Som ett led i förberedelserna inför läsningen av Lacans första seminarium, som kommenterar Freuds psykoanalytiska teknik, läste vi Freuds texter ”Om överföringens dynamik” (1912) och ”Iakttagelser om överföringskärleken” (1915) och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.
I ”Om överföringens dynamik” slår Freud tidigt fast att överföring med nödvändighet uppstår i den psykoanalytiska behandlingen då varje människa utvecklar en kliché laddad med både medveten och omedveten libido och i behandlingen försöker pressa in läkaren i denna kliché. Överföringens relation till motståndet är en central frågeställning. Både negativ överföring och positiv överföring med bortträngda erotiska motiv lämpar sig som motstånd. Så snart överföringsmotståndet sätter in slungas patienten ut ur sin reella relation till läkaren. En annan för Freud central tanke är att omedvetna impulser inte vill låta sig återkallas i minnet, patienten vill i stället omsätta sina ”passioner” i handling.
I ”Iakttagelser om överföringskärleken” slår Freud fast att det enda verkligt svåra i en psykoanalys är hanteringen av överföringen. Han analyserar här ett specialfall av överföringen, nämligen när en kvinnlig patient blir förälskad i en manlig läkare. En patient i överföringskärlek ger upp sina symptom eller fäster inget avseende vid dem. Ett passionerat kärlekskrav är motståndets verk och bryter ner läkarens auktoritet genom att reducera honom till älskare. Men att då uppmana till undertryckande av driften, avhållsamhet och sublimering är dårskap. Däremot ska den psykoanalytiska behandlingen, som bygger på absolut sannfärdighet, utföras under abstinens. Man ska låta behov och längtan bestå hos patienten då detta är krafter som driver patienten till psykiskt arbete och förändring. Att gå kärlekskravet till mötes skulle också göra slut på alla möjligheter till påverkan. Och som Freud skriver på ett annat ställe ”de anhörigas kärlek kan inte bota någon neuros.”
Freud för i denna text också ett resonemang huruvida överföringskärleken är något som tillhör realiteten. Freud menar att man bör behandla kärleksöverföringen som något som inte tillhör realiteten, en situation som måste genomgås i kuren och ledas tillbaka på sitt omedvetna ursprung. Freud skriver också ”En verklig förälskelse skulle göra patienten foglig och stegra hennes beredvillighet att lösa de problem som hennes fall ställer, redan av det skälet att mannen som hon älskar begär det.”
Detta ledde oss över i en diskussion om det är så att förälskelse yttrar sig på olika sätt i olika personlighetsstrukturer. Främst frågan om den idealisering som sker i förälskelsefasen rotas i olika psykiska processer beroende på personlighetsstruktur. Exempelvis om det är så att idealisering drivs mer av önsketänkande och primärprocesstänkande hos neurotikern men mer av förnekande hos den med pervers personlighetsstruktur.
Ytterligare en fråga som diskuterades var om överföringskärleken verkligen är ett specialfall av överföringen eller om den i stället utgör själva grundstrukturen i överföringen.
Lämna ett svar