Vår tids begär efter psykiatriska diagnoser 2

Källa, olja på duk, 20x25cm 2005, Marika Holm

Text av Niklas Fors och Lukas Granberg

Vår tids begär efter psykiatriska diagnoser

Inflation i psykiatriska diagnoser, normalitet, det mänskliga lidandet och psykoanalys är några av de teman som avhandlas när Psykodynamiskt forum, i samtal med DSM-veteranen Allen Frances, söker orsaken till vår tids begär efter psykiatriska diagnoser.

Allen Frances

Allen Frances

New York Times har kallat honom världens mäktigaste psykiater. Allen Frances var kommittéledamot i arbetsgruppen för DSM-III och redaktör för DSM-IV. Han har senare ställt sig kritisk till det nya nya förhållnings- och arbetssättet bakom DSM-5 som han menar leder till att allt fler normala reaktioner patologiseras. Frances har i böcker, bloggar och debattartiklar varnat för att DSM-5 kan orsaka diagnosinflation. Han är psykiater, professor emeritus vid Cornell University Medical College och Duke University School of Medicine där han tidigare också varit prefekt för institutionen för psykiatriforskning.

Vi vill tala med dig om psykiatrisk diagnostik och ditt arbete med och förståelse av psykiatrisk diagnostik.

Okej, det är ett område som jag inte har några problem att tala om. Jag har tänkt en hel del på dessa frågor. I arbetet med DSM-III var jag samordnare mellan Amerikanska psykoanalytiska föreningen och DSM-gruppen. En del av mitt jobb var att försvara DSM mot psykoanalytikernas kritik och övertyga dem om att DSM-III inte skulle krossa den psykodynamiska psykiatrin. Det kom den sedan i någon bemärkelse att göra. DSM är medvetet ytlig, en uppsättning diagnostiska kriterier. Allt som inte var fullständigt självklart togs bort. Ju fler tolkande element i den diagnostiska processen, desto lägre reliabilitet tänkte man.

Psykodynamiska konstruktioner är däremot till sin natur tolkande. Och de mest intressanta konstruktionerna låter sig inte förenklas till ytliga representationer i diagnostiska manualer. De psykoanalytiska diagnosmanualerna har därför inte fått fäste. De har misslyckats med att fånga komplexiteten i den mänskliga naturen och varit en besvikelse för psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter. Det har varken varit hackat eller malet. Dessutom upplevs de inte som lika pålitliga som den enkelspåriga kriteriebaserade diagnostiken.

För 200 år sedan gjorde en av Imanuel Kants elever[1] en distinktion mellan nomotetisk och ideografisk forskning. Tanken var att det nomotetiska bestod i gemensamma egenskaper som gick att mäta. Det ideografiska beskrevs som individuella, personliga egenskaper. DSM-III strävade efter att vara nomotetisk, psykoanalysen är till största delen ideografisk. Psykoanalysen är väldigt fokuserad, intensivt fokuserad, på individuella skillnader. Väsentligt mer så än intresserad av likheter mellan individer.

Då psykoanalysen är mycket mer tolkande upplevdes DSM-III som ett enormt hot i psykoanalytiska kretsar i USA. Konflikten kom att symboliseras på ett underligt och förskjutet vis i användningen av ordet neuros. Den stora konflikten kom alltså att kretsa kring om termen neuros skulle användas eller inte. Den fanns med i DSM-I och DSM-II. Det var världens mest korkade konflikt och båda sidor visade på okunnighet kring neurosbegreppets verkliga innebörd. Begreppet definierades av William Cullin[2] för flera hundra år sedan och användes i stora delar av världen. Det var ingen psykodynamisk konstruktion utan användes snarast för att beskriva ett tillstånds svårighetsgrad. Senare kom Spitzer[3] att förstå begreppet som en psykoanalytisk term. Han agerade som om Freud hade uppfunnit begreppet och som om han gjorde världen en tjänst genom att eliminera det. Han tänkte att det skulle göra det diagnostiska systemet mindre teoriberoende. Spitzer uppfattade detta som en stor bedrift. Psykoanalytikerna uppfattade det däremot som att deras inflytande över manualens utformning utraderades. Och detta trots att ordet neuros inte på något specifikt sätt går att koppla till Freud. Alla neurologer i Wien använde ordet neuros när de talade om om patienter i öppenvården. Det var ingen psykodynamisk term på något sätt.

