtan driver honom att ge sig av hemifrån, ut på en planlös resa som också har sin motsvarighet i hans inre psykologiska värld.

”När Naokos enkla, stilla begravning i slutet av augusti var över återvände jag till Tokyo, gick till min hyresvärd och sa att jag tänkte resa bort ett tag. Sedan gick jag till jobbet och sa att jag tyvärr inte kunde komma dit på ett slag. Därefter skrev jag ett kort brev till Midori och förklarade att jag inte kunde säga henne något just nu, men att jag bad att hon skulle vänta ett tag till. […] Efter att ha sett alla filmer som hade gått upp den senaste tiden i Tokyo, stoppade jag ner lite saker i en ryggsäck, tog ut alla pengar jag hade på bankkontot, gick till stationen i Shinjuku och satte mig på första bästa expresståg jag fick syn på.” (Murakami, 2003, s 354)

Det tomrum som Naokos död efterlämnar i Torus inre är alltför plågsamt för honom att stå ut med. Han flyr undan denna verklighet genom att befinna sig i ständig rörelse. På så vis försöker Toru undvika alla de platser som skulle kunna väcka minnen av Naoko till liv, minnen som just nu är outhärdliga för honom.

”Jag sov på alla möjliga ställen där det gick att sova: ödetomter, stationer, parker, flodbankar och stränder. […] Jag rullade in min kropp som var trött av att ha gått så mycket i min sovsäck, hällde i mig billig whiskey och somnade. På ställen där folk var vänliga kom de med mat och lånade ut myggspiraler. Där de var otrevliga, kallade de på polisen och kastade ut mig ur parker. Mig kvittade det hur de behandlade mig. Det jag begärde var att få sova ordentligt på för mig okända ställen.” (Murakami, 2003, s 354–55)

Men trots Torus försök att hålla den smärtsamma verkligheten på avstånd, så gör den sig ständigt påmind. Minnena tränger sig på likt objudna gäster som bryter sig in i hans mentala värld och kräver hans uppmärksamhet.

”Jag bar på så oerhört många minnen av henne och så fort minsta tillfälle gavs, försökte de uppenbara sig ett efter ett. Det var omöjligt för mig att hindra denna strida ström av minnen från att välla fram.” (Murakami, 2003, s 356)

Till en början medför de återvändande minnena inte att Toru accepterar förlustens realitet – att Naoko är borta för alltid. Istället flyr han in i de dödas värld, en plats där Naoko och han fortfarande är tillsammans, en parallell verklighet där döden inte innebär att Naoko är borta och där sorgen och smärtan inte existerar.

”Så slog det ena minnet av henne efter det andra mot mig som tidvattenvågor och förde mig till en underlig plats. På denna plats existerade jag och de döda samtidigt. Där levde Naoko och talade med mig, jag kunde till och med omfamna henne. Där var döden inte ett definitivt slut på livet. […] På detta ställe var jag aldrig sorgsen.” (Murakami, 2003, s 356–57)

Men flykten in i en värld där förlust och död inte existerar fungerar bara ett kort period. Förnekandet av verkligheten blir i längden omöjligt.

”Men tidvattnet drog sig tillbaka och snart var jag ensam igen på sandstranden. Jag var kraftlös, kunde inte gå någonstans, min sorg blev till djupt mörker som omfamnade mig. Vid dessa tillfällen grät jag ofta i min ensamhet. Fast det var mer som om tårarna rann av sig själva – som svettdroppar, ungefär.” (Murakami, 2003, s 357)

Till en början leder detta Toru in i ett tillstånd präglat av melankoli. Om Naokos död är ett obevekligt faktum så ser han ingen annan utväg än att följa med henne in i dödsriket.

”Mina minnen hörde inte ihop med de levade utan med de döda. De rum i mitt inre som jag hade reserverat för Naoko hade ytterdörren slagit igen om. Möblerna hade fått vita överdrag och ett tunt lager av damm hade lagt sig i fönsterkarmen. Jag tillbringade den mesta tiden i dessa rum.” (Murakami, 2003, s 361)

Och skälet till att Toru har så svårt att släppa taget om Naoko är troligen att hans relation till henne grundlagts i en narcissistisk identifikation. Att hans kärlek byggt på ett omöjligt löfte om att rädda både Naoko och sig själv från den ensamhet som hör livet till. Men att Toru när allt ställdes på sin spets inte stannade kvar med Naoko i det limbo mellan de levandes och de dödas riken som var deras. Och att skulden över att ha svikit detta löfte nu förlamar honom.

