Metodologisk pluralism inom psykoanalytisk forskning

Freud_Sofa-blogg

I artikeln Minding the Gap Between Positivism and Hermeneutics in Psychoanalytic Research beskriver Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hur den psykoanalytiska rörelsen metodologiskt är uppdelad i två läger eller ”kulturer”. Det ena lägret beskrivs som neopositivistiskt och det andra som hermeneutiskt. Denna uppdelning verkar menligt på den psykoanalytiska forskningen menar författarna, som själva förspråkar metodologisk pluralism.

Psykoanalysens vetenskapliga status har länge varit ifrågasatt av mer positivistiskt inriktade debattörer. Debatten har bitvis varit hätsk och mer emotionellt grundade argument har haft företräde framför empiriska, vilket man kan tycka är både ironiskt och häpnadsväckande.

Psykoanalysens vetenskapliga status ifrågasätts

Eyseneck anklagade t.ex. psykoanalysen för att vara en pseudovetenskap eftersom man, enligt honom, inte kan formulera några testbara hypoteser utifrån psykoanalytisk teori. Andra har hävdat att psykoanalytiska hypoteser har testats och visat sig inte hålla måttet.

Sigmund Freud

Så kallade Freud-bashers ska inte heller underskattas i sammanhanget. En ändlös serie anklagelser har genom åren riktats mot psykoanalysens grundare Sigmund Freud, både som person och som vetenskapsman. Freud har bl.a. anklagats för att tvinga på sina patienter sina idéer, vara en kokainmissbrukare, ha storhetsvansinne och vanföreställningar, ha en paranoid personlighet samt anklagats för att skapa myter om sig själv och psykoanalysen. Attackerna vilar dock sällan på evidens, och författarna till artikeln konkluderar:

”The fact that these and other accusations and allegations often rest on limited evidence (Holt, 1999; Köhler, 1996; Lothane, 1996, 1999; Robinson, 1993) may be somewhat surprising because proponents of this criticism are often found within cicles that otherwise demand the highest of scholary standards. Nevertheless, these criticism have been very influential.” (Luyten, Blatt & Corveleyn, 2006, s 575)

Karl Popper

Karl Popper, en av vetenskapsfilosofins mest inflytelsrika teoretiker, har också hävdat att psykoanalysen är ovetenskaplig eftersom, den enligt honom, inte är falsifierbar. När han hävdar att psykoanalytikern i en analys enbart söker bekräftelse på sina teorier visar han tyvärr bara sin okunskap om hur psykoanalytiskt arbete går till.

Adolf Grünbaum

Vetenskapsfilosofen Adolf Grünbaum kritiserade psykoanalysen från en delvis annan vinkel, han hävdade att sättet att samla in data på i en psykoanalys, genom den fria associationen, leder till att analytiken påverkar analysanden på ett sådant sätt att data inte kan användas i forskningsyfte.
Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hävdar tvärt emot att det finns ett stort antal studier som visar på att psykoanalytiska koncept kan testas empiriskt och att det finns ett solitt empiriskt stöd för flera av psykoanalysens antaganden. Dessutom ökar antalet sådana artiklar inom prestigefyllda mainstreamjournaler inom psykologi och psykiatri. Till detta ökar nu också antalet studier som påvisar effektiviteten hos olika former av psykodynamisk psykoterapi.
Trots detta är det få frågor som väcker så stark debatt inom psykoanalysen som frågan om positivistisk, kvantitativ forskning på psykoanalytiska begrepp och/eller den psykoanalytiska situationen. I dag diskuteras frågan inom den psykoanalytiska rörelsen och både Journal of the American Psychoanalytic Association och International Journal of Psychoanalysis har haft specialnummer dedikerade frågan.

Debatt inom psykoanalysen: positivism och hermeneutik inom psykoanalytisk forskning

Två läger, eller kulturer som författarna uttrycker det, kan utkristalliseras. Det ena lägret utgör en mer tolkande tradition och betonar mening och syfte med mänskligt vara och förlitar sig på fallstudien, eller andra kvalitativa forskningsmetoder, för att generera eller undersöka psykoanalytiska teorier (hermeneutik). Det andra lägret utgår från metoder hämtade i natur- och samhällsvetenskap, vilka betonar orsak-verkan-relationer och statistisk sannolikhet (positivism). I viss mån kommer denna uppdelning att följa uppdelningen mellan mer idiografiska ansatser, vilka betonar det unika i individen och mer nomotetiska ansatser, vilka betonar lagbundenheter mellan individer. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) identifierar tre övergripande områden där det för närvarande råder kontrovers.

Kontrovers 1: vad är sant?

