Kategoriarkiv: Kliniskt seminarium

Möte 15: Begärets dialektik

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets femtonde möte tog vi del av Jacques Lacans text “The Subversion of the Subject and the Dialectic of Desire in the Freudian Unconscious” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Subjektets relation till kunskap är central i texten. Filosofer som t.ex. Hegel kritiseras för att han situerar subjektet i relation till kunskap. Enligt Lacan är subjektet tvärtom ovetande. Det finns kunskap där, men subjektet vet inte om det. Subjektet vet inte vad han gör och om han tillfrågas får man en rationalisering till svar. Detta ska inte förväxlas med jagets stridsrop ”jag vill inte veta något om det!” Eftersom det inte handlar om ett intentionellt ovetande.

Subjektet har ingen kunskap om sig själv, inget självmedvetande, eftersom det är exkluderat från jagets och jag-idealets dialektik där självmedvetandet uppstår. Descartes ”jag tänker” grundas just i en sådan jag-transcendens. En sådan självreflektion är inte möjlig för subjektet som talar, önskar och handlar utan att veta om det. Den okända kunskap som ändå finns inskriven i subjektet kan däremot tolkas utifrån subjektets tal.

Lacan beskriver subjektet och dess begär i en graf som han bygger upp av flera olika delmoment. I den första grafen beskrivs hur mening uppstår och hur subjektet klyvs i ett medvetet och ett omedvetet i och med att subjektet talar och använder språket. Den fullständiga grafen (se bilden) är en pedagogisk modell som bland annat innefattar en beskrivning av spegelstadiet, meningsskapandet, uppkomsten av krav, begär och drifter samt den andres roll i olika skeden av subjektets tillblivelse.
the-complete-graph-of-desire

Graften börjar i det kluvna subjektet (det överstrukna S:et) via bilden av den andre/spegelbilden i(a) över till jaget (m) och vidare till jagidealet, den Andre som subjektet identifierat sig med I(A). Den andra vägen till jagidealet går via A och s(A), de två vägarna till jagidealet visar den imaginära och den symboliska aspekten av jagets konstitution. Jagidealet fungerar som en ankarpunkt (point de caption) utanför jaget och ger det dess enhetlighet, och skyddar så mot den desintegration man kan se i psykosen.

Grafen visar också hur behov transformeras till ”behov som adresseras en annan person” d.v.s. artikuleras. Subjektet vänder sig med sina behov till någon som inte är en like (semblable) utan någon som har makt att tillfredsställa behovet. Att adressera sina behov till den Andre (betecknas A) är vad Lacan kallar krav. Vad subjektet kräver är inte självevident, den Andre måste tolka kravet, tolkningen betecknas s(A). Kravet lämnar alltid något i övrigt att önska eftersom det är språkligt begränsat och inte till fullo kan täcka behovet. Det som här blir över är det som Lacan kallar begäret (betecknas d i grafen).

I den nedre imaginära delen av grafen försöker subjektet vara det som den Andre säger att subjektet ska vara. I den övre delen av grafen inser subjektet att den Andre vill något annat/mer än det den säger. Även den Andre är kluven i ett medvetet och ett omedvetet begär och vet inte vad den vill. Det finns alltså en fundamental brist även hos den Andre, vilket betecknas S(A).

Rörelsen från den nedre delen till den övre delen av grafen är en rörelse från alienation till separation. Frågan Vad vill du? Chè vuoi? är ett försök att separera vad subjektet önskar sig för egen del från jagidealet, d.v.s. vad den Andre vill ha av subjektet.

I den nedre delen av grafen erbjuder den Andre mening, s(A), i den övre delen av grafen erbjuder den Andre ingenting, S(A). När det inte finns någon Gud, någon yttre garant för sakernas tillstånd måste neurotikern själv ta det fulla ansvaret för sitt vara. Neurotikern kan då erkänna sina drifter och gå bortom neurosen.