”Men jag kan inte glömma henne, sa jag. Jag sa åt Naoko att jag skulle vänta för evigt på henne. Men jag kunde inte det. Alldeles på slutet övergav jag henne. […] Jag känner att jag har svårt att förlåta mig själv. Du säger att man inte kan göra något åt hjärtats vägar, men min och Naokos relation var inte så enkel. När jag tänker efter befann vi oss hela tiden på gränsen mellan liv och död.” (Murakami, 2003, s 376)

Den psykoanalytiskt inriktade kulturteoretikern Mari Ruti gör i boken Penis envy and other bad feelings (2018) en läsning av ”Sorg och melankoli” som kastar ytterligare ljus över den kamp vi här ser Toru genomlida. Hon skriver:

”Melankolin fortsätter att tillbakavisa förlustens realitet för att på så vis kunna hålla fast vid minnet att det som en gång var (eller fantasin av vad som ännu kunde ha varit); den offrar nuet för det förflutnas skull och ibland kan detta offer upplevas som värt att göra.” (Ruti, 2018, s 165, egen översättning)

Och visst kan vi förstå Torus önskan att hålla fast vid illusionen att en framtid tillsammans med Naoko fortfarande är möjlig. Att ge upp denna fantasi är att ge upp den framtid han hittills investerat hela sitt jag i. Och när tanken på att släppa taget om henne genom att engagera sig i en ny relation dessutom känns som ett svek, blir det än mer smärtsamt att möta verkligheten.

”När man befinner sig i melankolins grepp kan också jakten på nya begärsobjekt kännas som svek gentemot den vi förlorat; även i de fall där det är vår älskare som kapat bandet så kan det kännas som att vi bryter ett heligt förbund om vi ersätter honom eller henne.” (Ruti, 2018, s 145, egen översättning)

Och Rutis resonemang hjälper oss också att bättre förstå allvaret i att konfronteras med förlusten av någon, som för oss fått laddningen av ett sant begärs- eller kärleksobjekt. Det som ytterst står på spel för oss, är den framtid som fram till förlusten fungerat som en fästpunkt för det ideala jag vi (i fantasin) föreställt oss kunnat bli tillsammans med den andre. Vi förlorar alltså inte bara det objekt vi älskade utan även den framtid vi drömt om.

”Det är särskilt troligt att melankoli uppstår när den förlust vi har erfarit är prematur – och här parafraserar jag Freud – även om vi vet vem vi har förlorat så vet vi inte ”vad” vi har förlorat: vi känner till identiteten på den person vi förlorat, men inte detaljerna i den framtid som vi kunde ha fått med denna person; i tillägg till personen så har vi förlorat de relationella och existentiella stigar som vi hade kunnat få följa med honom eller henne.” (Ruti, 2018, s 143–144, egen översättning)

Med hjälp av Reiko, en medelålders kvinna som lärt känna Naoko på det vårdhem de båda behandlades på, lyckas Toru till slut närma sig och ta in att Naoko oåterkalleligen är borta. Det sker inte i ett enda slag, men gradvis tar Toru verkligheten till sig.

”Det kändes underligt att hon dött och inte längre fanns. För mig var det ännu svårt att begripa detta faktum, jag kunde inte fatta det. Trots att jag till och med hade hört när man spikade fast hennes kistlock var det omöjligt att acceptera det faktum att hon hade förvandlats till ingenting. Minnet av henne var alldeles för tydligt, alldeles för starkt hos mig. […] Jag kunde dra mig till minnes det så tydligt som om det bara hade ägt rum fem minuter tidigare. Det kändes som om Naoko var intill mig och jag hade kunnat röra henne om jag bara hade sträckt ut handen. Men hon fanns inte där. Hennes kropp fanns inte längre i sinnevärlden.” (Murakami, 2003, s 355–56)

Och när detta sker, när verkligheten långsamt börjar accepteras, öppnas dörren till livet och framtiden upp för Toru. Och med det möjligheten att gå in i en ny relation, även om osäkerheten inför detta steg till en början är mycket stor.

