Månad: mars 2019

Som ett led i förberedelserna inför läsningen av Lacans första seminarium, som kommenterar Freuds psykoanalytiska teknik, läste vi Freuds texter ”Om överföringens dynamik” (1912) och ”Iakttagelser om överföringskärleken” (1915) och satte dem i relation till våra kliniska erfarenheter.

I ”Om överföringens dynamik” slår Freud tidigt fast att överföring med nödvändighet uppstår i den psykoanalytiska behandlingen då varje människa utvecklar en kliché laddad med både medveten och omedveten libido och i behandlingen försöker pressa in läkaren i denna kliché. Överföringens relation till motståndet är en central frågeställning. Både negativ överföring och positiv överföring med bortträngda erotiska motiv lämpar sig som motstånd. Så snart överföringsmotståndet sätter in slungas patienten ut ur sin reella relation till läkaren. En annan för Freud central tanke är att omedvetna impulser inte vill låta sig återkallas i minnet, patienten vill i stället omsätta sina ”passioner” i handling.

I ”Iakttagelser om överföringskärleken” slår Freud fast att det enda verkligt svåra i en psykoanalys är hanteringen av överföringen. Han analyserar här ett specialfall av överföringen, nämligen när en kvinnlig patient blir förälskad i en manlig läkare. En patient i överföringskärlek ger upp sina symptom eller fäster inget avseende vid dem. Ett passionerat kärlekskrav är motståndets verk och bryter ner läkarens auktoritet genom att reducera honom till älskare. Men att då uppmana till undertryckande av driften, avhållsamhet och sublimering är dårskap. Däremot ska den psykoanalytiska behandlingen, som bygger på absolut sannfärdighet, utföras under abstinens. Man ska låta behov och längtan bestå hos patienten då detta är krafter som driver patienten till psykiskt arbete och förändring. Att gå kärlekskravet till mötes skulle också göra slut på alla möjligheter till påverkan. Och som Freud skriver på ett annat ställe ”de anhörigas kärlek kan inte bota någon neuros.”

Freud för i denna text också ett resonemang huruvida överföringskärleken är något som tillhör realiteten. Freud menar att man bör behandla kärleksöverföringen som något som inte tillhör realiteten, en situation som måste genomgås i kuren och ledas tillbaka på sitt omedvetna ursprung. Freud skriver också ”En verklig förälskelse skulle göra patienten foglig och stegra hennes beredvillighet att lösa de problem som hennes fall ställer, redan av det skälet att mannen som hon älskar begär det.”

Detta ledde oss över i en diskussion om det är så att förälskelse yttrar sig på olika sätt i olika personlighetsstrukturer. Främst frågan om den idealisering som sker i förälskelsefasen rotas i olika psykiska processer beroende på personlighetsstruktur. Exempelvis om det är så att idealisering drivs mer av önsketänkande och primärprocesstänkande hos neurotikern men mer av förnekande hos den med pervers personlighetsstruktur.

Ytterligare en fråga som diskuterades var om överföringskärleken verkligen är ett specialfall av överföringen eller om den i stället utgör själva grundstrukturen i överföringen.

Som ett led i förberedelserna inför läsningen av Lacans första seminarium, som kommenterar Freuds psykoanalytiska teknik, läste vi andra kapitlet i Drömtydning (1900) ”Drömtydningens metod: Ett exempel på drömanalys” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Freud både kommenterar och distanserar sig från två andra metoder för drömtydningen – den symboliska drömtydningen och dechiffreringsmetoden. Som exempel på symbolisk drömtydning ges Josef tolkning av Faraos dröm om de sju magra och sju feta korna. Dechiffreringsmetoden tolkar varje enskild del av drömmen som en symbol och uppfattar drömmen som en en hemlig skrift där varje tecken har en bestämd innebörd. Utifrån klinisk erfarenhet börjar Freud dock allt mer behandla drömmen som ett neurotiskt symptom. 

Freud illustrerar sin metod och teori genom att analysera en egen dröm, drömmen om Irmas injektion. Drömmen visar sig vara en önskeuppfyllelse. Nämligen att det inte var Freuds fel att Irma, som var Freuds patient, inte blivit bättre.

I det följande samtalet, som till stor del berörde drömmen om Irmas injektion, kom vi in på att Freud i andra stycken av Drömtydning själv slirar över i en symbolisk drömtydning. Detta är motsägelsefullt med tanke på hans egna teorier. Inte minst med tanke på att en symbolisk drömtydningsmetod hoppar över symboliseringsprocessen där imaginära drömbilder översätts till talat språk och går direkt till en överindividuell och icke-subjektiv slutsats.

I Freuds slutsats att drömmen uttrycker en önskeuppfyllelse blir det tydligt att Freud utgår ifrån en neurotisk personlighetsstruktur. Vi talade om hur olika personlighetsstrukturer handskas med drömmen. Några kliniska exempel: en stum patient som plötsligt börjar drömma som ett sätt att börja minnas; en borderlinepatient som på olika sätt drömmer om jagets och identitetens upplösning; en neurotisk patient som drömmer om märkliga föremål som efter tolkning visar sig stå för något helt annat, där man kan se en bortträng tanke som hänvisar till den egna sexualiteten. Precis som förmågan att kunna tala kan drömmen kan vara ett sätt att hantera lidande hos den friske personen. Att kunna drömma är ett tecken på psykisk hälsa då det finns ett psykiskt liv som kan utsättas för förtätning och förskjutning. Att kunna tala, drömma, minnas och begära är samtidigt olika sätt att både vara och att bli frisk på.