Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tjugoåttonde möte tog vi del av Jacques Lacans föreläsningar 10 – 15 i hans elfte seminarium om psykoanalysens grundbegrepp och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.
Vad som inte kan erinras upprepas i beteendet enligt Freud. Lacan uppfattar överföringen på detta sätt, han definierar överföringen som omsättning i handling av det omedvetnas sexuella realitet, och anger överföringen som en ”stängning” av kontakten med det omedvetna materialet. Lacan analyserar överföringssituationer som andra psykoanalytiker gett exempel på för att visa att människans begär är den Andres begär, psykoanalytikerns eget begär inverkar således på överföringsfenomen man kan se hos patienterna, t.ex. deras drömmar.
Vad gäller driften gör Lacan en tydlig distinktion mellan behov och drift. Behovet kopplar Lacan till homeostas och lustupplevelse (Freuds lust- och realitetsprinciper). Ett sätt att förstå skillnaden mellan behovet och det driftsmässigt kravet är att tänka att inget objekt för behovet kan tillfredsställa driften, den orala driften till exempel vill ha ”läckerheter” inte föda.
Lacan menar att det inte finns något orsaksförhållande mellan den ena partialdriften och den andra, övergången sker inte genom en biologisk mognadsprocess, utan genom ett ingripande, en ”omkastning” av den Andres krav gentemot subjektet. Samtidigt kan vi inte hitta kärleken i drifterna. Kärleken är en narcissistisk historia som hänförs till jaget. I kärleken finns en reciprocitet, i drifterna är man helt ensam.
Lämna ett svar