”Jag återvände till Tokyo i ungefär samma tillstånd som jag befunnit mig i en månad tidigare. Jag förmådde inte ens ringa till Midori. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle börja prata med henne. Vad skulle jag säga henne? ”Allt är över. Låt oss bli lyckliga vi två!” – var det så jag skulle säga? Naturligtvis kunde jag inte göra det. Men oberoende av hur jag skulle säga det, fanns det bara en sanning. Naoko hade dött och Midori fanns kvar. Naoko hade förvandlats till vit aska, Midori levde vidare med obändig livskraft.” (Murakami, 2003, s 360–61)

Och även i detta skede är den kloka Reiko till stor hjälp när hon tydliggör skillnaden mellan de levandes och de dödas riken. Att smärtan av att ha förlorat Naoko inte innebär att han måste leva bland de döda. Och att sorgen efter Naoko och glädjen i ett liv med Midori inte utesluter varandra.

”Om Naokos död har fått dig att känna smärta, så bär den med dig resten av livet. Och om det finns något du kan lära av den, gör det. Men oberoende av det ska du bli lycklig med Midori. Din smärta har inget med Midori att göra. […] Jag förstår att det är jobbigt, men du måste vara stark. Väx upp, bli vuxen.” (Murakami, 2003, s 376)

Det smärtsamma i att minnas och att glömma

Romanen Norwegian wood inleds med att Toru, under en flygresa många år efter Naokos självmord, utan förvarning drabbas av en ångestfylld känsloreaktion när han hör Beatleslåten Norwegian wood spelas.

”Melodin berörde mig som vanligt starkt – nej, mer än så. Den här gången skakade den om mig och slungade mig ur balans på ett sätt som den aldrig hade gjort tidigare. Det kändes som om huvudet skulle sprängas i bitar. Jag höll händerna hårt om det, böjde mig fram och satt blickstilla. […] Jag lyfte på huvudet, såg ut på de mörka moln som svävade över Nordsjön och tänkte på allt jag hade förlorat i livet. Alla de där stunderna som aldrig skulle komma tillbaka, alla människor som hade dött eller försvunnit, alla känslor jag aldrig skulle få uppleva igen.” (Murakami, 2003, s 5–6).

Musiken aktiverar minnet av Naoko och kastar Toru nästan två decennier tillbaka i tiden, till ett höstlandskap där han och Naoko tog en promenad en oktoberdag.

”Det är något märkligt med minnet. När jag befann mig mitt i det där landskapet ägnade jag det nästan inte en tanke. Jag tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt. Hade någon sagt att jag arton år senare skulle minnas det in i minsta detalj hade jag inte trott honom. För att vara fullständigt ärlig så var landskapet mig fullkomligt likgiltigt just då. Jag tänkte bara på mig själv och den vackra kvinna som då gick bredvid mig. På mig och på henne och sedan på mig själv igen. […] Men numera är det just det som först dyker upp i huvudet på mig. Gräsets doft, den lite kyliga vinden, bergens konturer, hundens skällande. Jag ser landskapet tydligt framför mig, så tydligt att det känns som jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid det” (Murakami, 2003, s 7)

Platsen där han och Naoko promenerade har etsats in i Torus minnesbank som en påminnelse om det han en gång i tiden varit med om. En signal om att något i denna erfarenhet är av yttersta vikt för honom.

”Och landskapet, det där oktoberlandskapet, kommer att vara det som dyker upp i mitt huvud – precis som nyckelscenerna i filmer. Det kommer att fortsätta att envist slå på en punkt i mitt medvetande. Som för att säga: hallå där, vakna! Jag finns fortfarande här, vakna! Vakna och förstå. Förstå varför jag finns här.” (Murakami, 2003, s 8)

Men varför är det landskapet och inte bilden av Naoko som framträder i Torus minne? Ett landskap som när den verkliga scenen utspelade sig endast var bakgrund till det som stod i centrum – Naoko och Toru själv.