Lösningen på kontroversen blev att ordet neuros sattes inom parentes i DSM-III. Man behöll alltså inte neurosbegreppet, i stället kom man att kalla ångestneuros för ångesstörning. Begreppet ångestneuros sattes inom parentes. Såna saker hände.

DSM-III var väldigt destruktiv för psykoanalysen, men den var inte orsaken bakom psykoanalysens nedgång i USA. Det var mer ett korrelat än en kausalitet. Psykoanalysen nådde sin höjdpunkt i USA kort efter andra världskriget. De första forskningsinstituten i psykiatri, i USA och i resten av världen, bildades på universiteten. De första styrelsemedlemmarna, styrelsemännen, för de var alla män, var psykiatriker som återvänt från krigen och de var alla, med några få undantag, psykodynamiskt orienterade. Den amerikanska psykiatrin från 1950-talet och fram till det tidiga 1970-talet var kraftigt influerad av psykodynamiskt tänkande. Sedan ledde en ökad finansiering av biologiskt orienterad forskning till att de psykoanalytiskt orienterade styrelsemedlemmarna successivt byttes ut mot biologiskt orienterade. De var mer värdefulla för läkarutbildningarna då de drog in mer forskningsanslag. Och det är med hjälp av forskningsanslag som läkarutbildningarna överlever. På det viset förlorade psykoanalysen successivt sin plats som en viktig del av läkarutbildningen och inom de psykiatriska specialistutbildningarna. DSM skyndade på processen då den var väldigt användbar inom den biologiskt orienterade psykiatrin. Den var väldigt användbar i den deskriptiva psykiatrin. Den var väldigt användbar för KBT. Den var inte till någon särskild hjälp när det kom till analytiska rekonstruktioner. Och när, till vår stora förvåning, DSM utvecklades till en sorts standard, ingen trodde att den skulle få ett sådant genomslag, så bidrog den till att främja trenden att psykiatriker allt mer kom att likna internmedicinare. Läkaren kom nu att lägga allt mindre tid på specialiserat psykodynamiskt tänkande och allt mer tid på sammanfattningar av symptom i syfte att ställa diagnos och följa upp bieffekter av psykofarmaka. De psykodynamiska terapierna försvann alltmer från psykiatrimottagningarna och kom i stället att leva vidare på psykoanalytiska institut samt bland psykologer och socialarbetare. Nu är psykoanalysen mycket mindre inflytelserik än den var före DSM-III. DSM-III är inte ensamt ansvarig för denna utveckling men den är en del av förklaringen till av psykoanalysens nedgång och minskade inflytande.

DSM vill vara ateoretisk i sin kritereibaserade ansats.

Ja, det var det som utlovades.

Man skulle kunna påstå att det inte är möjligt att skriva en ateoretisk diagnosmanual.

Det var en ateoretisk manual som utlovades. Den skulle vara en användbar del i varje bedömning eftersom den skulle fånga upp gemensamma faktorer. Och sedan skulle man gå vidare med fortsatta bedömningar kopplade till de specifika problemen. Och vi planerade faktiskt att skriva en bok till, som ett komplement, med behandlingsplaneringar utifrån olika skolbildningars perspektiv. Hur skulle en diagnos leda fram till en behandlingsplan för psykodynamiker och hur skulle det mynna ut i en KBT-behandlingsplan? Och hur skulle man göra med familjeterapi? DSM är ju en manual för individer, inte för familjer. Men skulle familjeterapi kunna vara ett bra behandlingsalterantiv? Hur skulle man använda DSM i relation till gruppterapier?

Vi skrev aldrig boken. Så tanken var, och jag vet inte om vi verkligen trodde på det och hur mycket det handlade om att sälja in manualen, men tanken var att den skulle vara enkel att använda oavsett skolbildning och att den inte skulle göra några teoretiska anspråk.

“Folk brukade prata om sina drömmar på fester, nu talar de om sina symptom.”

Tror du att det finns skolbildningar eller teorier som ligger närmre denna ateoretiska manual?

Ja, den kognitiva beteendeterapin och sjukdomsmodellen. De fokuserar båda på symptom. Det som ligger längst bort skulle vara famijeterapi eftersom den inte ens fokuserar på individen. Den hade viss relevans för psykodynamiska behandlingar eftersom den var bra att ha när man ställde differentialdiagnos mellan exempelvis paniksyndrom och melankoli. Inte ens psykoanalytiker vill behandla en melankoliker genom att arbeta med patientens barndom, du vill arbeta med de aktuella symptomen. Så man hade viss nytta av den också i den psykoanalytiska praktiken. Men DSM skulle aldrig vara särskilt användbar i det dagliga kliniska arbetet som psykoanalytiker. DSM-III skadade inte psykoanalysen direkt, den skadade psykoanalysen genom att den fick andra skolbildningar att framstå som mer attraktiva. Folk brukade prata om sina drömmar på fester, nu talar de om sina symptom. Ingen förväntade sig att boken skulle bli så populär, men det blev den.

“Jag betraktar inte DSM som en reflektion av verkligheten utan som en reflektion av hur västerländska kliniker vid en viss given tidpunkt valt att paketera verkligheten.”

När vi läste din bok Saving Normal fick vi intrycket att du trots allt uppfattar DSM som ett ganska bra försök att fånga någon slags naturligt förekommande psykisk ohälsa i populationen.

Jag skulle aldrig använda orden naturligt förekommande. Det är en teknisk term inom filosofin. Naturligt förekommande indikerar att diagnoserna är verkliga saker som existerar oberoende av betraktaren. Jag skulle snarare säga att DSM, med ett någorlunda pålitligt språk, försöker fånga in några av de yttringar som man ofta stöter på i den kliniska praktiken. Problemet med ett ord som naturligt är att det närmast antyder att det finns naturliga skiljelinjer mellan normalt och sjukt. Och som jag säger i mina föreläsningar så så anser jag inte att det är på det viset. Utifrån bekvämlighet konstruerar vi kategorier som tjänar våra syften i ett visst sammanhang. Men det betyder inte att schizofreni som sådan finns i sig. Jag tror min bok[4] uttrycker det rätt tydligt, schizofreni kan vara hundra olika saker. Det vi i dag kallar schizofreni kommer inte att kunna förstås som en enhetlig sjukdom. Det är möjligt att dela in det mänskliga lidandet på olika sätt som är lika rimliga. Synen skiljer sig också mellan olika länder och kulturer. Jag betraktar inte DSM som en reflektion av verkligheten utan som en reflektion av hur västerländska kliniker vid en viss given tidpunkt valt att paketera verkligheten.

“Diagnoserna och dess kriterier skänker klarhet där den verkliga världen är klart mindre tydlig.”

Så som jag ser det så är det inte nödvändigtvis ett rationellt system som utvecklades med hjälp av standardiserade riktlinjer kring vad som skulle inkluderas och inte. DSM utvecklades genom en sorts historisk ackumulation och en del av de saker som togs med i tidigare versioner skulle aldrig tas med i dag men står kvar av hävd och gammal vana. Så det är inte ett rationellt system utan ett system tjänar ett användbart syfte. Jag hade inte delat upp världen i dessa kategorier om det var upp till mig eller om vi hade börjat om från början i dag, men jag tycker att systemet fyller sitt syfte.

“Också en felaktig förståelse kan skänka tröst.”

Du sa tidigare att man förr talade om sina drömmar när man gick på fest nu talar man om sina symptom och diagnoser. Vi tänker också på kvällstidningarnas löpsedlar som “Är din chef en psykopat?” “Har ditt barn ADHD” “Har du OCD?” Hur kan man förstå vår tids starka längtan efter diagnoser?

DSM har sålt långt fler kopior än vad som någonsin skulle kunna köpas upp av yrkesutövare. Så uppenbarligen köper vanligt folk den. Vad är det som gör dem nyfikna? Hur kan det komma sig att folk läser den när den verkar vara totalt oläsbar? Det handlar om tydlighet, ofta handlar det om en falsk tydlighet. Det mänskliga lidandet har alltid intresserat människan men det har alltid varit svårt att beskriva det på ett tydligt sätt. Och det som DSM gör är att det ger folk en upplevelse av att en fråga har fått sitt svar. Ibland ett falskt svar, men svaret har gett en känsla av att förstå sig själv, sin vän, sin chef eller fru. Ofta en fientlig känsla av “Aha, det här stämmer precis med hur de är. De har en psykisk störning.” Diagnoserna och dess kriterier skänker klarhet där den verkliga världen är klart mindre tydlig. Det ger folk en artificiell känsla av att förstå sig på komplexa erfarenheter som annars kunde vara svåra att förstå. Också en felaktig förståelse kan skänka tröst.

“Lidandet är en ständigt närvarande faktor i livet, men den särskilda form lidandet tar formas av kultur och historia.”

Om man skulle gå in i en mer filosofisk förståelse av lidandet och reflektera kring tanken att människor kanske på sätt och vis känner så som samhället beskriver att de känner. Vad skulle du säga om att det mänskliga lidandet har beskrivits olika, och sannolikt upplevts annorlunda, i olika tider och på olika platser? Hur kan man förstå det i förhållande till ett ateoretiskt kriteriebaserat diagnossystem?

Jag var nyligen i Japan, i en stad som drabbades av en tsunami för fyra år sedan. Där träffade jag kvinnan som driver stadens psykiatriska mottagning. Hennes egen son och mor sveptes med och dödades i flodvågen. Vi diskuterade vilka symptom folk utvecklat efter tsunamin och det var något helt annat än vad man hittar i DSM. Symptomen var snarare uttryck för en tyst demoralisering än några dramatiska symptom så som påträngande tankar och mardrömmar. DSM tycks vara bäst anpassat till att beskriva lidande i vår kultur, jag skulle inte göra antagandet att våra förfäder för 50 000 år sedan drömde mardrömmar på samma sätt som i dag. Sånt här är kulturellt, det mänskliga lidandet finner olika uttryckssätt vid olika tillfällen. För 100 år sedan var neurasteni en väldigt populär diagnos, sedan blev psykoanalysen populär och läkarna intresserade sig mer för patienternas drömmar och tankar än för deras fysiska symptom. Neurasteni var den perfekta sjukdomen att gå till en neurolog med. Om vi nu inte går till en neurolog längre, eftersom professionerna har förändrats, går vi i stället till en psykiatriker eller en psykolog, alltså har också symptomen blivit mer kognitiva. Lidandet är en ständigt närvarande faktor i livet, men den särskilda form lidandet tar formas av kultur och historia.

“Folk läser DSM och ‘Aha, det där är ju jag.’”

Och vilken funktion har DSM i den ekvationen?

Jag tror att den formar folks uttryckssätt. Väldigt starkt. Folk läser DSM och “Aha, det där är ju jag.” Multipel personlighet[5] är det bästa exemplet, en riktigt dum diagnos att ha med i DSM. Charcot introducerade diagnosen och skapade en epidemi. Därefter fick vi ytterligare en epidemi med ”Three faces of Eve” en bok av psykiatrikerna Corbett and Cleckley. Vi fick också filmen “Sybile” och med den ytterligare en epidemi. Vi hade en epidemi av multipel personlighetsstörning som varade i 10 år. DSM visade att tillståndet fanns, det fanns psykoterapeuter som höll workshops om det och efter ett veckoslut såg deltagarna multipla personligheter överallt. Sedan började det komma stämningar mot psykoterapeuter och försäkringsbolagen slutade betala för behandlingarna. Då försvann fenomenet plötsligt. Jag tänker att det mänskliga lidandet är konstant, men sättet det kommer till uttryck på är väldigt formbart och DSM erbjuder människor ett sätt att att förstå sina problem.

Flera psykiatriska diagnoser och psykiatriska tillstånd har ökat kraftigt från mitten av 90-talet då DSM-IV gavs ut. Till exempel ADHD, bipolär sjukdom och autism. Har DSM bidragit till den ökade förekomsten av vissa psykiatriska tillstånd?

Prevalensen för autism brukade vara mindre än 1 på 2000. Vi introducerade Aspergers syndrom[6]. Våra fältstudier visade att prevalensen av autism inklusive Asperger skulle kunna gå upp 3 till 4 gånger, typisk autism skulle vara vanligare än atypisk autism. Prevalensen gick faktiskt upp 50-60-70 gånger. Vad vi brukade kalla excentricitet blev omdefinierat som psykisk störning eller Asperger. Det handlar bara om att skriva några få diagnoskriterier på en papperslapp och du har plötsligt förändrat sättet som folk ser på sig själva, eller hur de blir sedda av andra. Klassisk autism är omisskännlig, man kan inte missta sig på om en person är autistisk eller inte, det är så uppenbart. Om man lättar på kriterierna så inkluderas luddiga tillstånd som ligger på gränsen, man klättrar upp på normalfördelningskurvan, eftersom lindriga störningar är mycket vanligare än svåra störningar. Gränsen blir väldigt otydlig. En annan viktig förklaring till uppgången i prevalens tror jag är stödinsatser i skolan. Så fort en diagnos kan medföra någon slags fördel för patienten eller klinikern kommer prevalensen att gå upp.

Vilka är de största riskerna med överdiagnostisering, enligt dig?

Den absolut största risken nu är medicinering eftersom medicinering så ofta blir en konsekvens av diagnosen. Till exempel förkortar antipsykotiska läkemedel den förväntade livslängden väldigt dramatiskt på grund av viktuppgång. Alla mediciner för med sig komplikationer och biverkningar. Jag skulle inte vara så orolig för att folk läste DSM om det inte vore för medicinerna. Andra viktiga men svårmätbara komplikationer vid överdiagnostisering är stigmatisering och förändringar i hur du ser på dig själv och hur andra ser dig, minskad ambitionsnivå, sänkta förväntningar på livet, en känsla av att vara oduglig och social exkludering. När man försummar folk och exkluderar dem blir de sjukare. Om du får en diagnos som innebär att du kommer att exkluderas så hjälper den dig också att exkludera dig själv. Det är fruktansvärt, som att bli förvisad.

Kan inte också psykoterapi skada patienten och ha negativa biverkningar?

Även psykoterapi kan skada patienten. Jag skrev en artikel 1982 ”No treatment as the treatment of choice” utifrån erfarenheten att vissa personer blev sämre i psykoterapi. Allt som är effektivt kan också vara skadligt. Men risken är mycket mindre. Vissa patientgrupper är väldigt upptagna av den här frågan nu, att KBT har negativa biverkningar som inte rapporteras. De är väldigt starka motståndare till KBT-rörelsen på grund av att de känner sig förolämpade och skadade av behandlingen. Men det är inte alls lika viktigt som risken med medicinering enligt mig.

“Så begreppen om vad som är normalt eller inte verkar vara otroligt elastiska och beroende av ideologi och vilken vård som finns tillgänglig.”

I din bok “Saving normal” arbetar du med begreppsparet psykisk störning och normalitet. Borde det inte vara psykisk hälsa och psykisk störning, normalt och onormalt? Hur skiljer man normalt från onormalt? Kan du utveckla dina tankar kring de här begreppen?

Det är en lek med ord. Ungefär som WHO:s definition av hälsa, kolla upp det. Du måste vara perfekt, inte bara normal utan perfekt, ingen nedsättning över huvud taget. Det är ju befängt att ha en definition av psykisk hälsa som kräver att du inte bara ligger inom det förväntade genomsnittet utan att du är en stålman eller stålkvinna, utan några problem eller brister. Vad som är normalt är mer statistiskt och godtyckligt utifrån insikten att man, med lika goda teoretiska motiveringar, kan dra gränsen vid olika punkter på normalfördelningskurvan. Var man faktiskt drar gränsen kommer tvunget att påverkas av vad för slags behandlingar man har tillgång till. Så vad som är normalt i Nigeria, eller nu i Syrien, kommer att se annorlunda ut jämfört med New York där hela kvarter är fyllda av psykiatrer. Men vi behandlar inte alla människor. Vi oroar oss alltid för PTSD hos våra soldater, men vi oroar oss aldrig för PTSD hos den krigsdrabbade civilbefolkningen som ju lider mycket mer än våra soldater någonsin skulle kunna drömma om. De har inte någonstans att ta vägen, inga vapen eller mobiltelefoner. Vi bryr oss inte om dem så mycket. Så begreppen om vad som är normalt eller inte verkar vara otroligt elastiska och beroende av ideologi och vilken vård som finns tillgänglig. Ibland undrar jag om vi gjorde rätt när vi inkluderade PTSD som en psykisk störning i DSM-III. Det är lite som att inkludera sorg. Det är en normal reaktion men i en extrem tappning. Men att benämna det som en psykisk störning gör att man utmålar hela populationen som dras med posttraumatiska symptom som sjuka. Och vad trodde vi egentligen? Att inkludera PTSD var att medikalisera normala erfarenheter.

Om mediciner hade mycket färre biverkningar och mycket mer positiva effekter, då skulle jag kunna tänka mig att ha en lösare gräns för psykiska störningar. Jag tänker i termer av nytta och risk. Mediciner har i dag väldigt ofta väldigt svåra biverkningar, många ger utsättningssymptom, några av dem förkortar den förväntade livslängden, en del av dem är oförutsägbara och vi saknar kunskap om långtidseffekterna. Utifrån det skulle jag vara mer försiktig när det gäller att ställa en psykiatrisk diagnos. Och som jag sa tidigare, jag tror inte att det finns någon abstrakt definition av begreppen [psykisk hälsa, psykisk ohälsa, normalt och onormalt ] som kan avgöra frågan. Så för mig blir det mer ett beslut baserat på en utilitaristisk beräkning av risker och fördelar. Och det är besvärligt, särskilt när dessa risker och fördelar är svåra att förutse, men det finns inget bättre sätt. Jag kan inte se att man skulle kunna ge dessa begrepp något annat än de allra vidaste definitionerna. Så frågan man bör ställa sig är vilken nytta en psykiatrisk diagnos kan ha för just den här individen.

En diagnos som jag verkligen var emot att man skulle ta med i DSM var hetsätningsstörning. Jag var rädd att man skulle ge patienterna dietpiller, och det var precis det som hände när läkemedelsbolagen fick tillstånd att sälja sina ADHD-mediciner[7]. Om jag inte var oroad för dietpiller skulle jag se hetsätningsstörning som en klart mer användbar diagnos eftersom KBT skulle kunna hjälpa. Jag använder detta för att illustrera att frågan mer handlar om nytta, alltså ett skada-nyttoförhållande, än om koncept. Det skulle vara en annan sak om mediciner inte användes, om man bara använde KBT, för KBT kan vara ganska hjälpsamt vid svår fetma. Men om det blir ett sätt för läkemedelsbolagen att sälja värdelösa eller till och med farliga mediciner, då är det ett problem.

“Diagnosen bör inte ställas på det första mötet.”

Du skriver i din bok “Saving Normal” hur psykiatrisk diagnostik bara är en del av en bra bedömning. Vad skulle du säga kännetecknar god diagnostik och en bra klinisk bedömning?

En bra bedömning bör innefatta en någorlunda korrekt DSM-diagnos. Diagnosen bör inte ställas på det första mötet utan över tid, dels eftersom det är svårt att ställa diagnos efter bara ett möte men också för att man vill lära känna personen. Den första frågan som man bör ställa är “varför just nu?” Varför uppstår de här symptomen just nu i den här personens liv? En komplett bedömning skulle se till mönster i patientens liv, mönster i beteendet, som är oberoende av symptombilden, men som kompletterar den. En genomgående bedömning ger en bild av familjesituationen. De flesta bedömningar blir mycket rikare om familjen involveras, inte bara för att det skulle öka tillförlitligheten i DSM-diagnosen utan också för att det skulle säga något om de påfrestningar som orsakar problemet.

I psykoanalys är det ofta så att de första 10 meningarna förutsäger hela behandlingen, men på vilket sätt kan man vanligtvis inte veta förrän långt efteråt. Att just dessa meningar strömmar ur munnen vid just det tillfället har ingenting med diagnoskriterier att göra. Det handlar däremot i allra högsta grad om erfarenheter i livet, förluster, det man uppnått, omedvetna konflikter i ens inre värld eller upprepningar av något från det förflutna.

Det är ganska fascinerande att dina ståndpunkter kan uppfattas som kontroversiella.

Det är sunt förnuft. Det är inget nytt, bara sunt förnuft.

Tack.

Noter

[1] Wilhelm Windelband (1848 – 1915).

[2] William Cullin (1710 – 1790).

[3] Robert Spitzer (1932 – 2015). Amerikansk psykiater och professor, arkitekten bakom DSM-III.

[4] Saving Normal – An Insider’s Revolt Against Out-of-Control Psychiatric Diagnosis, DSM-5, Big Pharma, and the Medicalization of Ordinary Life.

[5] Tillståndet har gått under många olika namn. Diagnosen heter Dissociativ identitetsstörning i den svenska utgåvan av DSM-5. När den 1980 introducerades DSM-III hette diagnosen multipel personlighetsstörning.

[6] Aspergers syndrom introducerades i DSM-IV men fanns då redan innan i ICD-10, diagnosen försvann sedan ur DSM-5.

[7] I Sverige rekommenderar SBU Lisdexamfetamin vid behandling av hetsätningsstörning. För mer information se rapporten “Behandling av hestätningsstörningar” (ISSN 1400-1403) som är en del av serien SBU Utvärderar.


Om du uppskattade den här artikeln kan du…

Följa Allen Frances på Twitter

Läsa hans blogg här

Allen Frances har även skrivit böckerna

Saving Normal – An Insider’s Revolt Against Out-of-Control Psychiatric Diagnosis, DSM-5, Big Pharma, and the Medicalization of Ordinary Life

Essentials of Psychiatric Diagnosis, Revised Edition: Responding to the Challenge of DSM-5


Bild: detalj ur Marika Holms Källa, olja på duk 20×25 cm från 2005. Se hela målningen här.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Vår tids begär efter psykiatriska diagnoser