Den osårbara hjälparen 1

Freud_Sofa-blogg

Text av Daniel Maroti

Den osårbara hjälparen

Din personliga tränare är en soffpotatis. Din lungläkare röker. Din psykolog mår psykiskt dåligt. Vänta. Så kan det väl inte vara? Åtminstone psykologen eller psykoterapeuten borde väl ha en gedigen självkännedom, ha verktyg för att hantera svårigheter och närmast vara immun mot att själv drabbas av psykisk ohälsa? Det kan finnas en tillförsikt i att tänka att terapeuter är en slags osårbara hjälpare. Men den bilden stämmer dåligt med verkligheten.

I en rapport från Försäkringskassan, ”Sjukskrivningsdiagnoser i olika yrken”, jämfördes antalet sjukskrivningar som varade längre än 14 dagar (Försäkringskassan, 2011). Psykologer och socionomer jämfördes bland annat med poliser, brevbärare och verkställande direktörer. I rapporten kan man läsa sig till att arbetet som psykolog och socionom innebär en ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa. Endast tre till fyra av 113 yrken hade högre sjukskrivningstal för psykisk ohälsa. Andra studier som kartlagt ohälsan hos psykologer och psykoterapeuter visar också att psykiska besvär är vanligt förekommande (Williams, Pomerantz, Segrist & Pettibone, 2010). Hur kan det komma sig att den psykiska ohälsan är så pass vanlig hos psykologer och socionomer och att det kan finnas en ökad risk att drabbas?

Psykologer och terapeuter är självklart inte immuna mot negativa livshändelser. Precis som för andra människor kan problem i relationer och att drabbas av sjukdom skapa svårigheter och lidande (Sherman & Thelen, 1998). Viss forskning indikerar också att det kan finnas en predisposition för psykisk ohälsa för terapeuter (O’Connor, 2001; Barnett, Baker, Elman & Schoener, 2007). I jämförelse med kontroller så har psykologer/psykoterapeuter haft en högre grad av problematiska uppväxtförhållanden och anknytningserfarenheter. Men det är inte heller hela bilden. Ungefär hälften av de psykologer som sjukskrivs i Sverige för psykisk ohälsa gör det för stressrelaterad psykisk ohälsa, där diagnosen utmattningssyndrom ingår (Försäkringskassan, 2011). Just diagnosen utmattningssyndrom indikerar först och främst att det är ”förhållandena på arbetsplatsen” som lett till insjuknande (Socialstyrelsen, 2003). Så även om egna tidigare upplevelser eller aktuella svårigheter kan bidra så tycks det vara något i dagens arbetsklimat för terapeuter som påverkar ohälsan. Vad det är går inte att med säkerhet veta, men när jag lyssnar med mina kollegor, vänner och bekanta, kommer vissa saker fram. Det visar sig att nästan ingen psykolog som jag känner som arbetar i vuxenpsykiatrin, arbetar heltid. Många hänvisar till en förändrad arbetstyngd och arbetstakt. De arbetar deltid för att återhämta sig. Andra beskriver att de hamnar i svåra etiska avgöranden, ofta framtvingade av att ledningen har krävt orimliga saker av dem. Och allt berättar de antagligen inte. Det finns det som talar för att psykologer undviker att tala om sin psykiska ohälsa av rädsla för att deras kompetens skulle bli ifrågasatt eller att respekten för dem som professionella skulle förloras (Gilroy, Carroll & Murra, 2002). Man tiger eller talar i alla fall inte offentligt om hur arbetsvillkoren påverkar en. Och det går hand i hand med en arbetsgivare inom vården som vill ha den osårbara hjälparen anställd.

När en person mår dåligt finns en risk för förnekelse och projicering (O’Connor, 2001; Good,  Khairallah & Mintz, 2009). De här processerna riskerar att göra så att till exempel ledningen inte uppmärksammar hur medarbetare mår i organisationen eller distanserar sig själva från medarbetare som mår dåligt. Chefer kan komma att se dem som mår dåligt som en separat grupp, med egna sårbarheter som gör att de inte hanterar arbetstyngd och arbetstakt. Andra psykologer kan bli gunstlingar för att de möter kraven med att arbeta hårdare. Åtminstone tills de inte heller orkar.

När den psykiska ohälsan hos terapeuter är hög så kan flera saker behöva göras. Att psykologer och psykoterapeuter får möjlighet till egen terapi och handledning är naturligtvis viktigt. För de terapeuter som haft egen psykisk ohälsa och fått bra behandling kan erfarenheten berika arbetet. I en studie av psykologer som behandlats för depression beskrivs flera positiva följder (Gilroy et al., 2002). De visade mer empati för sina patienter, mer tålamod när framstegen i terapin var långsamma, ökad förståelse för hur mödosam en terapi kan vara och en större tilltro till den terapeutiska processen.

Men terapi för de terapeuter som sjukskrivs räcker inte. Arbetsvillkoren behöver granskas och de arbetsmässiga faktorer som bidrar till ohälsa behöver kartläggas. Arbetsgivare behöver klargöra vad de gör för att förebygga ohälsan. Det är viktigt att hjälparen också får hjälp.

Referenser

Barnett, J., Baker, E., Elman, N., Schoener, G. (2007). In pursuit of wellness: The self-care imperative. Professional Psychology: Research and Practice, 38/6: 603-612.

Försäkringskassan (2011). Socialförsäkringsrapport 2011:17. Sjukskrivningsdiagnoser i olika yrken. Startade sjukskrivningar (>14 dagar) per diagnos bland anställda i olika yrken 2009.

Gilroy, P., Carroll, L., Murra, J. (2002). A preliminary survey of counseling psychologists’ personal experiences with depression and treatment. Professional Psychology: Research and Practice, 33/4: 402-407.

Good, G., Khairallah, T. & Mintz, L. (2009). Wellness and impairment: Moving beyond noble us and troubled them. Clinical Psychology: Science and Practice,16/1: 21-23.

O’Connor, M. (2001). On the etiology and effective management of professional distress and impairment among psychologists. Professional Psychology: Research and Practice, 32/4: 345-350.

Sherman, M., Thelen, M. (1998). Distress and professional impairment among psychologists in clinical practice. Professional Psychology: Research and Practice, 29/1: 79-85.

Socialstyrelsen (2003). Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa. Stockholm: Bokförlaget Bjurner och Bruno,.

Williams, B., Pomerantz, A., Segrist, D., Pettibone, Jonathan C. (2010). How impaired is too impaired? Ratings of psychologist impairment by psychologists in independent practice. Ethics & Behavior, 20/2: 149-160.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Den osårbara hjälparen