”Men i detta minnets landskap finns inga människor. Där finns inte en själ. Där finns inte Naoko och inte jag. Vart har vi egentligen försvunnit? Hur kunde vi gå upp i rök? Vart har det som då tedde sig så viktigt – hon, mitt dåtida jag och min värld – tagit vägen? Jag kan inte ens minnas Naokos ansikte – inte på en gång, i alla fall. Det enda jag har kvar är ett obefolkat landskap.” (Murakami, 2003, s 7)

Det som nu, nästan 20 år efter Naokos död, slår Toru är hur skört och bräckligt minnet av det som han och Naoko delade är. Att tiden gradvis utraderar den verklighet som då var hans och att möjligheterna att hindra det är mycket små.

”Men det tar en stund innan jag kan se Naokos ansikte så tydligt. Och ju längre tiden går, desto svårare blir det. Det är sorgligt, men sant. Först tog det fem sekunder, sedan tio, därefter trettio och sedan sextio – en hel minut. Det är med de där sekunderna som med eftermiddagarnas skuggor; de blir bara fler och fler och längre och längre. Och förmodligen kommer de till slut också att slukas av skymningsmörkret.” (Murakami, 2003, s 8)

Och denna insikt – att inte ens det som då var det mest betydelsefulla och verkliga i Torus värld är beständigt, att minnena av Naoko gradvis vittrar bort – slår Toru med en våldsam sorg. Och denna sorg hjälper honom, genom all smärta den innebär, att förstå Naoko på ett djupare plan.

”Och i takt med att de minnen som har med Naoko att göra bleknar alltmer inom mig tror jag att jag förstår henne allt bättre. Numera förstår jag också varför hon bönföll mig om att inte glömma henne den där gången. Hon insåg det, naturligtvis. Att minnena som hade med henne att göra en dag skulle förblekna. Det var därför Naoko hade bett mig att minnas henne. – Är du snäll och minns mig för alltid, minns att jag har funnits?” (Murakami, 2003, s 14–15)

Sorgens melankoli och det psykoterapeutiska arbetet

Genom Norwegian wood får vi fördjupad insikt i att en kombination av sorgens och melankolins, i teorin åtskilda, processer tycks kunna aktiveras då en människa tvingas hantera förlusten av någon han eller hon haft ett starkt kärleksband till. Den melankoliska aspekten av denna process innebär en vägran att acceptera förlustens realitet och att vi med alla medel som står oss till buds istället flyr ifrån den. Den omedelbara vinst som denna flykt ger, överskuggas dock av att vi genom detta val inte kan frigöra oss från den vi förlorat. Vi är således dömda att stanna i den smärtsamma erfarenheten och leva bland de döda. Den enda vägen till verklig frihet finner vi istället genom att ta oss an den långa vandring som ett sorgearbete innebär. Betraktad på detta sätt får melankolin snarast representera ett låst eller avbrutet sorgearbete och den högst mänskliga tendensen att fly från det smärtsamma.

Ur detta resonemang följer en andra slutsats, nämligen att både sorgen och melankolin bör betraktas som allmänmänskliga reaktioner då en människa drabbats av en förlust av någon eller något som varit (livs)avgörande för hennes självbild. Det är därför rimligt att ställa sig kritisk till en alltför långt driven medicinsk förklaringsmodell, vilken riskerar att dölja det normalpsykologiska i dessa båda tillstånd bakom en sjukdomsdiagnos som depression. Att konfronteras med förlusten av någon vi älskar, att förlora det vi inte står ut med att förlora, bör snarast ses som en central aspekt av det som formar oss till de personer vi är. Eller som Mari Ruti så träffande uttrycker det:

”Men trots det, om förlusten varit av betydelse, om det vi förlorat upplevs som oersättligt, så kommer dess avtryck att leva kvar inom vårt psyke, ge liv åt vår inre värld och bidra till den personlighet vi är. På ett sätt skulle man kunna säga att vår karaktär innehåller en rest av alla de förluster vi erfarit, att vår personlighet på ett plan uttrycker våra förlusters historia och särskilt berättelsen om våra smärtsamma försök att ersätta det oersättliga. Det är därför som jag alltid har upplevt att de som bär på många förluster tenderar att ha mer komplexa personligheter än de som inte gör det; dessa människor har lärt sig att leva utan att knäckas trots att de haft all anledning att göra det.” (Ruti, 2018, s 165–166, egen översättning)

Kanske går det till och med att hävda att vår identitet inte tydligt kan avgränsas från de människor och förhoppningar vi lämnat bakom oss. Att vi alltid bär med oss de nostalgiska spåren av våra smärtsamma förluster i kärnan av vårt innersta väsen.

