Möte 10: Tal och språk i psykoanalysen

abstract_19

Stockholms kliniska seminarium. Under seminariets tionde möte tog vi del av Jacques Lacans text ”Talets och språkets funktion och fält i psykoanalysen” och satte den i relation till våra kliniska erfarenheter.

Texten som är både vacker och poetisk behandlar bland mycket annat det tomma och det fulla talet, och det var där vi kom att uppehålla oss. Tomt tal fanns det rikliga exempel på, men även det fulla talet undersöktes. ”Det tomma talet, där subjektet tycks tala förgäves om någon som, även om han liknar honom intill förväxling, aldrig kommer att förena sig med honom i det fulla antagandet av hans begär.”

Vi uppehöll oss också kring två stycken som visade sig var fruktbara utgångspunkter för klinisk reflektion:

”Det är den andres svar jag söker i talet. Det är min fråga som konstituerar mig som subjekt. För att bli erkänd av den andre yttrar jag det som var, endast med avseende på det som ska bli. För att finna honom kallar jag honom vid ett namn som han måste anta eller avvisa för att svara mig.”

Och

”För att veta hur man i analysen skall svara subjektet är metoden den att först igenkänna platsen för hans ego, detta ego som Freud själv har definierat som ett ego format av en språklig kärna, med andra ord bör man veta genom vem och för vem subjektet ställer sin fråga. Så länge man inte vet det, riskerar man att feltolka begäret som där måste erkännas och objektet som detta begär riktar sig till.”