När identiteten blev ett främmande ting

En vän kastade för en tid sedan ut en fråga på Facebook. Frågan gällde om människor över lag, nuförtiden, är mer upptaga av sina identiteter än tidigare.

Frågan är mer komplex än vad man först kan tro, och upptagenheten är bara den manifesta sidan av saken. I dag är människor extremt upptagna med sina identiteter, ju mer man tänker på det desto fler aktiviteter kan man komma på som har en identitetsskapande innebörd. Den tid, energi och pengar som spenderas på att konstruera identiteter är svindlande. Konsumtion är till exempel till stor del ett uttryck för identitetskonstruktion. I mataffären kan man välja mellan lyxvaror eller smart lågpris; matvarorna kan dessutom vara ekologiska och rättvisemärkta. I klädaffären finns kläder med eller utan ”märken” – varje märke har sin egen profil (läs identitet) som man kan ta del av genom att köpa dem. Till och med val av fordon är identitetsskapande, ska man cykla eller köra bil? Och i så fall vilken typ av bil, vilken typ av cykel? Varje val tycks säga nåt om vem man är eller vill vara – vare sig man vill det eller ej. Vilken musik man föredrar, vilka sociala medier man nyttjar, vilka människor man träffar, ja nästan allt den nutida människan gör kan ses som identitetsskapande handlingar.

Förmodernitet, modernitet, postmodernitet.

Det är lätt att tro att det som är givet i dag alltid har funnits. Men identiteten har inte alltid funnits. Inte ens individen har existerat någon längre tid i människans historia. I förmoderna samhällen är det troligt att varken individen eller identiteten fanns till på ett sätt som vi skulle känna igen. Först med det moderna samhället uppstod individen och därmed möjligheten till en identitet. Under moderniteten spelade förmodligen identiteten främst rollen som en utifrån kommande markör för social tillhörighet, dvs. den definierades av sociala roller av typen ”lägre tjänsteman”, ”fackföreningsfunktionär”, ”far” och ”mor” etcetera. På en personlig nivå speglade identiteten individens upplevelse av att självet hade en kontinuitet, det vill säga att jag är samma själv i dag som i går. Man kan kanske säga att identiteten blev möjlig under moderniteten, men att den fortfarande inte var särskilt viktig för individen. Den kom av sig själv via sociala tillhörigheter och en normal psykologisk utveckling. (Se till exempel Erik H. Eriksons utvecklingspsykologiska modell).

Efter andra världskriget påbörjas en utveckling som radikalt kommer att förändra identitetens roll i samhället. Ungdomskulturer börjar uppstå. Arbetsmarknaden genomgår enorma förändringar. Företagen omorganiseras och byter ut belöningssystem och styrsystem – ja hela managementstrategier byts ut. Samtidigt medialiseras det offentliga och privata rummet på olika sätt. TV spelar en avgörande roll, liksom internets genombrott. Denna utveckling accelereras samtidigt som de sociala skyddsnäten och anställningstryggheten bryts ner i större delen av den industrialiserade världen. Identitetens förutsättningar förändras i grunden.

Identitet som fördjupad alienation

I den postmoderna tiden blir människan allt mer ”maskin”, det vill säga gränsen mellan det fasta och variabla kapitalet suddas i viss mån ut; människan blir humankapital. I en ekonomi där tjänstesektorn är hegemonisk blir människans inre – tankar, attityder, känslor, kommunikationsförmåga, identitet etcetera – till produktionsmedel. Identiteten blir ett medel, en vara, något man köpslår med. Men som Hardt och Negri betonar i sin bok Imperiet, innebär inte detta att de anställda får ökad kontroll över sin arbetssituation utan bara till att alienationen fördjupas. Identiteten blir något främmande, men samtidigt boende inuti individen.

Identitet som överlevnadsstrategi

Identitetskonstruktionen bör kanske inte bara beskrivas i negativa farofyllda termer. Snarare bör den ses som något nödvändigt. Den kan vara en överlevnadsstrategi för alla urbana människor som tvingas träffa fler människor, ta in mer information och tvingas till fler val än de mäktar med. Identiteten kan i viss mån ses som ett svar på social alienation genom att nya ”stammar” byggs upp med identiteten som grund, tänk till exempel på alla subkulturer.

Den största fördelen med identiteten är ändå att den reducerar antalet valsituationer. Något som blivit allt viktigare i vårt nutida konsumtionssamhälle. Genom att anta eller konstruera en identitet vet man på förhand vilka produkter man gillar, vilka människor man ska umgås med och så vidare. Man slipper fatta övervägda rationella beslut i situationer där det ändå inte finns någon tid eller energi till det.

På samma sätt som känslorna kan styra individens handlingar i nuet kan identiteten strukturera individens långsiktiga strävanden (Wrangsjö, 2006).

Identitet som ett falskt själv

I äldre litteratur tydliggörs inte alltid skillnaden mellan identiteten och självet. Gissningsvis för att identiteten inte spelade samma roll i samhället som det gör i dag. Men även under den moderna eran hade folk problem med sina identiteter. Vad som framför allt beskrivs är upplevelsen av att inte veta vem man är, alltså avsaknaden av upplevelsen att ha en sammanhållen autentisk ”kärna” inom sig. Identitetsproblemet kan formuleras som ”jag vet inte vem jag är, jag vet inte va jag vill.”

Psykoanalytikern D. Winnicott har bland mycket annat blivit känd för begreppet ”det falska självet”. Det falska självet uppstår när barnets behov och önskningar inte accepteras av omgivningen. Barnet anpassar sig då till en roll som uppfyller andras behov mer än egna, och förlorar till sist kontakten med sina egna begär som blir allt mer främmande och dunkla. I stället är det den andres begär som ageras ut.

Det som händer i dag, när individen har ett eget ansvar för sin identitet, är att individen själv skapar denna process av förfrämligande. Identiteten som i dag kan ses som den kommersiellt gångbara bilden av självet anpassas för den anderes begär. Det som är anmärkningsvärt och nytt med situationen är att detta kan ses som en del av normalutvecklingen samt uttryck för hög anpassningsförmåga och social kompetens.

Referenser

Erikson, E. H. (1950). Barnet och samhället. Stockholm: Natur och Kultur, 1993.

Hardt, M. & Negri, A. (2003). Imperiet. Stockholm: Vertigo & Glänta.

Wrangsjö, B. (2006). Kliniska synpunkter på identitetsutvecklingen. I Frisén, A. & Hwang, P. (red:er) Ungdomar och identitet. Stockholm: Natur och Kultur.