Ingen undkommer den litterära viskleken

abstract

Text av Kristina Nordström

Ingen undkommer den litterära viskleken

Under decennier brottades Freud med frågan om hur schizofreni uppstår. När han dog hade han utvecklat tre teorier, av vilka den andra var den mest ofullständiga, och det var just denna teori han i slutändan gick tillbaka till (Ogden 1980).

Den första teorin talade om schizofreni som en extrem konflikt mellan drifter och försvar. Den andra teorin, som uttryckte mycket tvivel, beskrev en förändring av jaget samt en kvalitativ snarare än en kvantitativ skillnad mellan psykoser och neuroser. Den tredje teorin beskrev de schizofrena symptomen som reaktioner på ett undandragande från objektrelationer och psykiska representationer till följd av en tidig fixering som triggats av frustrerande relationer och en mer eller mindre hopplös kamp att återknyta till desamma (Grand, 1982).

Jag tycker det är sympatiskt av Freud att hans sista tankar kring schizofreni innebar en återgång till den mest ofullständiga och osäkra av hans teorier. Med det inte sagt att vi inte behöver hans tidigare tvärsäkerhet och komplexa, förtätade svar på viktiga problemställningar som ligger till grund för så mycket, men det vittnar för mig om en slags ödmjukhet och för tankarna till Strindbergs gamla visdomsord “Vid 20 har man löst världsgåtan, vid 30 börjar man fundera över den och vid 40 finner man den olöslig” (Eriksson, 2004).

Allteftersom jag tar ställning till Freuds slutsatser blir jag mer och mer medveten om att Freuds röst aldrig talar till mig direkt, precis som källhänvisningarna visar. Jag hamnar i ett klassisk hermaneutiskt dilemma: kan jag verkligen vara säker på att Freuds process såg ut precis så här? Hur ska jag förhålla mig till det faktum att en stor del av de teorier jag får mig till livs i min utbildning kommer till mig i form av sekundärlitteratur? Vad innebär detta för den kunskap jag tar till mig? Tankarna går till den klassiska viskleken.

Jag är personligen väldigt förtjust i Wilfred Bions teorier, men ska villigt erkänna att jag ännu inte läst särskilt mycket av Bions egna ord. Thomas Ogden är en erkänd tolkare av flera av de tunga namnen så som Freud och Bion (Ogden 1979 & 1980) och han verkar inte göra några stora ansträngningar för att att ta sig själv ur ekvationen när han refererar. Det tycker jag är sympatiskt, eftersom det inte skulle vara möjligt. Ogden berör själv detta dilemma i texten What is Psychoanalytic Literary Criticism? (Ogden & Ogden, 2013) där han betonar det klassiskt psykoanalytiska sättet att läsa och förstå en text: som en spegel av författarens egna omedvetna. I en artikel som rör negativ terapeutisk reaktion påpekar Joan Riviere redan 1936 att Freud faktiskt aldrig i detta sammanhang beskrev patienter som “oanalyserbara”, utan snarare hur de tillfälligt kunde bli sämre i analysen och hur svårt det ibland var att överkomma. Han antyder möjligen något men uttalar det aldrig, menar Riviere. Är detta möjligen ett exempel på den sekundärlitterära visklekseffekten?

Till sekundärkällor kommer som bekant i många fall även den språkliga översättningen som ytterligare förvränger originalbudskapet. Lera Boroditsky, bland annat associate professor of Cognitive Sience på UCSD, publicerade 2010 en artikel i The Wall Street Journal som betonar språkets betydelse för vår uppfattning om sådant som tid och rum, orsakssamband och i förlängningen av världen i stort.

Jag är fortfarande ny på många ämnen inom de psykodynamiska och psykoanalytiska teorierna, och ofta känns sekundärlitteraturen just som den enda, eller åtminstone den enklaste vägen till en svårläst teoretiker, trots att det innebär någon annans ord (tolkarens) genom ytterligare någon annans ord (översättarens) genom mig själv (mitt eget bias).

Om jag går direkt till källan då? Nej, jag kan fortfarande inte vara säker på att jag förstår vad Freud menar, dock mer av skäl som handlar om ett oerhört komplicerat och förtätat språk som formulerats ganska långt ifrån den tid jag lever i; det är ju därför jag behöver Ogden och de andra. Och återigen för att jag själv alltid ofrånkomligen är en del av ekvationen. Jag viskar i mitt eget öra.

Till slut landar jag i den fenomenologiska och inte helt oväntade slutsatsen att litteratur är kommunikation och all kommunikation är tolkning, den är organisk. Det känns hopplöst och fint.

I en direkt kommunikation, som den mellan två människor i realtid, kan man göra kontinuerliga avstämningar som ger parterna ledtrådar kring hur pass synkad kommunikationen är. Ändå kan vi aldrig veta. Oftare än vi tror möts vi förmodligen i föreställningen om samförstånd medan vi sitter med var sin skild tolkning av sammanhanget. Gör detta mötet sämre? Inte nödvändigtvis, tror jag. Den här förbannelsen gör att vi ständigt tvingas söka varandra; i omöjligheten att kopiera varandras inre verkligheter uppstår det dynamiska mötet. Att kommunicera med en skriven text är svårt i den meningen att jag inte kan få någon direkt respons på mina tolkningar, men det betyder inte att texten är statisk, så länge jag aldrig slutar ifrågasätta mina tolkningar av den och dess motiv.

När jag läser kommunicerar jag kanske både med Bion, med Ogden, med översättaren och med mitt eget bias, och jag kanske inte lyckas snirkla mig fram till ursprungstanken som den var tänkt från början. Men jag kan söka den, och jag kan samtidigt umgås med andra som gjort detsamma.

Referenser

Boroditsky L. (2010) “Lost in Translation”, The Wall Street Journal

Eriksson L. (2004) 301 Ordspråk och Visdomsord, Lind & Co Förlag

Grand S. (1982) The Body and its Boundaries: A Psychoanalytic View of Cognitive Process Disturbances in Schizophrenia,  International Review of Psycho-Analysis, 327-342

Ogden, B.H., Ogden, T.H. (2013) “What is Psychoanalytic Literary Criticism?”, Fort Da, 19:8-28.

Ogden T. (1980) “On the Nature of Schizophrenic Conflict”, International Journal of Psycho-Analysis field: , field: 61 field: : field: 513-533

Ogden T. (1979) “On Projective Identification”, International Journal of Psycho-Analysis: 357-373

Joan Riviera (1936) A Contribution to the Analysis of the Negative Therapeutic Reaction, International Journal of Psycho-Analysis, 304-320

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *