Möte 15: Begärets dialektik

abstract_24

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets femtonde möte tog vi del av Jacques Lacans text “The Subversion of the Subject and the Dialectic of Desire in the Freudian Unconscious” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Subjektets relation till kunskap är central i texten. Filosofer som t.ex. Hegel kritiseras för att han situerar subjektet i relation till kunskap. Enligt Lacan är subjektet tvärtom ovetande. Det finns kunskap där, men subjektet vet inte om det. Subjektet vet inte vad han gör och om han tillfrågas får man en rationalisering till svar. Detta ska inte förväxlas med jagets stridsrop ”jag vill inte veta något om det!” Eftersom det inte handlar om ett intentionellt ovetande.

Subjektet har ingen kunskap om sig själv, inget självmedvetande, eftersom det är exkluderat från jagets och jag-idealets dialektik där självmedvetandet uppstår. Descartes ”jag tänker” grundas just i en sådan jag-transcendens. En sådan självreflektion är inte möjlig för subjektet som talar, önskar och handlar utan att veta om det. Den okända kunskap som ändå finns inskriven i subjektet kan däremot tolkas utifrån subjektets tal.

Lacan beskriver subjektet och dess begär i en graf som han bygger upp av flera olika delmoment. I den första grafen beskrivs hur mening uppstår och hur subjektet klyvs i ett medvetet och ett omedvetet i och med att subjektet talar och använder språket. Den fullständiga grafen (se bilden) är en pedagogisk modell som bland annat innefattar en beskrivning av spegelstadiet, meningsskapandet, uppkomsten av krav, begär och drifter samt den andres roll i olika skeden av subjektets tillblivelse.
the-complete-graph-of-desire

Graften börjar i det kluvna subjektet (det överstrukna S:et) via bilden av den andre/spegelbilden i(a) över till jaget (m) och vidare till jagidealet, den Andre som subjektet identifierat sig med I(A). Den andra vägen till jagidealet går via A och s(A), de två vägarna till jagidealet visar den imaginära och den symboliska aspekten av jagets konstitution. Jagidealet fungerar som en ankarpunkt (point de caption) utanför jaget och ger det dess enhetlighet, och skyddar så mot den desintegration man kan se i psykosen.

Grafen visar också hur behov transformeras till ”behov som adresseras en annan person” d.v.s. artikuleras. Subjektet vänder sig med sina behov till någon som inte är en like (semblable) utan någon som har makt att tillfredsställa behovet. Att adressera sina behov till den Andre (betecknas A) är vad Lacan kallar krav. Vad subjektet kräver är inte självevident, den Andre måste tolka kravet, tolkningen betecknas s(A). Kravet lämnar alltid något i övrigt att önska eftersom det är språkligt begränsat och inte till fullo kan täcka behovet. Det som här blir över är det som Lacan kallar begäret (betecknas d i grafen).

I den nedre imaginära delen av grafen försöker subjektet vara det som den Andre säger att subjektet ska vara. I den övre delen av grafen inser subjektet att den Andre vill något annat/mer än det den säger. Även den Andre är kluven i ett medvetet och ett omedvetet begär och vet inte vad den vill. Det finns alltså en fundamental brist även hos den Andre, vilket betecknas S(A).

Rörelsen från den nedre delen till den övre delen av grafen är en rörelse från alienation till separation. Frågan Vad vill du? Chè vuoi? är ett försök att separera vad subjektet önskar sig för egen del från jagidealet, d.v.s. vad den Andre vill ha av subjektet.

I den nedre delen av grafen erbjuder den Andre mening, s(A), i den övre delen av grafen erbjuder den Andre ingenting, S(A). När det inte finns någon Gud, någon yttre garant för sakernas tillstånd måste neurotikern själv ta det fulla ansvaret för sitt vara. Neurotikern kan då erkänna sina drifter och gå bortom neurosen.

Vektorerna som börjar med Signifianter och Jouissance representerar språk (tanke, mening, kunskap) och affekter (vara, njutning, subjektets sanning). Om språket är det som skiljer oss från djuren är affekterna det som skiljer oss från maskinerna, enligt Bruce Fink. Subjektet är delat mellan språk och njutning (jouissance). Mellan ett vara som språklig maskin och kvarstoden av varat, det som undgår signifikation, den del som saknar rim och reson. Dessa vektorer illustrerar också Lacans distinktion mellan det omedvetna (signifiantkedjan) och detet/drifterna (jouissance).