Synen på sanningen. Vissa hävdar att narrativ ”sanning” är viktigare än historisk sanning i en psykoanalys. Andra hävdar att psykoanalysen inte bör formulera ”lagar” för mänskligt beteende. Den andra sidan i kontroversen hävdar att psykoanalysen är något mer än den rena idiosynkratiska upplevelsen och hävdar att sådana koncept som primär/sekundär process, försvar och psykosexuell utveckling omöjliggörs av en relativistisk ståndpunkt. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) beskriver detta som en kontrovers mellan postmodernism och neopositivism.

Kontrovers 2: kan experiment göra någon nytta?

En annan kontrovers rör den kvasi-experimentella forskningsdesignen. Det många frågar sig är om denna design kan göra psykoanalytiska koncept rättvisa. Flera debattörer hävdar att det inte bara är svårt, utan till och med omöjligt att bedriva psykoanalytisk forskning med en sådan design. Man menar att en sådan design skulle göra våld på komplexiteten i de psykoanalytiska koncepten, och därför kunna hota psykoanalysens själva essens. Denna inställning är förståelig då (kvasi)experimentell forskning på psykoanalytiska begrepp för det mesta (om inte alltid?) varit undermålig och av ringa relevans för klinikern. Som ett exempel lyfts den experimentella forskningen om bortträngning fram. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) hänvisar till en studie av Shevrin och Bond från 1993 som visar att inte ett enda experiment, ditintills, har testat teorin om bortträngning på ett adekvat sätt. Nästan all experimentell forskning om bortträngning vilar på felaktiga föreställningar om teorin. Många studier utgår tex ifrån att människor på ett generellt plan tränger bort sexuellt och aggressivt innehåll från medvetandet. För att testa den hypotesen brukar testdeltagare få se stimulusord av neutral, sexuell och aggressiv karaktär, sedan testats deltagarnas minne av de olika orden. Dessa experiment missar helt att teorin om bortträngning postulerar att det är specifikt, inte generellt, omedvetet material som inte får tillträde till medvetandet, samt att denna omedvetenhet är individuellt motiverad. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att det enda sättet att testa teorin är en ansats som kombinerar idiografiska och nomotetiska metoder, t.ex. genom att i en intervju identifiera individuella konfliktfyllda områden och sedan konstruera idiografiska stimuli för ett experiment.

Kontrovers 3: duger fallstudien?

En tredje kontrovers rör synen på fallstudien. Frågan är i vilken utsträckning man ska ta till sig den extrapsykoanalytiska kritiken på fallstudiens vetenskapliga status. Särskilt handlar det om hur man förhåller sig till Grünbaums kritik att analytikern påverkar materialet som kommer fram, men även hur man förhåller sig till Poppers idé om att skilja på en kontext av upptäckt och en kontext för hypotestestning. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att i stället för att förkasta fallstudien som ovetenskaplig bör den göras mer rigorös för att möta kraven på vetenskaplighet. De förordar den kontrollerade fallstudien. Denna har till skillnad mot den okontrollerade fallstudien en tydlig hypotes, utförlig beskrivning av metoden och ett tydligt åtskiljande mellan resultaten och tolkningen av resultaten. Författarna till artikeln argumenterar för användandet av psykodynamiska mätinstrument för att mäta processer i psykoterapi. T.ex. nämns PQS och SWAP, vilka båda kan användas både för individer och grupper. Den andra sidan i kontroversen hävdar att fallstudien duger gott i dess klassiska form, och att den är det bästa sättet att testa psykoanalytisk teori.

Sammanfattning

Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) argumenterar för att överbrygga gapet mellan positivism och hermeneutik inom psykoanalysen. De menar att det inte är produktivt att se idiografiska och nomotetiska ansatser som varandras motsatser. I stället bör man se dem som komplementerande och förespråkar vad de kallar metodologisk pluralism. Luyten, Blatt och Corveleyn (2006) menar att fynd som gjorts på en nomotetisk nivå alltid måste testas på en idiografisk nivå och vice versa. I stället för att ta ställning för en specifik metod bör psykoanalysen spela en aktiv roll inom metodutvecklingen, så att forskningsmetoderna kan bli relevanta och spegla en komplex klinisk verklighet på ett adekvat sätt. Genom att inte ta principiell ställning för olika ansatser underlättas också utbytet med andra vetenskapliga discipliner inom humanvetenskap och naturvetenskap.

Referens

Luyten, P., Blatt, S. J. & Corveleyn, J. (2006). Minding the Gap Between Positivism and Hermeneutics in Psychoanalytic Research. J Am Psychoanal Assoc, vol 54, no 2, pp 571-610.