Vektorerna som börjar med Signifianter och Jouissance representerar språk (tanke, mening, kunskap) och affekter (vara, njutning, subjektets sanning). Om språket är det som skiljer oss från djuren är affekterna det som skiljer oss från maskinerna, enligt Bruce Fink. Subjektet är delat mellan språk och njutning (jouissance). Mellan ett vara som språklig maskin och kvarstoden av varat, det som undgår signifikation, den del som saknar rim och reson. Dessa vektorer illustrerar också Lacans distinktion mellan det omedvetna (signifiantkedjan) och detet/drifterna (jouissance).

Möte 14: Jaget och kritik av jag-psykologin

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets fjortonde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Några reflektioner över jaget” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter. I ”Jaget och detet” presenterar Freud flera olika perspektiv på jaget som psykisk instans. Jag-psykologerna i USA kom att betona jaget som agent, Lacan å andra sidan lyfter upp jaget som objekt.

De kliniska implikationerna av detta är märkbara, inte minst vad gäller synen på subjektets relation till verkligheten och huruvida man intresserar sig för den reala verkligheten eller den psykiska verkligheten. Jag-psykologen, och detta gäller även flera moderna terapiformer, frågar sig ”hände detta verkligen på riktigt?” Resultatet blir att patienten modelleras efter analytikerns välavvägda förnuft och behandlingen kan slutföras när patienten identifierat sig med behandlaren i tillräcklig utsträckning.

En viktig diskussion fördes kring Lacans retoriska fråga om det verkligen är fördelaktigt att ha ett starkt jag. Vissa neurotiker kan faktiskt vara svåra att behandla just för att det har ett så starkt jag. Vi talade också om hur behandlaren för in ett motstånd i det psykoterapeutiska arbetet genom att vilja styra samtalet och på så vis stoppar patientens arbete med att symbolisera sina erfarenheter.

Möte 12: Aggressivitet

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tolfte möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Aggressiveness in psychoanalysis” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Spegelstadiet, liksom narcissismen, blev åter igen en viktig utgångspunkt för diskussionen. Den första identifikationen med sin egen spegelbild är också en identifikation med en rival, ett mönster som går igen i oidipus och senare relationer utanför familjen.

Möte 11: Spegelstadiet

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets elfte möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Spegelstadiet” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter. Teorin om spegelstadiet är en av hörnstenarna i Lacans arbete och hans text stimulerade till en intensiv diskussion.

Spegelstadiet anses vara Jacques Lacans första betydande bidrag till den psykoanalytiska teoribildningen och grundades i jämförande psykologi, barnpsykologi och etologi. Enligt sekundärlitteraturen kan spegelstadiet ses både som en vändpunkt i den psykologiska utvecklingen och som den struktur jaget har till sin omvärld senare i livet.

Situationen som det lilla, motoriskt okoordinerade, barnet befinner sig i framför spegeln skänker genom identifikationen med den gestalt som barnet ser i spegeln ett löfte om dess framtida kraft, men också en kontrasterande upplevelse av att fragmenterad.

Även hur patienter förhåller sig till sin egen spegelbild som vuxna var en fråga som skapade diskussion.

Möte 10: Tal och språk i psykoanalysen

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tionde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Talets och språkets funktion och fält i psykoanalysen” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Texten som är både vacker och poetisk behandlar bland mycket annat det tomma och det fulla talet, och det var där vi kom att uppehålla oss. Tomt tal fanns det rikliga exempel på, men även det fulla talet undersöktes. ”Det tomma talet, där subjektet tycks tala förgäves om någon som, även om han liknar honom intill förväxling, aldrig kommer att förena sig med honom i det fulla antagandet av hans begär.”

Vi uppehöll oss också kring två stycken som visade sig var fruktbara utgångspunkter för klinisk reflektion:

”Det är den andres svar jag söker i talet. Det är min fråga som konstituerar mig som subjekt. För att bli erkänd av den andre yttrar jag det som var, endast med avseende på det som ska bli. För att finna honom kallar jag honom vid ett namn som han måste anta eller avvisa för att svara mig.”