När vi förlorat någon vi älskar kan det ha en så förödande inverkan på oss att vi inte står ut med att fortsätta det liv vi fram till den stunden levt. Bedrövelsen saktar ner vårt inre väsen och försätter oss i ett avstannat, ibland paralyserat, tillstånd. Denna inbromsning är en nödvändig del av sorgearbetet eftersom den får oss att bli uppmärksam på aspekter i vår tillvaro som vi vanligen förbiser. Sorgen har nämligen förmågan att göra oss mer mottagliga för de subtila, men likväl betydelsefulla, sakerna i våra liv. Men så länge vi befinner oss i sorgens – eller kanske ännu tydligare i melankolins – stängda universum så kan vi inte skörda frukterna av denna fördjupade kontakt med och kunskap om oss själva. För att göra det krävs ett uppgivande av det vi förlorat, ett accepterande av förlustens realitet.

Att sörja kan kännas som ett oändligt arbete. Men till slut brukar viljan att fylla tomrummet som det vi förlorat lämnat efter sig att segra över vår tröstlösa kamp att hålla fast vid det. Ibland innebär det att vi på nytt vågar älska en annan människa. Eller att vi finner andra sätt att möta tomrummet – det som saknas inom oss – till exempel i ett politiskt engagemang, ett kreativt eller intellektuellt stimulerande arbete eller i något annat för oss meningsbärande.

Som avslutande reflektion vill jag återknyta till ett resonemang jag tidigare tagit upp i artikeln ”Den färglöse herr Tazaki och den psykoterapeutiska processen” (Sykes, 2018), nämligen Freuds val att använda termen sorgearbete när han beskriver sorgeprocessens inre dynamik. Vad han därmed accentuerar och tydliggör är att sorgen är intimt förknippad med psykiskt arbete och psykologisk förändring generellt, något som än mer visar på dess – och kanske även melankolins – kreativa potential.

”Konceptet sorgearbete skall ses utifrån sitt släktskap med det mer generella begreppet psykiskt arbete, vilket ska förstås som nödvändigheten för den psykiska apparaten att binda traumatiska intryck.” (Laplanche & Ponatalis, 1973, s 485, egen översättning)

Den utveckling och förändring som stundtals sker i en psykoterapi kan alltså på många sätt betecknas som ett sorgearbete, vilket i analogi med denna tankegång är det arbete som – genom konfrontationen med våra emotionella sår – tvingar oss att släppa taget om våra mest älskade illusioner om oss själva. Visst finns det något hoppingivande i denna smärtsamma insikt?

Daniel Sykes

Legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och psykoterapeut vid egen mottagning i Göteborg. Skriver regelbundet artiklar inom det psykoterapeutiska fältet. Hemsida: www.danielsykes.se, e-post: sykes.psykologmottagning@gmail.com

Referenser

Freud, S. (1909/2000). ”Iakttagelser beträffande ett fall av tvångsneuros (Råttmannen).” I Fallstudier. Samlade skrifter vol. VI. Stockholm: Natur och kultur.

Freud, S. (1914/2003). ”Introduktion till narcissismen.” I Metapsykologi. Samlade skrifter vol. IX. Stockholm: Natur och kultur.

Freud, S. (1917/2003). ”Sorg och melankoli.” I Metapsykologi. Samlade skrifter vol. IX. Stockholm: Natur och kultur.

Laplanche, J & Pontalis, J-B. (1973). The language of psychoanalysis. London: Karnac Books.

Murakami, H. (2003). Norwegian wood. Stockholm: Norstedts.

Ruti, M. (2018). Penis envy and other bad feelings. The emotional costs of everyday life. New York: Columbia university press.

Sykes, D. (2018). ”Den färglöse herr Tazaki och den psykoterapeutiska processen”. Psykoterapi, 2018:3, 36–40.

Foto: Tina Jonsson