Drömmarnas tidsresor

Att vara människa är att vara begränsad och samtidigt längta efter gränsens överskridande. Det främmande på den andra sidan pockar på vår fantasi, fyller våra liv med både upphetsning och fasa.

En av människans gränser är Tiden och denna gräns är dubbel – vägen är spärrad både mot det förflutna och mot framtiden. Men i vårt trots mot tidens gränser har vi gjort oss till tidsresenärer, i sådana skepnader som historiker, psykoanalytiker och analysander. Men allra ivrigast reser vi kanske i drömmen.

I en nyligen publicerad artikel, Dreaming as history: assembling time (Rethinking History, 1–20), utforskar historikern och musikologen Meghan Quinlan (Uppsala universitet) tillsammans med psykologen och psykoanalytikern Andreas Keller (Svenska psykoanalytiska föreningen) hur drömmen under olika epoker kommit att representera människans önskan att överskrida sin bundenhet i tiden.

För den medeltida skolastikern Vilhelm av Conches (c. 1090–1154) innebar drömmen ett temporärt upphävande av själens bundenhet i kroppen, en frihet som innebar att drömmaren i bästa fall kunde få kännedom om sin framtid.

I Drömtydning förbinder sig Sigmund Freud till en drömtradition med antika rötter enligt vilken drömmen har en sådan potential att upphäva tidens gränser, men i den psykoanalytiska synen på drömmen är det snarare gränsen mot det förflutna som upphävs. I analysen får den som talar om sina drömmar möjlighet att återfinna erfarenheter som förfrämligats och fallit i glömska.

Med utgångspunkt i den franske psykoanalytikern, historikern och jesuitprästen Michel de Certeaus (1925–1986) arbete upprättar Quinlan och Keller dialog mellan de olika drömteorierna och historiografin, för att undersöka om historieskrivning kan vara någonting utöver ren representation; kan drömmen hjälpa oss att förstå möjligheten att få en annan typ av kontakt med det förflutna, och i så fall på vilka villkor?

Artikeln argumenterar för att den som vill resa i tiden – som historiker eller som psykoanalytiker – måste göra det med en känslighet för det främmande, för att detta inte ska assimileras av aktuella diskurser och förlora sin särprägel. Historikern, analytikern och analysanden är alla drivna av lockelsen att genom sitt arbete få kontakt med något avlägset eller förlorat, men lockelsen innebär också att det förlorade kan förvrängas och tvingas in i välbekanta former om vi inte står ut med att sakna fullständig förståelse.

Dreaming as history: assembling time är publicerad i tidskriften Rethinking History och kan läsas som Open access här: https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13642529.2025.2499328?src=exp-la#abstract