Och

”För att veta hur man i analysen skall svara subjektet är metoden den att först igenkänna platsen för hans ego, detta ego som Freud själv har definierat som ett ego format av en språklig kärna, med andra ord bör man veta genom vem och för vem subjektet ställer sin fråga. Så länge man inte vet det, riskerar man att feltolka begäret som där måste erkännas och objektet som detta begär riktar sig till.”

Möte 9: Bokstavens instans i det omedvetna

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets nionde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Bokstavens instans i det omedvetna – eller förnuftet sedan Freud” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Vi undersökte metaforen och hur den känns igen och hur den kan tydas i den kliniska erfarenheten. Vi undersökte även egenskaperna hos språkets yttersta differentiella element, som liksom en strukturernas grundfunktion, både kännetecknas av särskiljande och erkännande. Flera kliniska fall refererades.

Möte 8: Behandlingen och principerna för dess verkan

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets åttonde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”The Direction of the Treatment and the Principles of Its Power” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Framför allt kom överföringen och tolkningen att undersökas och diskuteras. En idé som Lacan för fram är att det inte finns någon position varifrån behandlaren kan tolka som befinner sig utanför patientens överföring, på samma sätt som att det inte finns någon position utanför språket för att diskutera språket. Vi arbetade även med Lacans Bridge-metafor där tolkning antingen kan ges som ett evokativt ”orakeltal” eller som en intervention på patientens oavsiktligt mångtydiga uttalanden.

Möte 7: Variationer i standardbehandlingen

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets sjunde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Variationer i standardbehandlingen” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Lacan lyfter fram talet som en konstitutiv process, talaren förändras när han/hon talar till en annan. Emfas på motöverföring tenderar att luta sig mot en kommunikationsmodell där A påverkar B med sitt tal och riskerar därför att dölja att subjektet blir till i sitt eget tal.

Vi diskuterade distinktionen sant tal och sann diskurs. Det senare grundas i vetandet som psykoanalysen samlat på sig. Men att tolka ett symptom utifrån litteraturen är en form av suggestion och har inget med subjektets sanning att gör menar Lacan. Variationerna i patienternas erfarenheter är dessutom så stora att ingen kodifierad kunskapsbas kan förbereda behandlaren på vad som väntar. Psykoanalysen intresserar sig inte heller för det mest generella utan för det mest specifika hos varje subjekt.

Möte 6: Bortom neurosen

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets sjätte möte undersöktes syfte och målsättningen med den psykoanalytiska behandlingen.

När patienten kommer i neurosbehandling är han/hon konstituerad i relation till krav, vilket både innefattar krav på behandlingen och behandlaren liksom krav om att behandlaren ställer krav på patienten – ”säg mig bara vad jag ska göra!” Genom att inte svara på kraven öppnar man upp för begäret. Patienten får då en möjlighet att konstitueras i relation till analytikerns begär. Genom att tolkningen av den Andres begär så småningom ifrågasätts kan patienten transformera sin fantasm så att den inte längre står i vägen för driftstillfredställelse. Patienten kan då konstituera sig i relation till sina egna drifter (objekt a).

Målsättningen är inte att neurotikern ska ifrågasätta den symboliska ordningens krav på driftsförsakelse utan att han/hon ska acceptera sina egna drifter och den njutning de söker.

Vi undersökte också betydelsen av att förstå och skapa mening i behandlingen. Då Mening är det som kristalliserar jaget är det problematiskt att ha detta som mål i en neurosbehandling, meningsskapande kan få den psykoterapeutiska processen att stanna av och kan tjäna som rationalisering. Förståelse är inte heller nödvändigt för att man ska förbättras av behandlingen, varken från patientens eller behandlarens sida.

Avslutningsvis kan man säga att mening inte är irrelevant men mångbottnad, ambivalent och allt för komplex och överdeterminerad för att kunna bemästras.