Möte 17: Neurotikerns personliga myt

abstract_8

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets sjuttonde möte tog vi del av Jacques Lacans text “Neurotikerns personliga myt” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Lacan tar sin utgångspunkt i Freuds fallstudie av ”Råttmannen.” I Råttmannens barndomshem blev han vittne till föräldrarnas upprepade ”gnabbande” om faderns förälskelse, precis innan äktenskapet i en ung, vacker men fattig kvinna. Man talade också mycket om den händelse att fadern spelat bort regementskassan och blivit räddad av en vän som lånat ut denna summa till fadern. Vännen dör utan att fadern återgäldat sin skuld. Detta berättar Råttmannen för Freud utan att förbinda det med något aktuellt.

Valet mellan en fattig och en rik kvinna återupprepas i Råttmannens liv då fadern insisterar på att han ska gifta sig rikt, det var här som tvångsneurosen utvecklades. Historien om glasögonen som förloras i en manöver leder till att Råttmannen försätts i skuld till damen på postkontoret, en skuld han inte kan återgälda förrän han kommer i behandling hos Freud.

I ”Neurotikerns personliga myt” kritiserar Lacan det oidipala schemat och vill i det införa ett fjärde element. I den imaginära, narcissistiska, relationen mellan jaget och spegelbilden av jaget uppstår ett fält just där jaget inte klarar av att leva upp till idealet. På samma sätt är det för den imaginära fadern som helt och hållet aldrig klarar av att leva upp till den symboliske faderns roll. I det som blir över där jaget inte täcker sin spegelbild och där den imaginära fadern inte täcker den symboliske fadern visar sig ändligheten, d.v.s. döden, som utgör det fjärde elementet i det oidipala dramat.